Linda Bromèe

Eller förresten, jag är nöjd.

Hemma igen ifrån Malmö, och sorgligt nog inte med någonting alls inhandlat i bagaget. Ja, om man inte räknar med mina tuggummin förstås. Och det borde man nästan göra, bara just därför att jag betalade Extra White-påsen med endast femtioöringar. Och dom blev ganska många.
Annars blev det mest trånande blickar efter både skor och en massa kläder. Med andra ord var det precis som vanligt; det är alltid när man är pank som man hittar allting.
Imorgon blir det i alla fall en shoppingtur med mamma för att kolla presenter till min stundande 18-årsdag. Nu är det bara en vecka kvar, sen är jag (tro det eller ej) en myndig människa. Ja, herregud.

Då har halva veckan gått, och det är lillördag igen. Ibland går det undan, och tur är väl det.
Det har varit en dag som gått i explosivitetens och avslappningens tecken. På idrotten var det rugby och yoga som stod på schemat, och det var sjukligt uppskattat. Sen att mitt ena höftben fick sig en ordentlig törn under den våldsamma rugbyn är helt enkelt skavanker man får räkna med. Övergången till yoga var en riktig höjdare, världen behöver mer avslappning i dess stressiga vardag!
På tal om stress så är det väldigt hög nivå av den varan just nu. Har nyss kastat i mig en snabb sallad, och snart är det hög tid att rusa iväg ner till bussen, för vidare eskort till Oxie och träningen. Den tenderande träningsvärken som började kännas igår har trappats upp ytterligare, och ikväll lär den återigen uppdateras.

Då var det bloggdags igen. Ibland är det svårt att avgöra om man egentligen har något som det är värt att skriva om - jag menar, det som är fascinerande för en kan ju lika gärna vara en ohygglig pina för en annan.
Just för tillfället är jag inne i ett sömnigt stadium, och dagens insikt har därmed varit att det är förenat med katastrof att kolla bio på tidiga morgonkvisten. Tänk er själva; en relativt komfortabel biofåtölj, dämpad belysning och en mysig jacka som ett värmande täcke - det var (ing)en bra kombination.
Så till den själsliga biten. Nu är det än en gång bevisat att romanser och svärmeri antagligen inte är någonting för mig. Ett av mina motton är att det alltid funkar att associera sitt liv till filmer och musik, och då är det väl lika bra att även här dra ett citat och hänka på det vinnande konceptet - "Jag ska bli celibat!"
För fröken Bromèes liv verkar melodin vara given, saker och ting fungerar varken eller. Funkar det någonstans, så slår det slint på något annat. Just nu funkar det på planen, tillsammans med handbollen. Och det kan ju faktiskt jämna ut allt det där andra.

Söndag eftermiddag, dagen som i vanlig ordning brukar försätta den mänskliga individen i djupaste ångest över att hon eller han inte hunnit med allt som denna borde hunnit med under helgens gång. Och därför är det väl dags för även mig att summera veckoslutets händelser.
Det har varit en lugn helg. Ja, åtminstone om man bortser ifrån incidenten med spisen igårkväll.
Och dagen idag har tillbringats på Norrevång med att kolla matchen mellan EIK och Skuru, ett prestigemöte som slutade med gulsvart seger. Sen när jag åkte in om Lund för att åka hem hamnade jag plötsligt mitt uppe i förhandlingar angående egyptiska inköp av mjölk, så först nu inser jag att helgen har varit ganska händelserik i alla fall. Och ikväll blir det kanal 5 för hela slanten, även om jag är ganska besviken på att det inte blir nåt One Tree Hill. Men jag antar att OC och det nya Brothers and Sisters kan kompensera det hela, bakåtsträvande skall för evigt bekämpas!

Herregud. Jag har lyckats igen.
För att ge lite cred till mig själv, så brukar jag faktiskt fixa det där med matlagning riktigt bra. Och de senaste åren har jag verkligen imponerat på mig själv (och förhoppningsvis på några andra) med allt mer avancerade specialiteter. Därför kom dagens snedsteg som en blixt från en klarblå himmel.
Men det var faktiskt inte mitt fel. I alla fall inte helt och hållet. Det var den där spisplattan som var boven i dramat. Det började med att jag tyckte det började lukta lite väl bränt, och att stekpannan verkade leva i symbios med plattan. Knappt hann jag reflektera särskilt mycket över det förrän jag plötsligt insåg att hela spisen höll på att brinna upp. Det utbröt tumult, och jag tillkallade snabbt assistans. Lyckligtvis blev det inte mer brandinferno än så, om man bortser från det rökfyllda köket. Och sen att själva måltiden fick en dominerande smak av vidbränd stekpanna behöver väl kanske inte nämnas. Kontentan av detta är väl således att det bara är genom snedsteg som man verkligen lär sig, och att man aldrig kan vara nog försiktig. Därför ser jag förväntansfullt fram emot nästa uppdrag - då blir det flambering.

