Linda Bromèe

Vilken jäkla tillgång att den här bloggen vart i drift sedan januari 2007. Det är en himla lång tid. Jag var sjutton år när jag började skriva - mycket har hänt sedan dess!

Men att kunna gå tillbaka och återuppliva det jag kände då, det som hände då och hur jag tänkte då, det är rätt så jäkla häftigt!

"...the world today is so networked that strangers no longer exist, but are simply connections waiting to happen"

15 november och många julklappar är redan klara. Det är nästan så jag känner mig som tomten själv...

Det är riktigt höstväder idag. Det känns ganska konstigt när man tänker på att jag för ungefär precis en månad sedan befann mig i 30-gradig värme och på resande fot i Kanada och USA, och nu... Ja, nu sitter jag här och försöker intala mig att det är för tidigt att börja använda sin vinterjacka. Inte på grund av temperaturen (det börjar bli kallt nog för att börja ha den), men mest för att jag rent mentalt vill slå bort tanken på höst och vinter och långa månader av mörker och kyla.

Nej, den får helt enkelt ta och hänga kvar till det åtminstone har hunnit bli oktober. Även om jag verkligen älskar den och egentligen ser fram emot att börja använda den. Tids nog kommer det!

Vad gör du nu för tiden?
Varför hör du aldrig av dig?
Det var alldeles för länge sen vi sågs...

I mitt förra inlägg, daterat till en tid då snön låg tjock och vit på stadens gator, annonserades ett hjärtligt välkomnande till vårt nya boende. Det blev också slutsignalen för mitt skrivande i denna blogg, vilket jag faktiskt måste erkänna var ett synnerligen dåligt avsked. Välkommen och hejdå avverkades sida vid sida i en helt för jäklig symbios, så vad återstår väl då än att göra om igen. Göra om och göra rätt.

Jag tänkte ge det en chans till, det här med mig och bloggen. Vid en given tidpunkt känner man nämligen att det som tidigare var preskriberat, nerlagt och inte längre lika roligt sakta börjar ändra sig till formen. Plötsligt känner man en längtan efter det där som höll på att glömmas bort, men som allt mer börjar ersättas av små ivriga ryck i den kreativa ådran. Jag känner det nu. Skrivkrampen har besegrats. 

Bloggen är tillbaka.

Här har inte hänt nånting på mer än två veckor. Inspirationen för att skriva har inte riktigt funnits, och egentligen vet jag inte om den gör det nu heller. Fast ett livstecken får man väl lov att ge ifrån sig!

Imorgon är det december och det är redan skitkallt. Hela Helsingborg har förvandlats till ett vinterland med snö i stora drivor, och fastän att jag helst av allt skulle vrida fram tiden tills det var sommar, sol och varmt igen så måste jag ändå säga att jag tycker att det är lite småmysigt. Jag menar, tidigare hade man ju nästan vant sig vid tanken på att växthuseffekten skulle eliminera allt vad snö och vinter hette och låta dagens ungar växa upp utan vare sig "snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken" eller tomtens släde (för på vilket underlag skulle slädens medar köra på?). Jag tycker det är bra att vi återigen får uppleva en riktigt vintrig jul!

På tal om jul och kyla känner jag en fruktansvärd lust att bege mig ut och resa. Att, för åtminstone ett tag, fly undan vardagens alla måsten och förpliktelser och bara, liksom, leva. Att känna kroppen fyllas på med energi och bara komma bort från allt. Det hade vart nåt det.

Som jag lovade igårkväll tas nu bloggen upp igen. Egentligen är jag alldeles för trött för att skriva något läsvärt, men har man lovat så har man. 
För vad är det då som hänt sedan den här bloggens glansdagar då det uppdaterades och författades kvalité så tangentbordet glödde? Jobbet kom emellan.

Först och främst vill jag poängtera att jag inte på något vis vill låta bitter, men sanningen att säga är jag inne i en fas som tär på hela mig rätt mycket. Att jobba i Höör då man bor i Helsingborg har visat sig vara ett företag utan dess like, och ibland förstår jag inte riktigt hur jag har orkat med en hel sommar med dessa avstånd. Man skulle kunna säga att jag har tjänat in Skånetrafikens sommarkortet hundra gånger om med tanke på hur mycket tåg som det har blivit, och nog får man säga att jag gjort mitt för att bidra till en bättre miljö.
Låt oss kolla närmre på hur en vanlig dag ser ut just nu, om vi utgår från att jag börjar arbetsdagen 11.00 :

Klockan 07:00 ringer klockan och det är dags att stiga upp. 08:27 tar jag tåget ifrån Helsingborg mot Lund där jag är framme runt 09:08. I själva verket skulle jag kunna ta ett annat tåg som går 09:10 ifrån vår nya hemort, men eftersom detta angör läge i Lund vid 09:37 och med tanke på tågens höga förseningsstatistik, så vågar jag helt enkelt inte chansa. 09:42 avgår nämligen nästa tåg med riktning mot Höör, och från och med 09:08 har jag alltså nästan 40 minuter på mig åt att göra ingenting mer än att vänta. Mycket bok har det blivit! 

