Thank God it's Friday
Sitter för närvarande i biblioteket på Berga för en stunds utsvävande i cyberspace. Från lurarna dunkar tonerna från You had me at hello och Patterns, och jag måste säga att det är ett högst gemytligt tillstånd. En sådan uppladdning behövs nämligen inför de 80 långa minuterna med Marie, men än så länge är det hela 40 minuter kvar tills skoldagen överhuvudtaget börjar. Inte för att den egentligen hinner börja särskilt mycket, med tanke på det ljuvliga faktum att vi slutar redan klockan tolv.
Efter skolan blir det en tripp till Lund med Marina där shopping står på schemat. Jag har nämligen ingen koll överhuvudtaget på kvällens outfit, och mycket därför sätter jag allt mitt hopp till det lundensiska utbudet. Sen blir det party.
Vägarbete pågår
För vår del innebär det att man dresserar bananer, täcker över skamliga skåpsdekorationer eller helt enkelt bara kopierar inzoomade scheman. Det funkar lika bra vilket som, och allra bäst blir det med en kombination av ovan nämnda åtaganden.
Torsdagskvällen i Harlösa ska snart komma att tillägnas övningskörning med mammsen. Med tanke på mina tidigare bedrifter bakom ratten så har både hon och jag all anledning att oroa oss. Och faktiskt så har mina medtrafikanter det också. För att underlätta det hela så hade pappa en pedagogisk utläggning vid middagsbordet där han predikade om vikten av att hitta dragläget och andra trafikrelaterade termer. Jag gjorde mitt yttersta för att nicka med och se förstående ut, men för att vara helt ärlig har jag inte den blekaste hur man hittar detta läge - eller för all del ens vad det betyder.
Bloggjubileum
Det bör vi fira, så varsågod och njut!
Vuxenlivets förberedelser, steg 1
Idag var en stor dag på Eslövs gymnasiala studieinstutition. Idag tog nämligen SP3Cs interner ännu ett stapplande steg mot vuxenlivet och den hägrande självständigheten, då klädsel av böcker var av högsta prioritering på samhällslektionens dagordning. Detta besynnerliga åtagande var debuten för samtliga inblandade att visa framfötterna vid uppfinningsrikedom och kreativitet, eftersom man fram tills nu helt och hållet kunnat förlita sig på hjälpsamma och assisterande föräldrar. Det var med andra ord dags att klara detta utan mamma och pappa, och det rådde minst sagt en kaotisk stämning i 136:an.
Bokplasten visade sig vara långt mer avancerad än någon av de inblandade någonsin hade kunnat ana, och innan någon visste ordet av hade plasten alldeles tappat fattningen och helt sonika på något vänster hamnat på exakt alla andra ställen än det ursprungliga syftet. Kalabaliken visste inga gränser, och de unga oduglingarnas lärare och tillika klassföreståndare Ingela Roos himlade otåligt med ögonen och verkade mest av allt önska att hon befann sig någon helt annanstans.
Saxar och diverse andra kontorsmaterial flög runt likt guttaperkabollar i det lilla klassrummet, och den feminina överlägsenheten blev än en gång bevisad då det var just denna som fick assistera då de något oförstående ynglingarna tampades med den till synes omöjliga plasten.
När mer än halva lektionen hade gått var det just undertecknad som fortfarande, paradoxalt nog, bedrev en inre strid med den besvärliga bokplasten. Oh, happy day!
Trogen tjur sökes
Det är bara att konstatera; jag behöver en kärlek som kan göra mig dumdistrig och få mig att fatta ogenomtänkta beslut som verkar vara den bästa lösningen just för tillfället. Jag behöver det, men det ter sig totalt distanserat.
Strapatser på en måndag
Dagens mest tragiska var väl ändå incidenten med iPod-hörlurarna i vattnet. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag hatar oförutsedda utgifter.
