Linda Bromèe

gud, vad vackert vädret är! För att snabbkurera min förkylning tror jag att jag ska ut i solen. Det gör bra för själen, har jag hört. Dessutom är det ju match mot Lödde nu imorgon, så då gäller det att vara taggad. Det är nämligen ett prestigefyllt möte utan dess like, och psykningen har redan inletts nu på Facebook. Det gäller att känna sina fiender, gott folk.

Denna helg har inte vart nåt vidare. Då jag vaknade imorse hoppades jag innerligt på att allt det där som hänt i fredags skulle vara någon slags konstig dröm som man bara kunde vakna upp ifrån, och när jag insåg att så inte var fallet ville jag nästan bara somna om igen. Ni vet, ungefär som när Carrie alldeles förkrossad bara vill sova sig igenom helvetet med Mr Big i Sex and the City-filmen, ungefär sådär kändes det. Här gick det som sagt inte att vakna upp ifrån nåt, och genom att göra mig så frånvarande och långt bort från kontakt som möjligt hoppades jag kunna ta mig igenom dagen. Ni vet väl säkert vad det var för dag, och det gjorde det hela ännu värre.

Klockan är numera officiellt söndag och jag sitter klarvaken och lyssnar på smäktande akustiska ballader. José Gonzaléz, The Kooks, Melissa Horn och Anna Ternheim.

Imorgon är det match och tillfälle att bara koppla bort allting. Bara fokusera på bollen och strunta i allting annat, låta tankarna slås bort och bara köra på. Fantastiskt vilket filter det kan funka som, den där handbollen. Ett filter som rensar bort det där obekväma som tränger sig på och bara vill ta över en, och detta filter är min bästa mekanism för att få rätsida på sånt jag inte vill ha kvar. Sen vet man att man inte är ensam heller. På planen jobbar man hela tiden som ett lag, det är en för alla och alla för en. Det är därför jag har blivit en lagspelare. Jag skulle inte vilja stå som en diskuskastare ensam i en bur och kasta saker runt omkring mig.

Jag har bävat för denna dagen i stort sett hela veckan. Allmänt vidskeplig som jag är, så är jag inget större fan av fredagen den trettonde. Inte för att jag har haft särskilt mycket otur än så länge, men det känns som om det med allra största sannolikhet kommer hända något. Att det nu dessutom kommer att vara två fredagar den trettonde på raken (både denna månaden och nästa) får mig nära på att börja klättra på väggarna.

Än så länge har oturen som sagt inte börjat infinna sig idag. Jag har haft en bra morgon än så länge - jag har vart och klippt mig (mest bara topparna - men det blev ganska kort), jag har vart och gått en runda i solen och jag ska nog snart gå ut igen. Det är alldeles underbart vinterväder nu idag; solen skiner och snön ligger vit på fur och gran. Jag tror det blir en powerwalk mot Silvåkra, och dessutom tror jag jag slår följe med min kamera. Kameravänligt väder och jag drar ut direkt!

Idag kom min morgon att innehålla det allra mesta. När alarmet ringde vid 06.15 var jag förvånansvärt pigg och nära på flög upp ur sängen med väldigt kvicka steg, och som om det inte alls vore beckmörkt utanför fönsterrutan och som om sängen som jag lämnat inte alls var tilltalande att återvända till var jag nästan otäckt energisk (när hände detta senast?!)
Det var som om jag fått en riktig powerstart på morgonen - jag läppjade på nybryggt kaffe, jag läste alla delarna av tidningen och jag gjorde världens bästa frukost. Plötsligt blev jag också varse om att klockan började dra iväg ordentligt över tiden.

Som skjuten ur en kanon for jag snabbt upp och plockade ihop mina grejer, rusade ut genom dörren och sprang tvärsöver parkeringen. Det var ungefär i samma veva som min powerstart började urarta totalt genom att jag, till råga på allt 
1) plötsligt insåg att jag skulle bli tvungen att skrapa rutor
2) såg att bensinmätaren var i botten och blinkade ilsket rött
och att jag 3) hade på tok för liten marginal för att realistiskt sett hinna in till Lund i tid
Jag lade därför gasen i botten och styrde kosan bort mot macken, naturligtvis med halvt igenimmade rutor och is som inte hade blivit bortskrapad. Det måste vart en syn för gudarna.

