Linda Bromèe

Klockan är nu kväll och jag har börjat hämta mig från tågolyckan tidigare i förmiddags. Det hela hände när jag skulle ta tåget från Lund till Eslöv vid tio-tiden imorse, och knappt hade tåget börjat rulla förbi stationen i Örtofta förrän en ordentlig smäll påkallade min uppmärksamhet och järnföremål slungades ut över spåret och upp i luften precis snett framför fönstret där jag satt. Det hela gick så fort att jag aldrig hann reagera över vad det var för nåt som orsakade smällen, men då vi några meter senare börjar tappa fart och plötsligt stannar får vi alla vetskap om vad det var som hänt. Det otroliga hade inträffat och vi hade krockat med en grävskopa.

Ganska snart börjar det gå upp för mig att det hela hade kunnat gå mycket, mycket värre än det faktiskt gjorde. Ovissheten om vad som var på gång och vad som skulle hända började nog krypa upp inom alla oss passagerare på tåget. Tågpersonalen började gå omkring och kolla så att alla var okej och informerade oss samtidigt om att viktig utrustning hade slitits av tåget i samband med krocken och att det nu var så förstört att det inte kunde köra vidare. Direktiven blev att vi skulle invänta evakuering, vilket skulle kunna komma att dröja men förhoppningsvis inte allt för länge. Det tog mer än 4 timmar innan vi blev hämtade och kunde komma ut från tåget.

Mina föraningar om vår lyckosamma änglavakt skulle snart komma att besannas då polisen och utryckningspersonalen som kom till olycksplatsen berättade att vi haft riktigt tur i oturen. Hade grävskopan bara stuckit ut någon centimeter längre ut hade hela grävmaskinen slungats upp mot tåget och tåget hade spårat ur. Med den vetskapen kände jag mig inte allt för sansad.

Den långa väntetiden ombord på det olycksdrabbade tåget var riktigt, riktigt jobbig. All tågtrafik stod still i i stort sett hela Skåne, det var tvunget att invänta klartecken och uppröjning och det skulle fixas fram evakueringstransport. Ingen fick lov att ens gå ut från tåget under dessa fyra timmar, och efter ett tag började det bli riktigt dåligt med luft och jag började känna mig lätt yr och illamående. Som tur var kunde dom i alla fall öppna upp en av mittdörrarna efter en stund.

En timme och trettiosex minuter. Så lång tid tog det innan folk på allvar började få panik och agera ganska argsint. En del blev nästintill oregerliga och försökte rymma ifrån tåget, en del tog det hela med ro och valde att göra det bästa av situationen, en del var diabetiker och någon hade problem med hjärtat. En argsint gumma försökte starta ett uppror och hade storslagna planer om att tillkalla journalister och underrätta media. Även om jag mest är lättat att alla klarade sig undan oskadda så är det ändå oacceptabelt att det tog så lång tid för SJ att reda upp det hela. Efter bara några minuter var olyckan nyhetsstoff och figurerade på Kvällspostens nätupplaga medan det tog fyra timmar att få undan oss från själva olycksplatsen. Jag hoppas att man slipper sånt igen.

Vid vissa tillfällen märker man att man håller på att bli vuxen. Ibland ter det sig ganska tydligt och tar sig uttryck som att man studerar diskhanddukar och skärbrädor väldigt intensivt och för sin inre syn visualiserar sitt kommande hem, och ibland är det av en mer lättsmält kaliber. Just nu märktes det framförallt av att jag lyckats få rätsida på Internetbanken och nyss betalade min livs första räkning över internet. Fan vad jag är bra.

Hemkommen från Malmöfestivalen och det var en himla trevlig kväll. Efter en smärre missräkning höll jag och Tobbe mer eller mindre på att missa Ceasars, men lyckades hinna bort till Mölle precis i tid till sista låten. Däremot träffade vi på Månsson, Johanna och Carro och anslöt oss till dom, och sen blev det stegen bort mot Gustav för att käka thailändsk pat (nånting) med cashewnötter.

Här och nu inträffar kvällens grej då Månsson får en kryddstark upplevelse vartefter hon blir utfrågad av Johanna om hon kanske har fått tag på curry, något hon starkt dementerar och å det bestämdaste hävdar att hon minsann beställt en pat. Jag blir också snabbt varse om att min tunga kommer att vara alldeles sönderskållad i två månader non stop på resan, så det är lika bra att börja i tid.

Efter pat cashewn var det tillbaka till Mölle för att ryckas med i livliga toner från Billie the Vision - kvällens bästa akt och egentliga dragplåster. I like it a lot. Senare blev det en avstickare till Stortorget för att stämma in i Abba-låtar (men också inse att det i vissa stunder krävs ett söndereldat vedträ för att göra succé) och för mig och Månsson att göra Åhus i repris. Dessvärre missade vi Maia Hirasawa eftersom det blev en relativt tidig återvändo hemåt, men bortsett från detta var det en himla dejlig kväll i goda vänners sällskap. Ett bra minne att ta fram då vintern har kommit och sommaren känns skrämmande avlägsen.