Linda Bromèe

Väskorna är packade (hoppas, hoppas, hoppas att jag har fått med mig allting), mjukisbrallorna är på och jag är snart redo för eskort till Eslöv där vår resa börjar. Egentligen är det skrämmande att jag är så pigg som jag faktiskt är, med tanke på att jag gick upp klockan 5. Jag kommer nog snart komma in i min normala morgonfas.
Idag har vi ett antal timmars bussresa framför oss upp till Stockholm, där vi kommer stanna fram till fredag. Jag hoppas på goda möjligheter till shopping. Rättare sagt, jag kräver.
HJÄLP! Jag har redan glömt bort att packa ner min del av den gemensamma listan - kortleken, genast!

Allting började i fredagskväll då vi med som vanligt allt för överlastade bilar med alldeles för mycket packning än vad man någonsin skulle hinna förbruka under tre dagars tid, men som man ändå måste ha med sig, begav oss upp till de blekingska skogarna vid Nebbeboda för den stundande avslutningshelgen med laget. Innan vi ens hade anlänt till stugan började det råda meningsskiljaktigheter bilarna emellan, och vi beslutade oss för att sluta en pakt inför helgens eskapader. Det var Maxi eller ingenting alls, och absolut inte något Nära. Och så var det med det.
När vi väl landsteg vid Nebbeboda skola drogs det genast paralleller till diverse filmatiseringar a la Astrid Lindgren, och vi stormade genast in och reserverade önskvärda sovplatser. Då var vi ännu lyckligt ovetande om vad som komma skulle.
Kvällen kom att innebära en oförglömlig och otroligt enerverande hamburgerstekning som visade sig vara ett riktigt Sisyfosarbete tätt följt av allt för komplicerade hockeyspel, dedicerande brev och en kent-influerad nostalgitripp innan vi slutligen somnade efter den numera traditionsenliga danska ritualen.

Lördagen inleddes med energigivande frukost inför dagens kommande tävlingar. När gongongen väl var slagen avlöste konkurrenserna varandra, och det blev varierade grenar i form av tipsrunda i skogen, allmänbildande frågesport, vadslagning om vem som var störst i käften, rebusar och mycket mycket mer. Det var först vid Patriks tävling som skepsisen började tillta. Det är nämligen inte varje dag som man tävlar om vem som kan gissa rätt cola-fabrikat iförd två tamponger i munnen. Det var i alla fall tur att dom var oanvända, men denna syn kommer etsa sig fast på näthinnan ett bra tag framöver. Inte vet jag om det var mycket bättre med känselmomentet bland burkarnas okända och illaluktande innehåll, och det faktum att det hos Månsson utlöste klökreflexer som resulterade i vomering på toan talar ju ganska bra för sig själv.
På kvällen blev det grillning, och tävlingsinriktade som vi är beslutade jag och Emmi oss för att utmana varandra på en Funny Bunny. För er som inte vet det, så innebär detta intetsägande moment kort sagt att man ska stoppa så många marshmallows som möjligt i munnen. Det må vara infantilt, men det var sannerligen ytterst amusant.
Resultatet vill jag minnas blev oavgjort efter att vi båda tvingats rusa iväg bakom stengärdet och spotta ut preparatet.
Aftonen följdes upp av kvällsbad, fyrmannapolka, ett okänt antal myggbett och diverse strapatser. Min principövertygelse till trots fick Ashton Kutcher se sig besegrad av Madde då vi beslöt oss för att ta en nattlig promenix. Det skall tilläggas att jag fortfarande suktar efter Kutcher-boxen på Olofströms Ica Maxi, men vad gör man? Jag köpte ju åtminstone Extra White.
Med nattens intåg följde också en allt mer tilltagande rädsla, då vi utan förvarning plötsligt skulle komma att falla offer för horribla händelser utan dess like. Allting började med ett ytterst misstänksamt ljud som genast fick oss att ana perversa akter, vilket avlöstes av ett allt för omisskännligt karaktäristiskt ljud. Våra sexistiska misstankar fick ett abrupt slut då ljudet övergick till ett läskigt pipande, och när Månsson satte fart i en språngmarsch mot fönstret var jag inte sen att ana oråd. Efter att det pipande ljudet började låta skrämmande likt en mus eller råtta rusade jag genast ikapp, tog ett kvickt och förskrämt skutt upp i sängen, vartefter jag panikslaget intog fosterställning och snabbt kastade sovsäcken över mig och Månsson. Som om inte hysterin vore nog började jag att skrika i panik och skaka som en vettvilling, helt övertygad om att alienmusen skulle komma och anfalla. Att den bistra sanningen sedan innebar att det i själva verket var Erika som drömde mardrömmar fick mig ju inte alls att känna mig dum. Smått pinsamt var väl det rätta ordet. Läskigt var det i vilket fall. Att vi sedan trissade upp stämningen med Peeping Tom och spökhistorier gjorde ju knappast situationen bättre. Ärligt talat sprang vi faktiskt skräckslagna ner till nedanvånigen och bad om att få logera hos de andra.

