Linda Bromèe

Idag var en historisk dag. Det blev nämligen dagen då jag för första gången i mitt liv kokade egen marmelad! Jag känner mig verkligen så sjukt stolt att hälften kunde vara nog, och resultatet blev en apelsin- och morotsmarmelad som blev helt fantastiskt god.

Ibland får man berättat för sig att man gör bäst i att sluta när det är som roligast. Att det är dags att lägga av när man är på topp istället för att spinna vidare av bara farten och åka rakt ut i diket. Några av de här klassikerna passade jag på att ignorera nu ikväll, och som om inte gårdagens giffelbakande vore nog så omtumlande så beslutade jag helt sonika att följa upp kökssysslorna med att idag baka kladdkaka.

På det hela taget hade jag egentligen de bästa förutsättningarna för att lyckas. Jag hade ett strålande recept, en utomordentlig elvisp som gav den önskvärda porösa effekten, samt en komplett uppsättning ingredienser som inte lämnade någonting åt slumpen.
Så vart var det då det gick fel? Tja, antagligen redan då jag ställde mig något skeptisk åt receptet som inte nämnde någonting om ströbröd i formens botten. Mycket därför valde jag i alla fall att välja en alternativ lösning genom att åtminstone smöra formen innan den åkte in i ugnen, och då den efter 20 minuter kom ut igen såg den, sanningen att säga, riktigt proffsig ut.

Det ordentligt problematiska inträffade således när det var dags att få kakan ur formen, för efter det att jag vänt den upp och ner (och innerligt hoppats på det bästa) så var det en bedrövlig syn som mötte mina ögon. Tur i alla fall att den bara var till för onsdagsmys till mina föräldrar.

Herregud. Jag har lyckats igen.
För att ge lite cred till mig själv, så brukar jag faktiskt fixa det där med matlagning riktigt bra. Och de senaste åren har jag verkligen imponerat på mig själv (och förhoppningsvis på några andra) med allt mer avancerade specialiteter. Därför kom dagens snedsteg som en blixt från en klarblå himmel.
Men det var faktiskt inte mitt fel. I alla fall inte helt och hållet. Det var den där spisplattan som var boven i dramat. Det började med att jag tyckte det började lukta lite väl bränt, och att stekpannan verkade leva i symbios med plattan. Knappt hann jag reflektera särskilt mycket över det förrän jag plötsligt insåg att hela spisen höll på att brinna upp. Det utbröt tumult, och jag tillkallade snabbt assistans. Lyckligtvis blev det inte mer brandinferno än så, om man bortser från det rökfyllda köket. Och sen att själva måltiden fick en dominerande smak av vidbränd stekpanna behöver väl kanske inte nämnas. Kontentan av detta är väl således att det bara är genom snedsteg som man verkligen lär sig, och att man aldrig kan vara nog försiktig. Därför ser jag förväntansfullt fram emot nästa uppdrag - då blir det flambering.