Bussen hem till Harlösa för snabb ihopaplockning (är det ens ett ord?) av träningskläder och annat och sedan vidare kollektivtrafik ut till Oxie. Det var ett väldigt tragiskt besked som mötte oss om att våra halltider numera var allmänt korrigerade och att styrelsen i klubben hade lyckats ta bort vår onsdagstid. Man blir bara så jäkla trött på att klubben inte verkar fatta vad den håller på med då den håller på att förstöra för den enda damsektionen som den faktiskt har. Nej, det ska helt klart bli ett intressant möte om förhandlingar den 5:e september. Feel free to write a comment, suckers!
I övrigt var träningen som vanligt givande, och träningsvärken fick nytt spelrum och kommer att vara ännu jävligare imorgon. Jag mår bra, fast min kropp säger nog inte riktigt det samma. Det blir du och jag ikväll, linimentet.
Träningslägret Holsljunga 07
Då var man åter hemma från helgens träningsläger i Holsljunga. Det har varit en mycket rolig och givande helg med en massa handboll och minnesvärda upptåg. Att kroppen just nu känns som om den var utbytt mot en 90-årig tants, är väl helt enkelt sådant man får stå ut med.
Fredagen innebar avfärd från Oxie mot nordligare breddgrader, och väl i Holsljunga blev det ett två timmars träningspass. Vi gick igenom en del nya kombinationer och övergångar, och nu känner man verkligen att serien är 
nära. Det återstår ju faktiskt inte mer än en månad, och det ska bli sjukt spännande att se vad vi går för.
Efter träningen hamnade vi alla i en smärre depression med tanke på det faktum att The Ark just då spelade på Stortorget i Malmö. En jäkla massa mil ifrån oss. Det återstod inget annat än att själva stämma in i lite ljuva toner, och senare fick jag dessutom höra liveversionen av Let your body decide genom det glädjande telefonsamtalet. Det bästa var nog att det var så pass bra tajmat att jag kunde urskilja den numera klassiska frasen "Well, Mal
mö - you know what I say...". Glädjen var total!
Framåt sena kvällen fick vi celibert besök i form av Uno i vårt rum, och det blev en minst sagt underhållande tillställning med Lövbergs älgvitsar och den djupa analysen om rättvisa och boulepensionärer. Uno påpekade vid ett antal tillfällen att han var en väldigt bräcklig gammal man, och när Marie fällde kvällens kommentar var det knappt att vi kunde sitta upprätta. "Uno drack öl, blev full". Att det blev en del missförstånd om Husseins rakvatten var även det en riktig höjdare.
Lördagen började med tidigt uppvaknande då mobilens alarm började ljuda. Efter att vi något förvirrat och yrvaket lyckats lokalisera oss, så var Åsa redan i full färd med att byta om. Min trötthet tog dock överhanden och jag beslutade mig för att krypa under täcket igen. Ett mycket klokt beslut då vi snart fick reda på att alarmet hade ringt nästan två timmar för tidigt, och det var väl ambitiöst att stiga upp vid denna tidiga timma.
Dagen kom att innebära två tuffa träningspass med fortsatt nötande av Åsa-Uno-Micke, samt en del kontringar och anfalls- och försvarsspel.
På kvällen blev det möte med såväl seriöst som mer lättsmält snack om den kommande säsongen, och det blev en högtidlig ritual med avslöjande av spelarnummer och utdelning av väskor. Aftonen fortsatte med gemytlig samkväm med en hel del underhållande berättelser om kasedans på discogolvet och Bamses basketkorgsincident som slutade med en binda på huvudet. För att inte glömma diskussionen om vem som egentligen hade fått leda vem hemåt på gatorna i det alkoholomsusade Holland.
På söndagen vaknade vi alldeles ledbrutna, och det började verkligen kännas att träningen hade gett önskat resultat. Faktum var att man nätt och jämt hade tillräckligt med energi för att ta på sig strumporna, ett tillstånd som åtminstone hann bli bättre till dagens träningspass. Det blev en ordentlig genomkörare som tog slut på den sista energireserven, och summa summarum kunde man avrunda träningslägret som ett ytterst givande sådant.
Vid återkomsten till vandrarhemmet passade vi på att duscha, städa undan och käka lunch innan vi begav oss hemåt mot Malmö igen. Tack för en härlig helg - bra kämpat, tjejer - och vi ses på planen imorgon igen! Då återstår det att se hur många av oss som lider av smärtande träningsvärk och diverse åkommor, men man kan ju i alla fall hoppas att vi inte ser allt för lidande ut på fotona som ska tas till hemsidan.
