<3
Det är läskigt så snabbt saker och ting kan vändas helt upp och ner. Igår var det extremt nära att det gick riktigt illa, och jag är så tacksam att det löste sig så bra som det gjorde. Så därför, gott folk, krama om era nära och kära och se till att ta hand om dem ordentligt. Hela tiden, varje dag.
Annelie
Idag har det varit en tung dag av förklarliga skäl, men trots allt så blev begravningen precis så som Annelie själv ville ha den. Det var vackert, det var sol, det var mycket folk och mycket blommor. Det var ingen dyster orgelmusik, utan livfulla vackra sånger med kärlek och värme. Lars höll ett underbart vackert tal och vi var samlade allihop för ett sista farväl. Det var precis så som Annelie skulle viljat att det var. Du finns alltid i våra tankar, älskade moster Annelie.
Tankar
Det är svårt att gå vidare och inte vara ledsen. Jag gråter, jag tänker och jag gråter igen. Jag försöker tänka på att du i och med detta slipper ditt lidande, att du slipper plågas av den sjukdom som undan för undan gjorde dig svagare. Jag försöker tänka mig dig i något efter detta. Jag vill tro att det finns något efter detta livet, att det inte finns något slut utan bara en början på någonting därefter. Jag tror att människans själ lever vidare efter döden, och att det vi gjort i våra liv har betydelse och ger utdelning i vårt nästa. Om det är så så har du det bra nu. Då är du som en ängel som vakar över oss och sprider din glädje till oss alla. Om det är så så har du det bra nu.
Vila i frid
Det gör så jävla ont och jag vill inte tro att det är sant. Jag kommer aldrig glömma din sprudlande livsenergi och optimism, och inte heller din förmåga att locka alla andra till ett skratt. Du är en av de starkaste människor jag nånsin träffat, och ett liv utan dig kommer inte att bli lätt. Vila i frid, älskade moster Annelie.
Kärlek
Var inne och hälsade på Annelie på sjukhuset idag. Det känns så jobbigt att se hur hon blir sämre och sämre, min älskade moster. När det nu inte heller går att göra något mer för att hon ska bli bättre känner jag bara hur jag mest av allt vill gråta hela tiden. Varför drabbas alltid dom bästa av människor, varför ska det finnas såna hemska sjukdomar som inte går att göra något åt? Det kommer att bli jobbigt när du inte längre finns här hos oss...
Apologize
Hej, jag missunnar dig inte att åka, jag tycker bara att det låter farligt att åka just dit. Du får ju åka vart du vill, och jag stöttar dig när du bestämt dig. Älskar dig och vill bara ditt bästa och vill inte att någonting ska hända dig. Pussar mamma
Jag har nog faktiskt världens bästa mamma. Nu får stridsyxan bli nergrävd efter gårdagens argumentationer, och även om det tar emot så får jag ge mig här i tvisten. Hon är ju trots allt bäst ändån.
Jag har nog faktiskt världens bästa mamma. Nu får stridsyxan bli nergrävd efter gårdagens argumentationer, och även om det tar emot så får jag ge mig här i tvisten. Hon är ju trots allt bäst ändån.
Rimstuga och lillejul
Det är paus i Bingolottos uppesittarkväll och jag tar min tillflykt till bloggosfären. Imorgon är det julafton, och kvällen innan firas på precis samma sätt som den har gjort i alla andra år.
Det finns en typisk medelsvensson inuti mig vars hjärta klappar troget för allt vad traditioner heter, och kvällen före julafton ska tillbringas med bingospel med mamma medan pappa har somnat ifrån såväl Olof 62 som Ivar 21. Så har det varit i alla år, och så ska det förbli. Dock måste jag erkänna att det var bra mycket roligare på Lokets tid då Bingoberra hoppade i takt till programmets signaturmelodi och då lådorna markerades med en dekorativ docka och varierande landskapsblommor. Det är som dom säger; det var bättre förr.
För allas kännedom
Min mor är nu informerad om den nya mobilen, och jag måste säga att hon tog det hela förvånansvärt bra. Nästan för bra faktiskt. Till skillnad från att förvandlas till en ursinnig modersgestalt med konservativa tankegångar blev reaktionen nästan ingen alls. Det mest uppseendeväckande som inträffade var väl således att hon nickade förstående samtidigt som hon iklädde sig ett otroligt oattraktivt hårband som hon hittade bland gömmorna någonstans i skåpet - med allra största sannolikhet i den del av skåpet vars innehåll redan för länge sedan har passerat sitt bäst-före-datum. Jag älskar min mamma. Riktigt, riktigt mycket.
