Linda Bromèe

Idag har det varit en riktigt härlig dag. Det inleddes imorse i form av frukost på Waynes med fina Linda, och det blev en stund av reserelaterat snack & skratt och en hel del livsuppdateringar. De mest konkreta slutsatserna vi kom fram till var ungefär att man gör helt rätt i att skita i vad andra ska tycka om ens val i livet - om det så handlar om universitetet eller ej - och att man borde lyssna mer till vad ens hjärta säger. Det tycker jag är en tanke som vi alla borde bära med oss.

Tisdagskvällen har sedan fortsatt som en härlig sådan tillsammans med min kursare Cecilia. Kanske borde jag förresten säga före detta kursare, eftersom jag ju som bekant har hoppat av hela grejen, men i vilket fall som helst hade vi en himla trevlig kväll med lite fönstershopping och en vegetarisk lasagne på Ebbas. Emellan skrattsalvorna lyckades vi beta av ämnen som alltifrån makabra könsförvirringar till anekdoter inom serviceyrket, och när det senare var dags att vända hemåt blåste höstvinden riktigt kyligt och skar igenom ben och märg. Det märks att hösten kommit hit på riktigt.

Så var vi framme vid helgen igen. Igår var det fredagsmys efter jobb, vilket innebar att jag och Björn avnjöt en romantisk middag på en sushirestaurang, vartefter vi stressade iväg för att med andan i halsen anlända till bion redan en timme innan filmen började. Det var visst någon som hade kollat fel på biljetterna (eller kanske inte kollat alls), och det ryktas om att det var jag. Därmed riskerade vi alltså inte att komma för sent, och vid utsatt tid befann vi oss sedan i biosalongen för kvällens höjdpunkt i form av Flickan som lekte med elden. Ruggigt, ruggigt bra alltså, och med tanke på att den tredje och sista filmen i trilogin kommer ut redan i november gör jag nog bäst i att läsa boken snart också. Jag har liksom sparat på den sedan jag läste ut tvåan nu i somras - just för att böckerna är så läskigt bra att jag inte vill att dom tar slut.

Idag har även den sista lördagen för året avverkats på djurparken. Vi har haft alltifrån mastodontbeställningar på ett okänt antal sallader till försvunna barn och djupa samtal om livet i stort. Jag och Emelie kom nämligen fram till att det hela handlar om att man titt som tätt kan känna att man har en plikt, och det pliktmässiga i detta kan nog kanske utgöra livets själva mening. Närmare spekulationer kring detta förväntas följas upp under kommande sommar då det återigen blir dags att slå upp Björnbergets portar, fram tills dess så låter vi det vara osagt.

De senaste dagarna har det hänt så mycket att jag inte hunnit skriva. Jag har varit med om en sönderstressad och ordentligt underbemannad helg på djurparken, det har bowlats i Malmö och slagits på tok för lite strikar, jag har blivit anställd och gått en utbildning på Nespresso (och känner numera till en hel del rolig kuriosa om just kaffe), jag har tokstädat på jobb och farit fram med Sirafan-hinkar i båda nävarna och sen så blev det tisdag. Och så har jag berikats med ytterligare ett nytt jobb. Helt av bara farten, liksom.

Igårkväll var det dessutom den mest underbara kvällen på mycket, mycket länge. Björn hade nämligen fått glädjande besked om att han kommer bli stationerad på flygplatsen i Ängelholm när han är klar med flygledarutbildningen på Sturup, och det faktum att han blir kvar här i Skåne gjorde mig så otroligt och gränslöst överlycklig. Detta firade vi på fin restaurang med magiskt god mat, och det var verkligen en alldeles underbar afton. Livet kan knappast bli mycket bättre än så här just nu.

Sommaren har passerat och hösten tagit vid. Det känns i vinden, det syns på träden och det hörs lite i luften. Det är en känsla av förändring, som om naturen liksom förbereder sig för mörkare tider och kyligare temperaturer. Just nu är det verkligen som att man kan ta på förändringen som kommer. Nu ikväll var jag ute i Skrylle och gick en lång runda, och det var verkligen hur härligt som helst att bara stega vidare och njuta av kvällssolen. Mycket snart kommer det att bli betydligt kallare och blåsigare, men fram till dess passar jag på att njuta. Än finns det dagar kvar med solsken.

