Linda Bromèe

Helgens eskapader tog sin början i fredagskväll då jag, efter en dags hårt arbete, kastade mig iväg på cykeln och bort till stationen i Höör. Väl där mötte jag upp Sara på tåget, och tillsammans började vi resan bort mot Hässleholm och vidare mot Röke kyrka. Då var vi fortfarande allt för uppspelta för att överhuvudtaget kunna memorera vägen, vilket skulle komma att straffa sig senare.
I vilket fall, efter diverse kollektivtrafik fick vi vidare minibusseskort till festens arena; stugan i skogen. Väl där blev det gemytlig samvaro med korvgrillning, socialiserande, skålande med sjunollor och rykande vattenpipor. Det uppdagades även att en av festens föremål visade sig vara min förra lärares son. Ibland är världen liten.
Kvällen fortlöpte som en ytterst trevlig sådan, även om jag på något vänster lyckades försätta mig själv i en smärre men tillfällig depression. Tack så mycket för terapin, Linn. Ibland behöver man verkligen någon äldre och klokare som kan stå till tjänst med hjälpande expertis. Och med tanke på att jag fortfarande kan titulera mig Ung och Dum så får jag väl hoppas på att en mognare visdom även når en sån som mig.
Aftonen blev till kväll, och plötsligt blev stugan skådeplats för lättklädda lundakillar och regniga nattdopp. Musiken fortsatte att dåna fram till tidiga morgonen, och i takt med gryningen somnade allihopa en efter en.
Morgonen i sig blev minst sagt en omtumlande sådan. I alla fall för delar av de inblandade. Medan en del blev hastigt väckta av tårgas och dramatik, så var jag glad att jag befann mig halvsovandes med en smärtande rygg i överslafen på en våningssäng. Nu var det således dags att bege oss hemåt igen, och vi fick snällt skjuts bort till bussen. Problemet var nog egentligen bara att vi inte hade den blekaste om vart busskuren var placerad. Helt plötsligt hade vi hamnat i Örkelljunga, och efter att ha insett att bussen inte skulle avgå förrän 40 minuter senare bestämde vi oss för att ta vara på tiden på bästa möjliga sätt. Sara gjorde detta genom att panikslaget inse att HM-kassen med kläderna var borta, vartefter hon snabbt började genomsöka papperskorgen med rädsla för att hon råkat kasta den. Jag behöver väl inte tillägga att bilarna som körde förbi betraktade scenariot något förvirrat.
Dramatiken trappades upp ytterligare, och efter att vi panikslagna insåg att bussen var ordentligt försenad började vi befara det värsta. Hjärnan började gå på högvarv för att tänka ut potentiella lösningar, och när vi trodde att vi var förlorade såg vi plötsligt den bekanta synen av den gula bussen. Med tanke på den pågående Helsingborgsfestivalen kunde denna busstur bara sluta på ett sätt. Alla var på bussen, luftkonditioneringen var lika med noll och jag trodde att min sista stund var kommen. Seriöst. Det var inget liv som passerade i revy, men saken var ungefär den samma. En sekund ifrån att svimma, men lyckligtvis lånade en vänlig själ ut ett bussäte. Och tack för din assistans med väskorna, Sara!
Summa summarum var det en mycket händelserik helg, och det är just så det ska vara för att man ska känna livskvalitet och glädje. Tackar och bugar.

Regnigt, djurparken, oglassvänligt väder och kyligt. Första halvan av dagen var det bara jag och Djävulen.
För övrigt har dagens klantigaste inneburit inköpet av majsburken på Höörs Ica, bara just för att komma hem och upptäcka avsaknaden av konservöppnaren. Jag lovar, det var ingen höjdare!
Just nu befinner jag mig hos syrran i Lund. Här är nog det mest finurliga att Syster Yster haft sitt iTunes på repeat hela dagen, vilket snabbt har resulterat i att Balladen om Fredrik Åkare har klättrat upp i topplistan med sina inte mindre än 106 spelningar.
Nu skall jag assistera vid sopnedkastet, sen blir det socialiserande med en något alkoholiserad Affe och en något okänd Viggo. Helloandgoodbye.

23 juli  - tillbaka från beachhandbollen i Åhus kunde jag idag sätta mig ner med den från biblioteket anlända "Stora vildmarksboken" av Lars Monsen. Det visade sig vara en mycket intressant bok fylld med verklighetsbaserade överlevnadshistorier och användbara råd. Mitt förkylningsinfekterade immunförsvar tillät mig åtminstone att plöja igenom en timmes läsning.
Projektarbetet togs åter upp vid 18-tiden med fortsatt arbete om Friluftsfrämjandet. Idag valde jag att fördjupa mig i deras barnverksamhet, vilket kom att resultera i efterforskning om Skogsmulle. Jag lyckades dessutom få en exklusiv intervju med den meriterade Linn Svegrup som gav mig så väl spektakulär som sanningsenlig mulleinfo. Det var mycket givande!