Mitt filter från en obehaglig verklighet
Det känns som om det inte riktigt finns rum för sorg för egen del. Jag menar, hemma känner jag inte att det riktigt är acceptabelt. Pappa har ju det ändå värst, det är honom det är synd om och det är han som får tampas med den värsta saknaden. Jag vill inte att han ska få det jobbigare genom att behöva se andra ledsna och vilsna. Då kopplar jag hellre bort det och ventilerar bort det värsta genom tangentbordet och datorn. Det fungerar som mitt filter, och det ger bra resultat. Det känns i alla fall bättre för stunden.
Fick kolla igenom dödsannonsen som kommer in i tidningen på söndag. Även detta gjorde det hela obehagligt verkligt, där står det ju så svart på vitt att det hela faktiskt är så. Läskig inverkan sådant har på en.
Om några timmar åker vi iväg på träningsläger med laget. Det ska bli skönt att få komma bort ett tag från allting och helt och hållet kunna tänka på något annat. Att bara lägga allt fokus på handbollen för en helg, att nöta in kombinationer och aggressivt försvarsspel. Att umgås med människor som inte vet om vad som hänt, och på så sätt på något märkligt vänster få uppleva vardagen igen. Bloggen ligger helt klart i lä där i fråga om filtrering - handbollen är mitt bästa av dessa filter och får mig att glömma de mest tragiska grejer, och får mig istället att fokusera fullt ut på tiden just nu. På handbollsplanen existerar bara nuet; ett organiserat anfall kan snabbt brytas ner och försätta bollen i egna händer, vartefter det bara är fullt ös som gäller. Plötsligt är situationen den motsatta och man är själv den som kontrar på mål. Adrenalinet stiger och en underbar känsla fyller kroppen, och det är just i doften från klister och en väl använd idrottshall som man känner att man verkligen lever.
Handbollen och bloggen är väl fungerande filter, och just för mig fungerar de alldeles utmärkt.
Du ljuva tuggmotstånd
Ofattbart
Mina reaktioner har varit väldigt blandade och humöret har åkt en berg-och-dalbana dagen igenom.
Det var nog ändå tur att jag fattade det beslutet jag gjorde i morse då jag kände att jag inte hade klarat av att följa med till Höör och se dig ligga där. Och samtidigt var det bra att jag valde att åka till skolan så att jag fick lite avstånd till det hela, även om det kändes extremt jobbigt med religionlektionen. Sånt slår ju aldrig fel, tyvärr, och det är väl sådant som kan kallas för ödets ironi.
Jag är oerhört tacksam för allt stöd från vänner idag, jag uppskattar det väldigt mycket. Jag behöver det jättemycket just nu, och jag är glad att ni finns här för mig. Jag vet inte hur jag ska tackla allt detta, jag vet inte hur jag kommer att reagera de kommande dagarna och jag hoppas att jag inte kommer att vara allt för jobbig. Någonstans överväger min strävan efter att alltid visa mig stark utåt, och det blir en svår balansgång att tackla hur man ska hantera det.
Jag kan fortfarande inte fatta det, det hela känns så overkligt på något läskigt sätt. Ena stunden fanns du, och i nästa var du borta. Innan jag ens hann säga hejdå.
Tomhet
Även om det var väntat känns det overkligt, och jag vet inte vad jag känner. Vet inte vart jag ska ta vägen.
Även om det var bäst så här, så är det ändå omöjligt för mig att ta in. Jag hoppas att du får det bättre där uppe, och att du slipper ha ont längre. Vila i frid.
Längtan
Hur bra kan den bli?
Back, back to school again
Någon mjukstart var det inte heller tal om då vi följde schemat ända fram till kl 15.55. Man hade ju kunnat begära lite medkänsla och sympati, men det hade väl varit för mycket. Å andra sidan visade sig schemat vara det bästa någonsin - fredagar innebär start 9.50 och slut 12.00. Jag är nöjd som fan.
