Linda Bromèe

Jag antar att det inte kommer som en överraskning vad min dag har innehållit. Just det, livecase. Har gått lite knaggligt idag - tur är det ju att jag hade sånt flow både i måndags och igår och på så sätt "har råd" med lite motstånd. Man kan ju trots allt inte hasta fram ett mästerverk.

Kvällen har i vart fall tillbringats med Rosa bandet-galan på tv. Tårarna rann nerför kinderna under hela programmet och som vanligt passade jag på att skänka en hundring till forskningen. Det finns alldeles för många som har drabbats av denna hemska sjukdom och genom att fler är med och skänker pengar hoppas jag verkligen att forskarna lyckas knäcka cancern.

Var med och stötta du också! Det kan faktiskt göra skillnad.

Tipsades tidigare idag om spelet Quizkampen. Såhär ett par ronder senare är jag redan smått beroende. Perfekt hjärngympa och chans att lära sig sån där onödig fakta som ibland kan vara riktigt kul att kunna!

Köra en match? Ladda ner appen och skicka en invite - l.bromee var namnet!

Åh. Denna hjärtskärande bild i tidningen upptar all min energi denna tidiga morgon. Aporna är så söta att jag nästan börjar gråta. Jag skulle liksom kunna börja snörvla bara jag tänker på apan Ola...

Dessvärre har jag inte tid att lösa apornas livssituation så här just nu. Ska nämligen alldeles strax cykla ner till skolan för föreläsning om budgetering. Men känner för dem, ja, det gör jag.

Jag kan inte annat än älska den debatt som jag väckt på Facebook. Gårdagens statusuppdatering har genererat i både ris och ros, tummar upp och tummar ner - och en hel del action.
Uppståndelsens tema var något så alldagligt och aktuellt som vår kära svininfluensa och huruvida man ska vaccineras eller ej, och man kan milt sagt uttrycka att det delat upp folk i skilda läger. Min kära vän Emmi ställde mig mot väggen och bad om att få veta varför jag valt att vaccinera mig, och svaret som jag lämnade har resulterat i idel höga hurrarrop.

Jag funderar starkt på att starta en egen fanclub.

hade onekligen varit KL ikväll. Tänk att det redan gått närmare 4 månader sen vi var där!
Förstår ni bättre vad jag menar? Harlösa är SÅ i lä.

Jag har bävat för denna dagen i stort sett hela veckan. Allmänt vidskeplig som jag är, så är jag inget större fan av fredagen den trettonde. Inte för att jag har haft särskilt mycket otur än så länge, men det känns som om det med allra största sannolikhet kommer hända något. Att det nu dessutom kommer att vara två fredagar den trettonde på raken (både denna månaden och nästa) får mig nära på att börja klättra på väggarna.

Än så länge har oturen som sagt inte börjat infinna sig idag. Jag har haft en bra morgon än så länge - jag har vart och klippt mig (mest bara topparna - men det blev ganska kort), jag har vart och gått en runda i solen och jag ska nog snart gå ut igen. Det är alldeles underbart vinterväder nu idag; solen skiner och snön ligger vit på fur och gran. Jag tror det blir en powerwalk mot Silvåkra, och dessutom tror jag jag slår följe med min kamera. Kameravänligt väder och jag drar ut direkt!

Då har man måndag i blodet igen! Visst och okej, den där klämchecka frasen passar fan så mycket bättre på fredagar när helgen står för dörren - men från och med idag har jag börjat gilla måndagar. Ända sedan jag kan minnas har mina tidigare associationer med måndagar varit negativa och ångestdrypande, men nu jäklar har vi ändrat på det! Tänk vilka möjligheter det ger egentligen - en ny start, man påbörjar något nytt och man kan fylla veckan med nya spännande händelser.

Den här veckan har stora potential att bli en lyckad sådan. Som ni säkert har kunnat utläsa mellan raderna har jag varit ledig idag och har hittills mest ägnat dagen till att plugga äktenskapsrätt. Det är nämligen det som står på schemat på Jiken denna veckan; äktenskapsrätt, samborätt och arvsrätt. Med andra ord sådana grejer som man förr eller senare kommer att ha användning av. Det känns ganska bra att få få en bred grundkunskap i vårt svenska rättssystem, för som min kära vän Sanna så fint uttryckte det så är det ju aldrig fel att ha en konsult i dessa frågor. Jag kan dessutom intyga att det inte heller är helt galet att kunna vara en konsult i dessa frågor!