Då var man då helskinnad tillbaka efter roadtripen till Göteborg. Med tanke på att det gick ganska vilt till, så är det faktiskt ett smärre under.
Det hela började med avgång från Flyinge och vidare färd för att hämta upp de två eslövspågarna Jönne och Woody, och med min välkomponerade roadtripsskiva i högtalarna begav vi oss iväg nordvästerut.
Efter en begynnande färd som kantades med vilseledande mackavfarter, rädsla för punktering och betraktande av en egendomlig liftare gjorde vi ett stopp vid ett rastställe någonstans (?) i Sverige. Förutom förfriskningsintag hann vi också med att vara med om ett extremt underhållande toadilemma. Upptagetskyltar kan vara vilseledande.
Efter vidare eskort var vi slutligen framme i Göteborg, och efter att vi hittat parkering skyndade vi snabbt bort till Lisebergsentrén. I egenskap av djurparksarbetare fick jag ett verkligt varmt mottagande, och efter att jag blivit utrustad med ett tjusigt VIP-åkband var vi redo för karuseller. Till mina Sodexho-kolleger: åk till Liseberg, man känner sig verkligen som en hedersperson!
Vi inledde traditionsenligt med Lisebergsbanan, och efter att jag i vanlig ordning skrikit både högt och gällt hade vi genomfört den uppvärmningen som faktiskt behövs. Vi styrde snabbt kosan bort mot Kanonen, och efter viss övertalning vågade till och med Woody sig upp i den. Även om han snabbt gjorde klart för oss att det var första och sista gången. Karusellerna avlöste varandra; vi snurrade runt och blev blöta i Kållerado (allra mest Emmi som strategiskt lyckats knipa den mest förrädiska platsen) och jag blev illamående i Jukebox. Faktiskt så trodde jag att min sista stund var kommen då jag likblek och spyfärdig vacklade av helvetesmaskinen, och därför valde vi något mer stillsamt genom ett besök i 3D-bion. Iklädda väldigt attraktiva 3D-brillor togs vi med av herr Weise på en spektakulär och häpnadsväckande tur genom is, vatten och regnskogsområden. Den verkligt räliga ormen fick mig faktiskt att kasta av mig brillorna i ren panik, så ganska verklighetstroget var det.
Fast dagens läskigaste var nog ändå besöket på Spökhotellet Gasten, där vi alla blev halvt ihjälskrämda av husets hemskheter. Dessutom fick rummet fullt med ormar och spindlar mig att skrika panikartat i högan sky. Fy för alltså.
Efter några timmars karusellåkande bestämde vi oss för en shoppingtur på Avenyn och Nordstan, och även om inte killarna verkade fullt lika bekväma i butikerna så var det ändå dom som avslutade turen med störst shoppingkassar. För egen del blev det inhandlande av årets Åhuslinne och ett Baglady-halsband på rea.
Helt utan förvarning hamnade vi långt om länge på en skum bakgata som plötsligt visade sig bli skådeplats för såväl "Kom och stöt på Paul's kulor" som Kondomeriet. Självfallet var ett besök i den sistnämnda butiken ett måste, vilket snabbt gjorde oss införstådda i dess utbud av såväl självlysande snoppsugrör och kåtpiller. Vilken turistfälla!
Efter ett tag valde vi att återvända till Liseberg, och efter knappt en timme bestående av besök i arkardhallen och försök till högvinster på lyckohjulen tog vi ett gemensamt beslut att återigen bege oss söderut. Det blev en väldigt krävande bilresa till tonerna från den hemska metalskivan, men efter 17 "låtar" av Skrikochpanik kunde den äntligen bytas ut mot lite Blink 182.
På hemvägen blev det ett besök i Hasses Håla i Mellbystrand där vi skulle vara familjära och spela minigolf. Sagt och gjort; Jönne hade en kämpig inledning, men efter ett okänt antal otursslag var jag plötsligt den som skulle komma att knipa jumboplaceringen. Det hjälpte inte ens att jag bytade boll - jag har helt enkelt inte tålamod nog att stå och slå på det viset. Dock lyckades jag (något överraskande) genomföra en hole-in-one, vilket snabbt försatte mig i största eufori. Och även om jag hatar förluster över allt annat, så lyckades jag i alla fall mynta det nya uttrycket "att göra en Brumme". Och det bjuder jag på.
Till tonerna från Adam's song och kent styrde vi sedan kosan hemåt, och kunde avrunda en alldeles galet rolig dag. Varje resa har sina soundtrack, och jag antar att dessa blev några av dem.