Första mötet
Idag träffade jag för första gången någonsin min nästkusin och namne Linda genom ett besök på hennes jobb på Hansa compagniet. Det var helt galet vad kul det var att träffa henne i verkliga livet, och hon verkade vara en urgo och härlig människa! Det blev en hel del skratt där inne i affären, och Linda presenterade mig stolt för sina arbetskolleger. Det roliga var att vi var ungefär lika korta båda två (även om jag dagen till ära hade en lite högre klack), och detta faktum fick oss genast att spekulera i att det antagligen måste ligga i Bromèe-släkten.
Jag är jätteglad att Sara fick våra vägar att mötas den där dagen på Ica Nöbbelöv i våras, och det är helt fantastiskt och jätteroligt att äntligen fått lära känna Linda. Jag är stolt över dig som jag delar namn med.
Jag är jätteglad att Sara fick våra vägar att mötas den där dagen på Ica Nöbbelöv i våras, och det är helt fantastiskt och jätteroligt att äntligen fått lära känna Linda. Jag är stolt över dig som jag delar namn med.
Dagens värsta
Jag har fortfarande inte kommit över det smått chockerande faktum att ord som "orgie" faktiskt ingår i min faders vokabulär. En del ord vill man faktiskt inte höra sina föräldrar säga, och framförallt vill man inte associera dom med dessa heller. Så är det bara.
I en kavalkad av avvikande sockor
Iklädd omaka strumpor, mjukisbyxor och en urtvättad t-shirt är jag nog en bedrövlig syn för tillfället. Själv trivs jag inte heller med det något vidare, men det finns liksom inget behov av att vara uppklädd eller ens presentabel en söndageftermiddag i Harlösa. Nu står det kvalitetstid med mamma på schemat och det lutar mot att vi går ut och går en runda i det "så otroligt fina höstvädret". Då blir det alldeles lagom fancy att ha på sig en svart och en blåmelerad strumpa. Dessutom har man ju ändå skor.
Dialektiska språkmysterier
Käre gode Gud, om du finns så låt mig aldrig falla offer för den förfärliga, breda och fullständigt horribla skånskan. Jag må vara född och bosatt här, men likväl hyser jag en enorm avsky mot den extremutmärkande uttalsdialekten. Detta sattes bara för några minuter sedan på sin yttersta spets då delar av familjen Bromèe var samlad för att dinera middag, och såväl moder som fader gav sig i kast med ord som "edit" och "päror". Förlåt, men jag känner känslor av obehag rysa genom kroppen, och den i för övrigt så eftertraktade matron är totalt som bortblåst. Snälla Linda, vad du än gör här i världen så förena dig aldrig med en skånska av denna kaliber.
Nationaldagsfirande
6 juni, en dag som sedan 1916 varit officiell flaggdag och som från och med 1983 varit Sveriges nationaldag. För att inte bli allt för historisk (det är mer eller mindre en "yrkesskada", jag ska läsa upp till historia C) räcker det med att jag raskt summerar denna dag som ett firande i Vollsjö. Efter middagen hos mormor och morfar beslutade jag och mamma oss för att gå med i nationaldagståget. Sagt och gjort - plötsligt befann vi oss mitt bland trumslagare, flaggviftande scouter och levnadsglada PRO:are. Som om inte detta vore nog insisterade min kära mor på att ge mig en detaljerad redogörelse av hennes vilda ungdomsår, och efter att hon dragit ett antal rövarhistorier och pekat ut svunna tiders festlokaler började jag nästan bli rädd. Och hon tycker att jag är vild. Jisses.
Efter att vi beskådat Vollsjös befolkning samlad på Åvallen, och efter att högtidstalaren tabbat sig ordentligt, promenerade vi åter mot Vångavägen under nostalgiska samtal om de ljuva barndomsåren. Eller ja, ljuvt och ljuvt förresten. Historien om parkbänken kunde jag gärna besparats.
Kvällen fortsatte med nöjsamt kameranördande där samtliga inblandade anförvanter förevigades på de mest spektakulära bilder. För den som vågar finns bildbevis på bilddagboken. Mycket nöje.