Min nya tillvaro - med mer fritid än jag någonsin har varit med om - kommer nu att ta sin början. Framtiden är ganska oviss de närmaste månaderna här framöver, så det gäller att jag är påhittig som jäkeln för att få det att gå runt. Jag kommer här och nu ha tid till allt sånt där man aldrig riktigt hunnit med tidigare, och från och med nu kommer jag att kunna ägna mig åt tidsfördriv så som:

• bakning utav stenugnsbröd - egentligen vet jag inte riktigt vad det innebär, men jag är hyfsat säker på att detta kommer bli rätt klurigt i min lilla pentryugn - ska bli spännande att upptäcka!
• handarbete snedstreck hantverk - ända sedan slöjdlektionerna på mellanstadiet då min lärare hävdade att jag inte kunde virka har jag (åtminstone en del av mig) haft en vilja att bevisa motsatsen
• kvalitetslektyr och litteraturberikning - jag tänker alla de tunga titlar som man gång på gång intalar sig att man nån gång borde läsa men förmodligen aldrig kommer göra, jag tänker, typ, Dostojevskij och Frans Kafka och en himla massa annat. Förberedande manöver: fixa ett par glasögon
• hemmakurs i spännande och främmande språk - häftigast hade varit att lära sig swahili, hindu eller tibetanska, men kanske borde man göra en avgränsning till nåt mera användbart?

Det känns som om jag kommer ha ett brett underlag för en massa uppdateringar framöver.

Jag trodde att jag var en sån som lyssnade till sitt hjärta och levde ut sina drömmar. En sån som gjorde saker, inte för att det förväntades av en, utan just för att man ville. Här sitter jag nu, med en påbörjad kandidatutbildning i samhällsplanering och med ett annalkande uppsving av akademiska meriter. Antagligen kommer jag till syvende och sist att hamna på Statistiska Centralbyrån och vända på papper och säga "hum". När jag i själva verket vill arbeta med människor, ha världen som arbetsfält och är en upplevelsenarko' utav rang. Vart gick det hela fel, liksom?

Ibland fattar man irrationella beslut som man sedan kommer ångra. Om det för detta fallet funnits en graderad tratt - som i Dantes La Divina Comedia - hade jag befunnit mig i botten. I våras var jag dum nog att välja utbildning med hjärna istället för med hjärta, och idag, ett par månader i efterhand, har jag fått skörda frukten av mitt feltramp. I sällskap med en ständig oro, med funderingar åt allsköns håll och kanter och med en känsla av nåt riktigt fel. Är detta början på min framtid eller bör jag ta till flykten?

Min verkliga passion i livet stavas upplevelser och resor. Att få möta andra människor, att få bjuda på sig själv och att få upptäcka kulturer. Det är så man lär sig bäst - både om sig själv och om världen i stort - och det sträcker sig långt längre än ett enformigt jobb på ett kontor. Min absoluta mardröm är att hamna på ett kontor, att likt fjättrad vid bojor köra samma gamla visa om och om igen. Så varför rör sig min värld allt mer skrämmande nära den där skrivbordsskylten?

Jag står nu vid ett vägskäl där jag måste välja sida. Ska jag fortsätta den upptrampade stigen för att det är det som man förväntar mig att göra, eller ska jag våga språnget utför klippan mot det som känns bättre att göra?

Den andra, riktiga dagen är avverkad på samhällsplaneringsprogrammet och vi börjar komma igång på riktigt. Känns riktigt intressant och kul att verkligen dra igång nu, och klassen verkar hur bra som helst med trevliga människor som det redan snackats och skrattats en hel del med. Som pricken över i:et har vi dessutom berikats med ett par riktigt festliga föreläsare - en svårförståelig, importerad dansk och ett sarkastiskt Långben/Einstein-original - som verkar hur grymma som helst.

Här och nu stavas agendan fredagsmys på restaurang med världens bästa pojkvän. Thailändskt står på menyn (enligt undertecknads önskemål!), och det ska bli hur gott som helst. Jag är mer eller mindre frälst efter månaderna i det österländska riket, och hur bra är det inte att man kan få ett smakprov av det asiatiska såhär i höstrusket på hemmaplan? Riktigt, riktigt bra -det tycker jag!

Det regnar utanför mitt fönster, vinden den blåser och det är allmänt småruggigt. Det märks att hösten är på ingång nu - och snabbt har det gått. I och för sig har vi haft en hel del soliga dagar nu på sistone, men det har ändån liksom känts i luften. Löven har börjat skifta i olika nyanser, det har blivit mörkt allt tidigare på kvällarna och min teabstinens har börjat göra sig påmind. Ja, nog är det höst, alltid!

Även skolan och handbollen har dragit igång igen (det sistnämnda drog igång för säsongen nu igårkväll, och idag smärtar varenda muskel i min kropp något alldeles otroligt), och det är härligt att komma tillbaka till rutinerna igen. Både de nya och de gamla. Var ju som bekant iväg på busstur med nya klassen igår, och det blev en tur med Skånesightseeing, nya bekantskaper och fika på en åker. Idag är det dags för första föreläsningen och vi börjar inte förrän tre. Antar det är bäst att läsa igenom lite nu i förväg.