Scheisse
Åh, vilken underbar dag!
Dessutom blev det två stycken tröjor och några ack så nödvändiga block inför den horribla skolstarten imorgon bitti. Jag måste säga att jag blev väldigt nöjd över våra Einstein-citerade block, han yttrade många kloka ord den mannen. Om det bara hade fungerat så för egen del alla gånger - vem mer än fröken Bromèe fäller kommentarer om att fjädrar ser ut som de kommit från fåglar, för att allt för många sekunder senare förstå sitt missöde? Det måste ha varit den mest intelligenta slutsatsen denna månaden. Kanske till och med någonsin.
Kvällens träning var verkligen precis så härlig som jag kände på mig att den skulle bli. Peppad som bara den och med en härlig energi blev det en riktigt kul och bra träning. Passningarna gick väl lite sisådär till en början, men efter lite slarv med upplägg och diagonaler blev det bara bättre och bättre. Träningen var mycket boll och mycket spel, och överskottsenergin höll i sig och resulterade i mycket spring på kontringar och försvarsuppvaktning med tänder i armen. Jag är sjukt peppad inför seriepremiären - för att inte tala om helgens träningsläger i Holsljunga. Grymt mycket mer tilltalande än Berga imorgon.
Malmö nästa
Snart bär det i alla fall in till Malmö med Madde. Shopping står på schemat, och med tanke på den inte allt för attraktiva skolstarten imorgon så gäller det att ladda upp garderoben. Dessutom måste jag hitta ett par nya sneakers, men med min ofantliga beslutsångest lär det bli ett komplicerat kapitel.
Ikväll blir det äntligen träning igen. Jag har vart borta från handbollsplanen en vecka för mycket, och jag är sjukt peppad och taggad för en massa fys och boll.
För att åter referera till Oxie så publicerades den nytagna lagbilden för några dagar sedan på klubbens hemsida. Ja, gisses. Vad ska man egentligen säga?
Saknad som fan
Jag vill tillbaka till tiden på Sege då vi var uppe hela natten på vår alldeles för tidiga lussevaka då vi lyssnade på "Linda Linda! Var är Linda?", dom tyska balladerna och vår tillverkning av det egna Rosa bandet. Jag vill tillbaka till då vi låste ut och låste in alla de rätta nycklarna, och då vi hade minst tio nycklar men inte en enda som funkade. Då vi hade ett känsloladdat och sentimentalt samtal med rinnande mascara nerför hela ansiktet, och som snabbt ändrades till en kavalkad av galna skrattsalvor. Då vi insåg att vi inte hade något annat val än att sova på soffan utanför hotellkansliet och den av Malin ivägkastade hamburgaren räddade en hungrande gangsta. Då vi var så rädda för den vaktande receptionisten att vi snabbt sprang upp för trappan igen för att sedan bli hastigt väckta av mannen som kollade skumt på oss. Resan till Stockholm då vi verkligen fick utlopp för de gangstarelaterade kunskaperna då jag kammade hem segern i mördarleken men inte var någon särskilt bra livvakt. EM-veckan där sinnesstämningarna och hälsotillståndet åkte berg-och-dalbana och du spydde till höger och vänster för att sedan snabbt informera om att du, likt en dokusåpa-deltagare, minsann skulle tillbaka till Baltiskan.
Jag saknar allt det och en massa mer som fan. Min Envera-dos är på noll, och jag mår inte bra av det. I need you, gangsta. I need you more than ever!
Död åt Kalvin
Jisses, vilken dag!
En dedikation till Kalvin i form av en egen dag på Skånes djurpark hör nog till ett av de dummaste påhitten i världen. Det känns som om Sveriges alla barnfamiljer hade rest land och rike runt för att ta del av festligheterna i parken, och som sig bör i ett vackert sensommarväder skulle samtliga besökare käka glass.