Lyckligtvis fick min dag en desto muntrare fortsättning när jag väl kommit bort från Bergas bistra åtaganden, och jag istället åkte in med Madde och Jönne till Lund. Det blev en tur med köbildning på drive-in, en väldigt otymplig myntlåda, diverse komplikationer vid parkeringsautomaten, boxande Irakdemonstranter och en akut Inspirations-förvirring. Dessutom blev jag halvt förälskad i ett par skor. Det är något speciellt med dessa vårkänslor!
Fast när jag skulle ta sista bussen hem kör naturligtvis det aset (även kallad busschauffören) iväg, trots min spektakulära och panikartade språngmarsch efter det förbaskade fortskaffningsmedlet. Fast med tanke på att jag träffade Martina och fick en pratstund med henne så var det helt klart värt det. Och som tur var kunde pappa hämta mig, så helt utom räddning var jag ju faktiskt inte.
Kvällen kommer alltså att vara en lugn sådan, och om ungefär en halvtimme blir det feeling-good film med Masjävlar. Lägg till en varm kopp te och mango, och min kväll är gjord!

Min efterlängtade dos av vila och total intellektuell avkoppling är äntligen kommen. Det har varit lite av den varan på sistone, alldeles för lite skulle jag vilja påstå. Men nu när jag äntligen har den inom räckhåll drar jag nytta av den på bästa sätt genom att kolla på (och somna ifrån) allsköns komedier, för att på så sätt eklärera min alldeles egna siesta-con-fiesta.

Idag ska jag göra det som egentligen är det enda rätta just nu, genom att ta en day-off från skolan och helt och hållet rikta min energi på den där geografin. Man skulle kunna kalla det för hemmaförlagd utbildning, och det kommer att ge bättre resultat än vad den arbetsplatsförlagda upplagan hade gjort.
Om en stund kommer Marina med bussen, så nu ska jag snabbt kasta mig i duschen för att sedan iordningsställa en energigivande frukost. Helt klart, förberedande frukostmöte inför dagens ansträngningar. Har inte allt om lufttryck, klimattyper, isobarer, Kyotoavtal och växthuseffekten fastnat innan kvällen är jag förlorad. SnällasötararaGud, om du finns så ge mig din välsignelse!

Igårkväll inträffade ett spektakulärt och anmärkningsvärt under - svenska folket förstod sitt eget bästa, och röstade för första gången på år och dar fram den rätta vinnarlåten. Efter triumfen signerad The Ark infann sig en exalterad känslostämning och ofantlig eufori bland herrskapet i Höör, vilket vidareutvecklades under ledning av Pratmakarna och Rappakalja. I grund och botten var det en utomordentligt jovialisk afton i ett kolossalt angenämt sällskap, och en kväll som frambringade otaliga skrattsalvor.

Det var egentligen inte förrän under betraktandet av den kazakstanske journalisten som tröttheten gjorde sig påmind, men när den väl infann sig skulle den visa sig vara bestående.
Några timmars sömn senare, och efter en deliciös dejeuné, erhöll vi plötsligt den geniala ingivelsen att förära Bilema med vår respektingivande förefintlighet. Det skulle visa sig vara en otroligt gemytlig fullbordan på veckoslutets begivenheter. Dock fick dessa begivenheter ett abrubt slut vid min återkomst till den bittra verkligheten där den geografiska inlärningen väntade, men förhoppningsvis ska även denna vedermöda kunna styras upp.

Har lyckats hitta ett ganska bra förhållningssätt genom att dela upp dagen i olika intervaller. Lite plugg, lite underhållning och lite avreagerande pauser. Just nu befinner jag mig nog runt omkring fas två och tre.
Drömmer mig bort i tonerna från unge herr Hellström, och än en gång slås jag av det faktum att man inte rättmätigt kan förklara den magi och sinnesstämning som hans musik och texter har förmågan att försätta en i. Men kärlek har svikit mig allt för många gånger, och jag vill ha dig.

Ska rikta min idérikedom till författandet av kvällens telegram, och i allmänhet förbereda mig inför aftonens melodifestivals kavalkad och de stundande partierna av Pratmakarna.

Usch, en sån väldigt sentimental afton det har varit idag. Kvällens avsnitt av One Tree Hill var verkligen för mycket för mitt psyke just nu, och de laddade scenerna fick mina känslor att totalt svämma över - ja faktiskt, jag grät som en dåre. Är det inte ganska notabelt hur involverad man kan bli i en värld som faktiskt bara existerar på tv? Men det är ju faktiskt sånt här som ger mig perspektiv på min personliga vardag; jag behöver ryckas med och känna på lite livsglimtar från Haley, Peyton, Lucas, Nathan, Brooke och alla dom andra. Nog för att jag haft tillräckligt med märkliga tv-serie paralleller i mitt eget liv på sistone, men i alla fall.