Nämnde jag min knappa tidsmarginal? Jag kan intyga att den blev ännu mera knapp ju längre tiden gick. Naturligtvis fanns det ingen hejd på galenskaperna som plötsligt börjat hopa sig, och kort efter att jag kastat mig ut ur bilen för att skruva av tanklocket insåg jag att detta satt som sten. Tanklocket gick inte alls att rubba. Ni som känner till mina tidigare och inte allt för forntida bravader är säkert väl medvetna om att jag för inte särskilt många veckor sedan lyckades utmärka mig på bensinmacken då jag i all iver (och naturligtvis utan att inse det) greppade fel pump och stod länge och väl med ett krampaktigt grepp och försökte trycka ut bensinen, så man kan ju lugnt säga att jag redan gjort vad jag kunnat på den där macken. Nu var det dock hög tid igen, och ursinnigt svärandes kämpade jag länge och väl med det trilskande tanklocket.

Klockan tickade obönhörligt vidare och det återstod inget annat än att snabbt drämma igen luckan, kasta mig tillbaka in i bilen och med gasen än en gång i botten återvända hem till uppfarten. Som tur var kunde min kära mor ge mig skjuts in till Lund och jag kom, mot alla odds, precis i rättan tid till äktenskapsrätten.

Vad som helst bör utelämnas från denna historia är att jag, till pappas stora och förmodligen eviga triumf, framåt eftermiddagen fick klart för mig att jag stått och skruvat det förbenade tanklocket åt helt fel håll. Och av ren principövertygelse hade jag inte ens övervägt att prova åt det andra. Tummen upp för det, gott folk!

Då har man måndag i blodet igen! Visst och okej, den där klämchecka frasen passar fan så mycket bättre på fredagar när helgen står för dörren - men från och med idag har jag börjat gilla måndagar. Ända sedan jag kan minnas har mina tidigare associationer med måndagar varit negativa och ångestdrypande, men nu jäklar har vi ändrat på det! Tänk vilka möjligheter det ger egentligen - en ny start, man påbörjar något nytt och man kan fylla veckan med nya spännande händelser.

Den här veckan har stora potential att bli en lyckad sådan. Som ni säkert har kunnat utläsa mellan raderna har jag varit ledig idag och har hittills mest ägnat dagen till att plugga äktenskapsrätt. Det är nämligen det som står på schemat på Jiken denna veckan; äktenskapsrätt, samborätt och arvsrätt. Med andra ord sådana grejer som man förr eller senare kommer att ha användning av. Det känns ganska bra att få få en bred grundkunskap i vårt svenska rättssystem, för som min kära vän Sanna så fint uttryckte det så är det ju aldrig fel att ha en konsult i dessa frågor. Jag kan dessutom intyga att det inte heller är helt galet att kunna vara en konsult i dessa frågor!

Nu i veckan är det föreläsningar på tisdag, onsdag och torsdag och vi går över till lite tyngre fyratimmarspass. Emellan varven kommer min vecka även att fyllas med lite mera lättsmält underhållning och social stimulans.

Imorgon är det träning, senare i veckan väntar det en IKEA-tripp med H, på torsdag är det Johan Glans i Eslöv och till helgen är det den 14 februari. Alla hjärtans dag.

Jag känner mig lite kluven inför denna dag. Det här är första gången på gud vet hur många år som jag har pojkvän att fira denna dagen med. Helt ärligt, jag vet knappt hur man gör!

Jag tycker att Alla Hjärtans Dag har förstorats allt mer och blivit lite av ett kommersiellt jippo. Det är egentligen konstigt att det ska finnas en specifik dag då man ska visa sin kärlek och omtanke. Det skulle nog kännas mer ärligt menat om man istället gjorde det på vilken dag som helst under året, att det liksom inte behövdes något särskilt datum. Kanske resonerar jag så här eftersom jag inte har så stor erfarenhet av förhållanden, så därför ska det faktiskt bli ganska kul att fira detta året. Frågan är bara hur jag ska uppvakta min pojkvän på rätt sätt. Jag tror mer på gester och uppskattning än att uppvakta med någon dyr present. Därför vill jag komma på det ultimata sättet att visa min kärlek på, och jag skulle verkligen behöva hjälp. Är det någon som har några idéer tas dom varmt emot - fram till dess fortsätter jag att brainstorma på egen hand.