Skakade efter nattens eskapader vaknade vi imorse av att Månsson till vår stora förskräckelse hade bevittnat något verkligt hemskt i rummet som vi sprungit ifrån. Hade vi märkt det under natten så hade vi nog skrämts ihjäl. Det stod nämligen "dead" i blodrött ovanför sängen. Fy fan.
Dagen innebar städning och ett besök i klassrumsmiljö då vi till vår stora förtjusning fick bevittna Nebbeboda skolans ålderdomliga (och förmodligen k-märkta) skolbänkar. Det faktum att lokalkändisen Harry Martinsson en gång i tiden förmodligen fördrivit ett x antal timmar med att kasta längtansfulla blickar mot fönstret efter den kommande rasten, fick oss genast att vilja utforska miljön lite närmare. Däremot har väl generationernas skolbarn åtnjutit ljuvare toner på skolorgeln än min version av Spanien.

Så var det då dags för oss att åka hem och ta avsked av Nebbeboda för den här gången. Men nejdå. Vi spolar tillbaka bandet ett tag. För just när vi hade lastat in i bilarna för avfärd kommer vi plötsligt på att vi blivit av med nyckeln till stugan. På riktigt. Efter en hetsig och panikartad genomsökning bland stugans inventarier och intilliggande byggnader hittade vi dock den igen. Och ja, ni hörde rätt. Vi hade kastat den i soptunnan.

Det är antagligen så det är, en del dagar går (nästan) allting ens väg precis som man har tänkt sig. Och med tanke på mina överstressade veckor på sistone, så var dagen idag en välkommen sådan.
Jag gjorde det. Jag lyckades. Jag sprang och förbättrade min tid på 5:an med inte mindre än 2 minuter!
Minuterna ute i löparspåret dominerades av idel pushande tankar om betyget, och någonstans långt där inne i huvudet hörde jag tränarens förmaningar "vi springer tills vi spyr". Jag sprang för ett MVG, något annat existerade inte. Med en välmixad spellista i iPoden och med välknutna skosnören gav jag järnet, och vid slutspurten på upploppet hörde jag det glädjande beskedet ropas ut. Det behövdes en minut. Det blev till och med två. Lycka!
Kan inte det här övertyga Christina, så vet jag inte vad som kan göra det.

Grillkväll, tårtbakning, gräsklippning, eurovision och internet har varit paj. Efter mycket om och men verkar det äntligen som min skriftliga publicitet ska kunna återupplivas igen.
Som sagt, eurovision. Vad hände liksom?! Ännu en gång är det bevisat att ESC inte är vad det än gång varit, då det istället har förvandlats till en öststatlig kraftmätning. Varför ens försöka aspirera när hela tävlingen redan verkar vara uppgjord på förhand? Jag menar, vad ska vi ta oss till? Vi skickade bland det bästa Sverige har i form av The Ark, men inte ens det räckte för att undvika ett serbiskt segertåg. Man blir bara så trött.
Med denna omåttliga besvikelse i bagaget var man då tillbaka i skolan för en relativt kort vecka, och det blev en helskön inledning med bio och Litte Miss Sunshine. Jisses, vilken härlig film! En helgalen familj som inkluderar en knarkande farfar, en depressiv son, en självmordsbenägen morbror, en skönhetstävlande dotter, en vinstpredikande pappa och en sönderstressad mamma som ger sig ut på en roadtrip genom Kalifornien, med allt vad det innebär. Skratten ekade högt på Bian i Eslöv, det kan jag lova!
Dagen fortsatte med en tur till Burlöv Center för att hämta kameran (vilken jag verkligen hoppas ska fungera oklanderligt), och när jag ändå var omringad av affärer och kläder passade jag på att inhandla ett par vita shorts. Det är väl helt enkelt så det är, det är lätt att falla offer för konsumtionssamhället.
På vägen hem blev det en tur inom Nautilus och gymmet, och efter ett härligt workout-pass åkte jag slutligen hem och fördrev kvällen med hårfärgning och telefonsamtal. Att jag egentligen borde tagit tag i den där Asien-kartan får helt enkelt vara. Istället ska jag försöka prioritera sömnen inför det engelska nationella provet imorgon.