Linda Bromèe

Segaste dagen ever. Vaknade imorse och mådde riktigt jävligt, eller ja, egentligen har jag ju gjort det hela tiden den senaste månaden. Min förkylning verkar inte vilja ge med sig, och det återstod inget annat än att ringa och sjukanmäla sig.
Dagen har tillbringats under täcket tillsammans med Harry Potter. Jisses, vad det där lät fel, men det är skadat vad boken är bra. Jag vet inte vad jag kommer att ta mig till när jag väl läst ut den och tvingas inse att fenomenet Harry för alltid kommer att vara över, antagligen kommer jag att försvinna bort i en ännu djupare depression än vad jag hamnade i då jag läste ut Halvblodsprinsen och höll på att böla sönder efter Dumbledores öde.
Snart är det dags att möta upp de andra nere hos Månsson. En kväll på Harlösas pizzeria (där de faktiskt har en riktigt delikat kycklingsallad) står på schemat, följt av skönsång till Singstar och givet Idol. Det ryktas om att Amanda ska köra Hallelujah, och lever hon upp till förväntningarna kan det bli riktigt bra. Hjälp, nu ramlar jag dit igen. Ner till Idol-nörds-träsket.

Åh, vad jag älskar Stig-Lennarts lektioner!
Det är inte många andra ämnen som inbjuder till lika spektakulära företeelser och upptåg som just filosofin, och efter dagens lektion kände man sig verkligen full av kunskap och lärdom. Idag tog vi nämligen fasta på de val som vi ständigt ställs inför under livets gång, och efter att vi alla fått reflektera över vad vi egentligen ville göra med våra liv var det dags att genom ett försök omsätta det här i praktiken.
Plötsligt befann vi oss allihop ståendes uppe på borden och blev ombedda att blunda för att sedan ta reda på om man verkligen vågar släppa taget och kasta sig ut i det okända. Stigge började i samma veva att flytta undan de intillstående borden, och till slut befann vi oss alla stående ensamma på egna små öar. Det måste varit en munter syn där vi allihop blundandes stod och vajade lite osäkert på borden, och på kommando var det sedan dags att börja förflytta sig runt och byta bord med någon annan. Med tanke på att man inte såg någonting och inte minst med tanke på klassens nervösa och hysteriska tillrop (ja, jag skrek värst av alla) var inte detta något som man inledningsvis föredrog, men till tonerna från de otaliga stolar som föll i golvet lyckades man någonstans hitta mod för att ge sig ut i det okända. Det ska dock tilläggas att jag höll i mig med ett väldigt krampaktigt tag i taklampan på min vandring i dunklet.
Det är sånt här som man kommer att sakna när man väl tagit studenten.

Efter dagens besök på SACO-mässan i Malmö var det i alla fall meningen att jag skulle veta något lite mer om vad jag ska syssla med i min framtid. Överöst med broschyrer, kurskataloger och information lämnade jag mässan med otroligt blandade tankegångar - och ja, något lite klarare hade jag kanske eventuellt och förmodligen blivit. Efter seminariet om hur man ska gå till väga för att hitta sin drömutbildning hade jag i alla fall förstått vikten av att man nog bör tänka både utåt och inåt, och inte minst att man absolut inte ska sätta upp hinder för sig själv.
Work and Travel Companys föredrag var dagens stora dragplåster, och efter att seminariet var slut kände man sig bara ännu säkrare på att det är det som min tid efter studenten kommer att innebära. Nu är man bara ännu mer sugen på att ge sig iväg, och för att skrida till verket har vi nu bestämt oss för att vi ska ha bokat biljetter innan vi kommer in i mitten av februari. Och det är faktiskt väldigt snart.
Kvällens träning gjorde mig än mer påmind om min fullkomligt horribla träningsvärk. Seriöst så kan jag knappt ta ett steg utan att mina vader skriker i protest - de tre praktikveckornas träningsuppehåll gjorde mig inte alls särskilt förberedd på måndagens hopprepsfys. Under uppvärmningen idag kändes vänstervaden mer som ett illa tvunget amputationsobjekt än något annat.
Nu ska jag bestämt ta och behandla med det gamla beprövade linimentet, och kanske borde jag även dra in en dos kaffe och E-vitamin. Det ska tydligen vara bra för träningsvärk.
Jag ser inte fram emot trappor imorgon.