Egentligen började spektaklet på Björnberget där ett par av Sodexhoarbetarna befann sig misstänkt nära bakfyllans töcken, och infernot trappades upp då Linn hänkade på ner till poolen för att hjälpa mig med kassan och för att ordna en av Kalvin signerad upplaga av ett chokladmjölkspaket till Tozz. Det måste vart en munter syn där vi sprang omkring och letade efter den utklädda djävulskalven utan något vidare resultat. Faktum var att vår sökningsaktion fick ett helt annat resultat då vi plötsligt insåg att vi tappat bort en av kassanycklarna. Det var verkligen ingen höjdare då vi efter ett antal tidigare samtal till Björnberget dessutom fick lägga till även denna incident. Hujeda mig!
I vilket fall som helst började dagen relativt lugnt, och mentalt förberedd som jag var visste jag att detta tillståndet inte skulle bli särskilt permanent. Naturligtvis hade jag rätt, och i takt med att Kalvin började ta ut svängarna ordentligt på scenen vid poolen tillströmmade det snabbt miljontals människor som skulle käka glass. Det blev hektiskt värre, och lyckligtvis gjorde Linn en återkomst till poolen för välkommen assistans. I sällskap med hamburgare. Kön utanför poolen tycktes aldrig ha nåt slut, och efter ett tag hade vi sålt så mycket glass att bägarna hade tagit slut. Vår uppfinningsrikedom och fantasi räddade dock snabbt situationen med att erbjuda glassen i kaffekoppar. Jag passade också på att än en gång i mitt liv lyckas med det mest skrattretande då jag fick reda på att jag trott att mjukglasstoppingen varit sönder hela sommaren, när den i själva verket skulle ha tömts på vatten och diverse andra självklarheter. Detta blev naturligtvis ett underhållande samtalsämne bland kollegerna uppe på Björnberget, och jag kan inte annat än glädjas åt att jag återigen lyckats roa min omgivning. Faktiskt så var det ganska nöjsamt.
Kalvin borde inte få finnas. Han är djävulen personifierad, och det hjälper inte hur många peppande sms Madde skickade om att han "minsann bara är en stackars kalv". Han borde utrotas en gång för alla. Helst stenas eller skjutas. Så det så.
Vemodspannkaka och brist på självkänsla
Uppdaterat 20.54
Just nu känner jag sjukt för att festa. Jag kan tänka mig en riktigt jävlig bakfylla imorgon tillsammans med Kalvin. Det är nog det enda som kommer funka, och jag hoppas att det blir som det blir. Skål så länge.
På hemmaplan igen
Dock var det inte lika kul att sadla om till jobbet direkt efter hemkomsten, men jag är grymt tacksam för att Linn räddade mig från poolen idag. Tabbar och liknande klarade jag nämligen av precis lika bra uppe på Björnberget i samband med mitt fall mitt framför ögonen på ett tiotal roade kunder. Det var skönt att få sluta tidigare idag, och när jag satte mig på cykeln hemåt strax efter 15-tiden var det nätt och jämnt att jag hade tillräckligt med energi för att orka trampa hemåt till Hovslagaregatan.
Vidare rapport om fjällturen kommer imorgon bitti. Just nu är det bara sängen för min del. Tills vidare, njut!
Bon voyage!
Nu drar vi, och jag kommer att vara extremt okontaktbar. Kort sagt betyder det att jag inte svarar på mobilen. Vi ses om några dagar, då kommer jag att ha haft roligare än många andra. Fjällen, here we come!
The districts sleeps alone tonight
I ryggsäckens våld
Jag klarar mig, ge mig bara musik!
How to save a life
Även om jag aldrig fick chansen att lära känna honom känns det ändå som om jag på något obegripligt sätt känner honom bättre än vad jag någonsin har känt min farmor. Farfar hann gå bort innan jag ens föddes, och därför fick jag aldrig ens träffa honom.
Ändå kändes det ganska bra att hälsa på honom på kyrkogården idag, även om jag inte riktigt kan förklara på vilket sätt det kändes så. Men det kändes bra att prata till honom, att bara få ventilera tankar och rädsla för det som är just nu. Det kändes på något sätt lite lättare att cykla hemåt efter det, samtidigt som jag kände vemod och tomhet.