Vilken underbar lördag det blev! Vädret var precis så underbart som det bara kan vara under en festival en julidag, och vår tur började på tåget från Höör.
Ett tu tre var vi plötsligt i Vinslöv, och efter att ha bevittnat ungefär tio miljoner scouter och efter att vi kameranördat oss i syftet av rent tidsfördriv var vi slutligen framme i Kristianstad. Väl där valde vi att strosa runt ett tag i centrum, vilket snabbt resulterade i bevittnande av Café Darin (och ja, när vi ändå är inne på ämnet så kan jag erkänna att jag kickade ass ordentligt i låten av denne unge odåga under gårdagens Singstar. Det var pinsamt).
Efter denna upptäckt drog vi vidare bort mot festivalområdet vid Tivoliparken, och på underlag i form av extremt smärtsamma träbitar slog vi oss ner och inväntade den första konserten. Nu var det nämligen dags för Marit Bergman att äntra scenen! Åh, vad det blev nostalgiskt med This is the year - det kändes nästan som om man var tillbaka i Basilikan igen. Och det gillades!
Marit följdes upp med Sugarplum Fairy, och med hjälp av en härligt mycket större publik än under Debaser-spelningen kunde killarna ösa på ordentligt. Det var nog bara det extremt omaka keps-paret framför oss som skapade smärre huvudbry i min skalle. För frågan är ju varför man väljer att smycka en mobildisplay med en nattsvart spritpenna, icke wasserlösslich.
Helt övertygade om att det nu skulle vara ett litet hopp till nästa konsert traskade vi glatt ut från området och vidare bort till Pressbyrån. Det var nämligen inte förrän vi kommit ut därifrån som vi plötsligt hörde väldigt omisskännliga toner från We're not living in America, vilket snabbt satte fart på apostlahästarna. Väl tillbaka på området möttes vi av ett sjukligt stort publikhav, samt ett alltid lika rockande The Sounds. Åh, vad det kändes som förra sommaren - sommaren då jag såg det underbara helsingborgsbandet inte mindre än fyra gånger. Det skall dock tilläggas att det inte gick fullt lika vilt till som under Malmöfestivalen då det dansades och hoppades så energiskt och häftigt att mitt halsband gick i tusen bitar. Kort sagt, The Sounds är så sommar!
Nu återstod det alltså bara en timme tills Ola och company skulle äntra scenen, och därför bestämde vi oss för en vätskebaserad uppladdning i ett av öltälten. Marina var mer än angelägen om att jag var den som skulle sköta beställningen, och när jag väl kom tillbaka med två exemplar av Smirnoff möter mitt synfält en Marina som tydligen hookat en kille borta vid bänken. Även om hon dementerade det hela och ivrigt ville övertyga mig om att det var han som varit på. Frågan är, Marina, frågan är.
Uppladdningen inkluderade också Marinas besök på Bajamajan, samtidigt som jag high-fiveade med en främling.
Sen var det äntligen dags. Tiden var inne. Klockan slog 22, och The Ark var på scen! Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förklara en The Ark-upplevelse rättmätigt, men vad som är säkert är att det alltid försätter mig i största möjliga eufori och glädje. Jag menar, är det ens möjligt att toppa?
Även om Ola var rejält hes och ordentligt krasslig så var han precis så bra som bara han kan vara. Dessutom hade dom nobbat kronprinsessans födelsedagskalas för oss i Kristianstad. Kärlek, gott folk - kärlek!
Vad går väl upp mot att stå mitt i ett folkhav av glada människor och sjunga med i tonerna från Ola och company? Det är svårslaget, och jag behöver en sån natt lite då och då. Snälla, låt det snart bli igen!

Alltid denna ständiga beslutsångest. Vid närmare eftertanke har den pågått i flera månader, och jag har till och med tillåtit den att få fritt spelrum. Nu är det dags att slå tillbaks. Jag menar, nu när det fortfarande finns väder.
Jag tänker tygskor, jag tänker något smått och nätt. Jag tänker ljusa färger, alternativt marinblått. Ja. Typ vitt eller marinblått.
Valet står väl just nu mellan Keds och Kawasaki. Kanske. Såg ett stort utbud av Kawasaki på Pavement i Lund häromdan, men samtidigt suktar jag fortfarande efter mina Keds som jag såg i Stockholm i våras. Dessutom har dom fått ett uppsving genom enormkampanjen med Mischa Barton. Och dessutom är båda märkena snygga.
Jag behöver tips, råd och hjälp. Kommentera - gott folk - och hjälp mig igenom mina bekymmer!