Nu i veckan är det föreläsningar på tisdag, onsdag och torsdag och vi går över till lite tyngre fyratimmarspass. Emellan varven kommer min vecka även att fyllas med lite mera lättsmält underhållning och social stimulans.

Imorgon är det träning, senare i veckan väntar det en IKEA-tripp med H, på torsdag är det Johan Glans i Eslöv och till helgen är det den 14 februari. Alla hjärtans dag.

Jag känner mig lite kluven inför denna dag. Det här är första gången på gud vet hur många år som jag har pojkvän att fira denna dagen med. Helt ärligt, jag vet knappt hur man gör!

Jag tycker att Alla Hjärtans Dag har förstorats allt mer och blivit lite av ett kommersiellt jippo. Det är egentligen konstigt att det ska finnas en specifik dag då man ska visa sin kärlek och omtanke. Det skulle nog kännas mer ärligt menat om man istället gjorde det på vilken dag som helst under året, att det liksom inte behövdes något särskilt datum. Kanske resonerar jag så här eftersom jag inte har så stor erfarenhet av förhållanden, så därför ska det faktiskt bli ganska kul att fira detta året. Frågan är bara hur jag ska uppvakta min pojkvän på rätt sätt. Jag tror mer på gester och uppskattning än att uppvakta med någon dyr present. Därför vill jag komma på det ultimata sättet att visa min kärlek på, och jag skulle verkligen behöva hjälp. Är det någon som har några idéer tas dom varmt emot - fram till dess fortsätter jag att brainstorma på egen hand.

Klockan är nu kväll och jag har börjat hämta mig från tågolyckan tidigare i förmiddags. Det hela hände när jag skulle ta tåget från Lund till Eslöv vid tio-tiden imorse, och knappt hade tåget börjat rulla förbi stationen i Örtofta förrän en ordentlig smäll påkallade min uppmärksamhet och järnföremål slungades ut över spåret och upp i luften precis snett framför fönstret där jag satt. Det hela gick så fort att jag aldrig hann reagera över vad det var för nåt som orsakade smällen, men då vi några meter senare börjar tappa fart och plötsligt stannar får vi alla vetskap om vad det var som hänt. Det otroliga hade inträffat och vi hade krockat med en grävskopa.

Ganska snart börjar det gå upp för mig att det hela hade kunnat gå mycket, mycket värre än det faktiskt gjorde. Ovissheten om vad som var på gång och vad som skulle hända började nog krypa upp inom alla oss passagerare på tåget. Tågpersonalen började gå omkring och kolla så att alla var okej och informerade oss samtidigt om att viktig utrustning hade slitits av tåget i samband med krocken och att det nu var så förstört att det inte kunde köra vidare. Direktiven blev att vi skulle invänta evakuering, vilket skulle kunna komma att dröja men förhoppningsvis inte allt för länge. Det tog mer än 4 timmar innan vi blev hämtade och kunde komma ut från tåget.

Mina föraningar om vår lyckosamma änglavakt skulle snart komma att besannas då polisen och utryckningspersonalen som kom till olycksplatsen berättade att vi haft riktigt tur i oturen. Hade grävskopan bara stuckit ut någon centimeter längre ut hade hela grävmaskinen slungats upp mot tåget och tåget hade spårat ur. Med den vetskapen kände jag mig inte allt för sansad.

Den långa väntetiden ombord på det olycksdrabbade tåget var riktigt, riktigt jobbig. All tågtrafik stod still i i stort sett hela Skåne, det var tvunget att invänta klartecken och uppröjning och det skulle fixas fram evakueringstransport. Ingen fick lov att ens gå ut från tåget under dessa fyra timmar, och efter ett tag började det bli riktigt dåligt med luft och jag började känna mig lätt yr och illamående. Som tur var kunde dom i alla fall öppna upp en av mittdörrarna efter en stund.

En timme och trettiosex minuter. Så lång tid tog det innan folk på allvar började få panik och agera ganska argsint. En del blev nästintill oregerliga och försökte rymma ifrån tåget, en del tog det hela med ro och valde att göra det bästa av situationen, en del var diabetiker och någon hade problem med hjärtat. En argsint gumma försökte starta ett uppror och hade storslagna planer om att tillkalla journalister och underrätta media. Även om jag mest är lättat att alla klarade sig undan oskadda så är det ändå oacceptabelt att det tog så lång tid för SJ att reda upp det hela. Efter bara några minuter var olyckan nyhetsstoff och figurerade på Kvällspostens nätupplaga medan det tog fyra timmar att få undan oss från själva olycksplatsen. Jag hoppas att man slipper sånt igen.