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Personalfesten, den ocensurerade versionen
Efter en munter anslutning samlades vi alla utanför djurparkens grindar för att tillsammans styra kosan bort mot gräsplanen i backen. Här var det nämligen dags för lagindelning och uppdragsutdelning, och efter att jag blivit tilldelad uppdraget att skryta så mycket som möjligt om precis allting var jag redo att ta mig an min uppgift. Dessutom tilldelades vi alla ett och samma bonusuppdrag som bestod av att fylla Veronica. En lätt match, tänkte jag.
Tävlingarna tog fart och den första grenen kom att innebära brännboll. Det traditionella reglementet visade sig dock vara en aning justerat då det gällde att byta varv varannan gång, och det skapade av naturliga skäl en smärre förvirring bland samtliga inblandade. Förresten försvann bollen hastigt och lustigt efter att Marcus skjutit iväg den bland buskaget, och vem som gick vinnare ur denna strid förtäljer dock inte historian.
Glada och muntra begav vi oss vidare bort mot poolen, vilken snabbt blev skådeplats för hetsiga diskussioner om vem som egentligen skulle bada. Efter en stunds dividerande bestämde vi oss (nästan allihopa) i alla fall för att hoppa i. Just det där med att hoppa i gjorde Filip snabbt till ett talande uttryck då han i full karriär dök i poolen, bara för att lika snabbt bli varse om att poolens djup bara mätte ungefär en 4 decimeter. Svanskotan fick sig en ordentlig törn. I vilket fall som helst så tog tävlandet överhanden, och poolen blev arena för rutschkansåkning i en himla fart. Faktiskt så lyckades jag vinna över chefen med ett par imponerande sekunder, och när det väl var dags för att åka allihopa i laget slog vi nog allihop våra huvuden i poolkanten. Men vann, det gjorde vi!
Huttrande av köld blev det ett snabbt ombyte i omklädningsrummet, och genom de extremt tunna väggarna skulle det snart komma att utspela sig en ljudlig konversation ut över det vanliga. Akustiken var nämligen den bästa, och 91:a-killarnas alkoholrelaterade samtal gick rakt in till chefens öron. Jenny blev snabbt flammande röd i ansiktet, och knackade kvickt på väggen för att informera dom om att hon minsann hade hört vartenda ord. Att hon senare rekomenderade Ramlösa alternativt Fanta styrkte bara hennes allvarliga tonfall.
Festen flyttades upp mot Björnberget, och yrkesskadad som man börjar bli var det inte långt ifrån att man genomförde de invanda ritualerna för att stämpla in. Faktum var att några av killarna ivrigt promenerade in i omklädningsrummet, extremt nära att byta om till Sodexhokepsen.
Efter en middag som var något helt annat än den vanliga djurparksmenyn och efter att Tomas agerat givmild servitör av JP i kaffemuggar, var det dags för tävling igen. Denna gång var det dags att med teckningar illustrera händelseförloppet då Johannis körde in i vildsvinshägnet och fram till det att han blev utskälld av djurparkschefen. Det blev många underhållande versioner av denna spektakulära företeelse, och även en mer detaljerad beskrivning om vad som faktiskt hade inträffat.
Kvällen övergick till ett allt mer angeläget försök att fylla Veronica, och efter att den insmugglade Ozon
strategiskt hade blivit ihopmixad med ölen började hon snart att ana oråd. Faktum var att hon totaldissade både JPn och den modifierade ölen, det sistnämnda väldigt märkligt enligt min åsikt. Ungefär samtidigt ägde utskällning nummer två rum, även denna gång i form av den minderåriga Filips kontakt med alkoholhaltiga rusningsdrycker. Mörkret hade fallit ordentligt över djurparken och det var dags för den sista och avgörande
kampen i form av hinderbanan i skogen. Tävlingsinriktad som få tog jag snabbt befälet att pusha på mina medtävlanden, och i takt med mitt ivriga "ett, två! ett två!" lyckades vi ta oss igenom den dunkla hinderbanan. Snöret som höll oss samman skar in i handlederna, knän slogs itu efter fallet från balansgången och barfota fötter blev ordentligt sargade av kottar och barr. Men, ja. För jävla härligt jobbat, laget!Efter en prestigeladdad prisutdelning i Sodexho Challenge stod vi även som slutsegrare och kunde ta emot pokalen från Christian Klang Cup. Glädjen visste naturligtvis inga gränser, och fångade av ett enormt euforiskt lyckorus fortsatte festen. Jenny och Veronica valde att lämna festen i ett icke omdömesgillt tillstånd, och efter en stunds fortsatt firande var det även dags för oss att lämna Björnberget. Det ska tilläggas att det var ett väl så avancerat moment då hela djurparken var i total avsaknad från allt vad lampor hette, men efter att vi lyst med både mobiler och kamerablixtrar kunde vi långt om länge hitta hem igen.