09:42 åker jag alltså vidare mot Höör, och har jag tur kan jag tillbringa denna tågtid med att roas utav övriga medresenärer. Runt klockan 10:02 brukar dörrarna öppnas och vi är framme i Höör, och här och nu påbörjar jag min vandring från stationen och ut till djurparken i Jularp. Under ungefär en timmes tid har jag nu möjlighet att träffa på ormskinn, danska fartdårar och en och annan ryttarinna med häst medans jag promenarar upp till jobbet, och förhoppningsvis gör jag detta under en klarblå himmel utan ösregn.
Klockan 11:00 är jag sedan framme och redo för en dags arbete, vilket numera brukar avslutas runt 18:00.

Runt klockan 18:00 tackar jag mina kära arbetskamrater som är vänliga nog att ge mig skjuts ner till stationen, där jag sedan påbörjar den långa resan hemåt. Det vanligaste scenariot är härefter att jag håller tummarna för att 18:23-tåget ska vara i tid (och inte en endaste minut försenat!) så att jag väl i Lund kan lägga benen på ryggen och kasta mig in innan det är dörrarna stängs klockan 18:51. Här och nu kan jag varva ner så smått och ägna mig åt diverse färdlektyr i form av deckare och chic lit-böcker innan jag är hemma på Magistergatan runt 20:00. Alldeles, alldeles slutkörd.

Låt oss nu räkna samman antalet timmar från det att jag går hemifrån tills dess att jag kommer hem framåt kvällen. Noggrannt räknat är det ungefär precis 12 timmar, räknat med att jag gått hemifrån lägenheten klockan 08:00, vilket också kan liknas vid ganska precis halva dygnet. Av dessa timmar tillbringar jag ungefär sju timmar på jobbet och totalt fem timmar på tåg och andra transportmedel. Det går runt i huvudet bara jag tänker på det.

Har inte hunnit blogga på ett tag eftersom mina vakna pigga timmar numera innefattar återhämtning, vila och en och annan Panodil. Operationen i torsdags gick jättebra - jag blev omhändertagen som en prinsessa och fick den absolut bästa vården man kan tänka sig, och det kändes mer som ett mysigt hotell eller spa istället för ett sjukhus. Borta var de vita, långa sjukhusrockarna och de standardiserade Landstingetfiltarna, och istället fick man glida runt i en härlig morgonrock med tillhörande innetofflor. Jag hade kunnat tänka mig att bli inlagd ett par dagar!

Min lyxuösa tilvaro har dock fortsatt med ompyssling och vård hemma hos mamma och pappa. För ett par dagar framåt har jag checkat in på Hotell Lindvägen och passar på att bli ordentligt bortskämd. Som nyopererad gäller det nämligen att man tar det väldigt lugnt och undviker överansträngning, och därför gör jag det bästa möjliga av situationen och passar på att njuta i en solstol. Jag är så glad att operationen gått så bra som den har gjort - med undantag för häromkvällen då smärtan höll på att få mig golvad och avsvimmad har det gjort betydligt mindre ont än vad jag hade kunnat hoppats på. Jag trodde att jag skulle vara sängliggande och orkeslös i mina krampor ett par veckor här framöver, men lyckligtvis har jag mått betydligt bättre. Emellanåt undrar jag nästan om det inte borde kännas mera, men jag antar att mina värktabletter gör en hel del utav jobbet.

Nu är jag alltså sjukskriven i två veckor innan jag kan återgå till sommaren på Björnberget. Redan nu i veckan blir det återbesök på kliniken för att se så allt står rätt till och att det läker i rätt riktning, och om ytterligare en vecka kommer dem att ta bort stygnen. Jag känner redan en betydlig förbättring - både psykiskt som rent fysiskt - och det känns himla bra. Tänk vad läkare kan göra nu för tiden.

Himla gammal bild sedan jag knappt visste vad världen var, men ack som jag känner mig precis så här idag:
som om jag satt ett världsrekord.
Hajj fajv!