Efter att vi beskådat Vollsjös befolkning samlad på Åvallen, och efter att högtidstalaren tabbat sig ordentligt, promenerade vi åter mot Vångavägen under nostalgiska samtal om de ljuva barndomsåren. Eller ja, ljuvt och ljuvt förresten. Historien om parkbänken kunde jag gärna besparats.
Kvällen fortsatte med nöjsamt kameranördande där samtliga inblandade anförvanter förevigades på de mest spektakulära bilder. För den som vågar finns bildbevis på bilddagboken. Mycket nöje.
Min barndoms somrar...
Kvällens senaste timmar har tillbringats med barndomsminnen på hög nivå med inspelade videofilmer sen de gamla ljuva åren. Det blev en tillbakablick som sträckte sig från det att jag blev kristet skolad på kyrkans barntimme (och ja, det är tillåtet att skratta) som var mer av en slags religiös sekt för stackars vilseledna ungar som fick tillbringa dagarna med Jesus-klisterböcker och böner, och fram till de underbara och oförglömliga somrarna i de småländska skogarna kring Timmernabben.
Som jag saknar Småland. Jag kan fortfarande känna doften av skog och av sommar, och se hur solens strålar leta sig fram genom den daggdränkta morgonen. Jag kan fortfarande minnas de bekymmerslösa sommardagarna med sol och bad, och hur vi åkte ut med båten till ön med de många fåren. Hur Sandra redan första dagen lyckades kraschlanda med cykeln efter en hellride iförd de spygröna simglasögonen, och därför fick tillbringa resten av tiden omplåstrad i paddelbåten. Hur morfar lärde mig att ro, och när jag visade prov på största heder då jag bestämde mig för att laga den söndriga stubben.
Minnena är många och jag är glad att jag fick möjligheten att tillbringa min barndoms somrar i den vackraste delen av vårt avlånga rike. Det är något som jag ska ge till mina barn när jag blir stor, om man nu får några. Filmerna visade nämligen även vilken skitunge jag stundtals kunde vara, så jag låter det vara osagt.
Som jag saknar Småland. Jag kan fortfarande känna doften av skog och av sommar, och se hur solens strålar leta sig fram genom den daggdränkta morgonen. Jag kan fortfarande minnas de bekymmerslösa sommardagarna med sol och bad, och hur vi åkte ut med båten till ön med de många fåren. Hur Sandra redan första dagen lyckades kraschlanda med cykeln efter en hellride iförd de spygröna simglasögonen, och därför fick tillbringa resten av tiden omplåstrad i paddelbåten. Hur morfar lärde mig att ro, och när jag visade prov på största heder då jag bestämde mig för att laga den söndriga stubben.
Minnena är många och jag är glad att jag fick möjligheten att tillbringa min barndoms somrar i den vackraste delen av vårt avlånga rike. Det är något som jag ska ge till mina barn när jag blir stor, om man nu får några. Filmerna visade nämligen även vilken skitunge jag stundtals kunde vara, så jag låter det vara osagt.
Katastrof-relaterat
Hör och häpna: en katastrof har inträffat på Lindvägen!
En katastrof av det tyngre slaget, och en katastrof som närmast kan passa in i genren för ytterst påtagliga fall för granskning hos Röda korset eller någon annan humanitär biståndsorganisation. Min far är nämligen förkyld, och alla vet vi ju hur omfattande en sådan åkomma blir hos det maskulina släktet. Plötsligt ska alla stå i givakt och assistera med filtar och värmande koppar te, och den familjära middagen förvandlas till en offentlig revy med självömkan och Vicks blå. Kan det möjligtivs vara någon gen på Y-kromosomen som gör män så gnälliga och hjälplösa vid en förkylning?
En katastrof av det tyngre slaget, och en katastrof som närmast kan passa in i genren för ytterst påtagliga fall för granskning hos Röda korset eller någon annan humanitär biståndsorganisation. Min far är nämligen förkyld, och alla vet vi ju hur omfattande en sådan åkomma blir hos det maskulina släktet. Plötsligt ska alla stå i givakt och assistera med filtar och värmande koppar te, och den familjära middagen förvandlas till en offentlig revy med självömkan och Vicks blå. Kan det möjligtivs vara någon gen på Y-kromosomen som gör män så gnälliga och hjälplösa vid en förkylning?