På det hela taget var det en mycket lyckad fest. Det enda som saknades var väl således en brandman i Dalarna, en flykting i Sydafrika, en lägenhetsförberedande Kristianstadpåg, en fotbollshuligan i Malmö och en temporär Umeåbo. Det är väl helt enkelt sånt som får tas igen vid senare tillfälle!
And I've been waiting for this so long...
Perfektion
Ikväll drar träningen äntligen igång igen, och jag är alldeles barnsligt längtansfull. Först har jag dock en del saker att fixa, och helvete - snart går ju bussen!
Avläggande rapport, söndagkväll
De senaste dagarna har tillbringats i huset i Höör, och från det att jag kommit hem från jobbet har jag mer eller mindre sålt min själ till projektarbetet. Visserligen har jag skapat naturliga avbrott i form av spektakulära petflask-explosioner, underhållande telefonsamtal och genom att vara en millimeter från att gå vilse i centrala Höör iförd de lånade kängorna. Men på det hela taget har det varit jag och samerna, jag och utrustningen och jag och fjällorienteringen.
Dagen idag har givit mig en allt mer övertygad insikt. Jag har nämligen kommit fram till att jag hatar poolen. I vissa fall hyser jag enorm avsky och motvilja, men försöker ändå intala mig att "det ibland kan vara ganska trevligt". Dagens roligaste var ju i och för sig att Daniel och Filip skrämde halvt ihjäl mig genom deras välplanerade skrämselaktion, och dessutom kom Johan förbi och talade om att det ryktades om att Johannis har kört in i vildsvinshägnet med Sodexhobilen. Så helt klart, det händer grejer. Med andra ord har du mycket att komma tillbaka till, Linn!
Kvällen tillbringades hos de hemvändande Ekströms, och det blev en kväll som genomsyrades av bilder från resan, Hungry Jack's och romantiskt skvaller. På det hela taget blev vi alla ganska amerikaniserade.
Så trillar jag dit igen...
Delar av mina önskvärda livsambitioner
Denna bloggares ord inspirerade i alla fall mig idag, och ni som är trogna läsare av Sveriges bloggelit kanske vet vem jag pratar om. I vilket fall så vill jag tacka för din förmåga att sporra dina läsare, och det är en förmåga som jag önskar att en dag själv kunna inneha. Jag önskar att mina texter någon dag kommer att betyda något för någon, och jag önskar att jag en dag kommer att betyda något för någon.
En himmelsk drog
En bild säger mer än tusen ord
Fortsätt!
Håhåjaja, inget snack om snigeleffektivitet här inte! Någonstans har jag misstankar om att jag suttit försjunken i idogt projektarbete dagen igenom, och resultatet skvallrar glädjande om att misstankarna faktiskt stämmer.
Min självdisciplin beträffande att jag ska ägna varje vaken ledig timme åt fjällförberedelserna har hittills givit önskvärt resultat. Det har blivit en hel del sidor, och med detta i beaktande kan jag unna mig en stunds paus och frisk luft. Dessutom borde jag ta en tur ner om affären, med tanke på att kylens totala avsaknad av proviant hittills bara har resulterat i en deciliter havregryn. Men den där decilitern har skänkt mig precis den energin och disciplinen som faktiskt behövdes, så jag är helt klart nöjd.
Tillbaks till allvaret.
En stund för reflektion
Jag börjar befara att jag är inne i någon slags psykisk obalans. I vanliga fall brukar min skriftliga publicitet handla om sprudlande livskvalitet och muntra eskapader, då min ambition är att införliva euforiska lyckopiller hos mina trogna läsare. Jag menar, bekymmer och förtretligheter finns det tillräckligt mycket av i världen ändå, därav orsaken till att jag helst inte vill genomsyra publiciteten av nattsvart melankoli.
