Åh, du hjärtnupna söndag!
Usch, en sån väldigt sentimental afton det har varit idag. Kvällens avsnitt av One Tree Hill var verkligen för mycket för mitt psyke just nu, och de laddade scenerna fick mina känslor att totalt svämma över - ja faktiskt, jag grät som en dåre. Är det inte ganska notabelt hur involverad man kan bli i en värld som faktiskt bara existerar på tv? Men det är ju faktiskt sånt här som ger mig perspektiv på min personliga vardag; jag behöver ryckas med och känna på lite livsglimtar från Haley, Peyton, Lucas, Nathan, Brooke och alla dom andra. Nog för att jag haft tillräckligt med märkliga tv-serie paralleller i mitt eget liv på sistone, men i alla fall.
jobbigt, men sant. TV:n speglar det verkliga livet oerhört mycket. Jag gråter alltid. Senaste Harry Potterfilmen var ett sånt ögonblick