Efter en dag som slutade med mocha blatte på Empieza, skitsnack med Madde och käk på Anderssons hoppade vi in i Patriks bil med slutdestination i form av min hembygds metropol. Det blev en bilfärd som resulterade i vilt asgarv efter den alltid uppkommande gemensamma nämnaren i form av killen med nätlinnet, men när kommentaren fälldes om den flashade chorizon var det aningen too much information för vad två öron klarar.
För övrigt, gissa vem som spikade ett MVG på sitt projektarbete och är gladare än nånsin?

Hemkomsten till Sverige har verkligen kommit att betyda att man kastats in i hetluften direkt. Tillbaka i skolan igår handlade väl visserligen mest om kramkalas och underhållande historier om vad SP3Cs utflugna elever lyckats ta sig för ute i vida världen (tro mig, det är en hel del!), men innan vi ens hunnit blinka hade de första läxorna redan delats ut. Herre jisses, jag är verkligen inte van vid sånt här längre.
Gårdagen innebar också reträtt på handbollsplanen, och efter den inledande fysen har jag idag berikats med en allt mer tenderande träningsvärk. Jag kan bara gissa hur det kommer bli att ta sig upp från sängen imorgonbitti.

Imorgonbitti, tidigt på morgonen, sätter sig nio förväntansfulla och aningen nervösa bergaelever på flyget till Düsseldorf för att under november månad bli tyska medborgare. Under tre veckors tid ska dom bo i tyska familjer och arbeta på kommunikativa praktikplatser, och det kommer med allra största sannolikhet bli tre händelserika och minnesvärda veckor.
Detta blir mitt sista inlägg på ett tag, och från och med nu läggs bloggen på is för en obestämd tid av förklarliga skäl. Zum Wohl, Deutschland!

Gott folk, nu börjar nervositeten ta sig en mängd intressanta och underhållande former! Blev nyss uppringd av en smått förtvivlad Arzana som, liksom jag, hade en hel del frågetecken inför morgondagens avfärd.
Under högljudda skrattanfall lyckades vi genom vår livliga fantasi tänka ut en mängd häpnadsväckande mardrömsscenarion, och frågan är ju hur det hela egentligen kommer att utveckla sig imorgon på Kastrup. Otaliga kontrafaktiska påståenden cirkulerade i våra utsvävande tankegångar, och med tanke på att fröken Abazi hade sett fram emot en härlig sovmorgon imorgonbitti var det sannerligen tur att hon ringde.
Nej, det återstår verkligen en hel del frågetecken som måste redas ut. Största prioritet ligger på de anslutande tågtiderna ut till Kastrup, och jag förlitar mig på att Ida har full koll på vad som gäller. I övrigt är det en del andra grejer som måste fixas, däribland en tur till Apoteket för att införskaffa förebyggande Earplanes. Jag sätter allt mitt hopp till att dessa ska hjälpa mina öron att klara av tryckutjämningen vid flygningen, annars kommer jag med största sannolikhet åter förvandlas till ett smärtfyllt vrak a la Antalya 2005.
Nu är det fortsatt packning som gäller, och senare ikväll blir det fikadejt med Madde.
Vart fan har jag lagt mitt pass?

Hör och häpna - jag har tagit tag i packningsbiten!
I takt till tonerna från Generation ex har jag så här på förmiddagskvisten lyckats stuva ner merparten av mina tillhörigheter, och alldeles nyss insåg jag något panikslaget att jag på något vänster även måste ha plats för en jacka någonstans i resväskan. Herre min skapare, det kommer inte bli det lättaste. Och frågan är: ska löparskorna packas ned? Jag tror jag måste ha lite krismöte med min partner in crime, Marina Andersson. Typ någon gång ikväll när hon har jobbat klart. Och spelat match. Och kommit hem.

Jag lever verkligen upp till mitt rätta jag. I övermorgon sitter jag på flyget till Düsseldorf och jag har naturligtvis inte börjat packa än. Inte det minsta. Resväskan gapar tom och orörd och samtliga tillhörigheter hänger fortfarande lugnt och tryggt i garderoben. Passet är åtminstone framme.
Det längsta jag hittills kommit i mina packningsbestyr är väl i alla fall att jag tillsammans med Ida har organiserat upp lite planerande via msn. Nog för att vi inte kommit mycket längre än till beslutet om tuggummi i handbagaget och en maxgräns vid tre par skor i resväskan, men ändå. Tre par skor på tre veckor kommer att bli ett svårt val.
I skrivandets stund är Jhuberly i full färd med att försöka övertala mig att hänka till Jägers imorrn, men även om jag fortfarande är ung och dum så är jag inte tillräckligt blåst för att sitta bakfull och jävlig flera tusen meter upp i luften.
Nu är det språngmarsch till tvn som gäller - Labyrint har redan börjat!