Men idag kanske jag ska prova på något annat. Kanske kan saker och ting underlättas av en stunds präntad bearbetning av så väl känslor som sinnesstämningar. Ungefär som i One Tree Hill, där Peyton bearbetar sin vånda och ängslan genom att göra det till något estetiskt och funktionellt i form av livesändningar i webcamen. Jag är expert på att dra paralleller mellan mitt liv och tv-serier, och dessutom på att halka ifrån ämnet.
I alla fall. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som tynger mig, antagligen fungerar min rådvillhet som något slags substitut för en underliggande men medveten osäkerhet. Jag har aldrig direkt varit någon som har lätt för det där med att uttrycka känslor verbalt, även om jag genom årens lopp blivit något av en jäkel på att uttrycka dem i skrift. Jag tillhör, tyvärr, fortfarande den skaran som i vissa fall hellre väljer att hålla saker och ting inom sig, på grund av några olika orsaker. Ibland föredrar jag helt enkelt att skriva om sånt som är jobbigt istället för att prata om det; skulle jag välja att omsätta det i tal finns det endast några få som jag känner tillräckligt förtroende mot för att kunna prata om det med. Kanske är det så det funkar för de flesta av oss, vad vet jag. Men ibland känns det på något sätt svagt. Är det rätt eller fel?
För att återigen försöka precisera var det hela mynnar ut ifrån, så är jag kanske mer medveten om det än jag själv vill förstå. Även om jag är en människa som verkligen lever för sommaren och dess undersköna resulterande i ledighet och livgivande krafter, kan jag inte låta bli att reflektera över den del av året som vi just nu befinner oss i. Slutet av juli och början på augusti skänkte mig för några år sedan minnen som jag önskar att jag hade förmågan att för evigt kunna utplåna från mitt huvud, och hur det än är så kommer det väl alltid vara kvar där inne. Det är ganska exakt fyra år sen nu, men ibland känns det inte alls särskilt avlägset eller långt bort. Än idag känner jag någon form av skuldkänslor, och frågar mig fortfarande om jag hade kunnat göra något annorlunda. Antagligen hade jag kunnat det, vad vet jag. Det ständigt omtvistade ämnet huruvida det är värt att blicka tillbaka i det förgångna och gräma sig över sina handlingar tror jag alltid kommer att förfölja människan, åtminstone fram till dess att hon fullföljer visionen att leva i nuet och koncentrera sig på det som händer. Det hela handlar väl om att våga, om att ha mod att fortsätta även fast det känns som en uppförsbacke?
Ein Vurpe in der Küche
Idag har det verkligen varit en av de mest hektiska dagarna på hela sommaren, och det har med allra största sannolikhet varit den dag då det varit flest besökare i djurparken.
Halva dagen tillbringades på Björnberget fram tills det att jag blev vidarebefordrad att hjälpa Pernilla i poolen. Jag har nog aldrig i hela min Sodexho-karriär träffat så många tyskar på en och samma dag, och överlycklig över detta faktum tog jag snabbt tillfället i akt att dra nytta av situationen. Med självsäkerhet i mina steg och en, enligt mig själv, oklanderlig tysk accent gick jag världsvant fram för att dra till med en förfrågan om smak på toppingen. Vad som fram till dess hade verkat så genomtänkt och idiotsäkert visade sig snabbt bli total-dissat av det ack så ogästvänliga tyska paret. Resultatet blev enbart att jag kände mig väldigt fånig.
Som om inte detta vore nog avslutade jag arbetsdagen med att göra en sjuhelsikes vurpa i köket. Och då menar jag en vurpa i stil med bananskalseffekten. Det nymoppade golvet visade sig vara förrädiskt, och kort därefter höll både jag och Pernilla på att drunkna i skrattsalvor. Man får väl åtminstone vara tacksam för att den lilla incidenten inträffade efter stängningsdags och att inte det otrevliga tyska paret stod i givakt.