Emo-stalkers
Dom verkar röra sig i flock dom där grabbarna. Den ena förärar mig med ett besök kl 05.39, nästa loggar in vid 07.26 för att 07.27 få sällskap av ännu en sargad konstnärssjäl, en något mer utpräglad sjusovare gör entré framåt 08.50 och följs upp vid middagstid av en från Jönköping.
Tre dagar har gått av min sjukskrivning, och om det fortsätter såhär så besannas mina farhågor. Jag kommer att ha på tok för mycket fritid.
The Undefeated?
I vilket fall läste jag igenom lite bloggar för ett tag sen, och med tanke på mitt utpräglade beroende av musiken fastnade jag för Cecilias gör-ditt-eget-album-inlägg.
Hade jag varit musikalisk nog att satsa på en egen karriär hade mitt bandnamn och min platta sett ut ungefär så här. Nog för att jag gillar omslaget, men till namnet är jag lite skeptisk.
Veni vidi vici
Operationen i sig gick tydligen över förväntan, åtminstone om man räknar från det att jag blev nersövd och fram till att jag vaknade. Innan dess var det nämligen smått kaotiskt, och jag spelade ut mitt fulla register av känslotillstånd och sinnesstämningar. Det sista jag minns från det att jag kom ner till OP-avdelningen är ett dimmigt töcken av tappra narkosläkare som gjorde sitt yttersta för att få mig på andra tankar. Det pratades planer efter studenten, personalen försökte övertyga mig om att jag var i trygga händer, och sen blev allting svart.
Som sagt, operationen avverkades med önskvärt resultat. Jag har nu ännu ett inopererat hörselben, vilket också innebär att jag är lite mer fejk än jag varit tidigare. Det syntes inga tecken på kvarvarande cholesteatom, så om jag har fattat det rätt (och om jag nu inte skulle komma att få maximal otur) så var detta den sista operationen. Jag antar att det väger tyngre än de jobbiga veckorna som jag nu har framför mig, och jag är ganska övertygad om att jag snart ska ha funnit tillräckligt jävlar anamma för att ge mig på min comeback.
Inför imorgon
Så var Danmark europamästare och för första gången någonsin innehavare av en stor och mäktig titel. Grattis Danmark - och grattis Ulrik!
Efter den gångna nattens ynka femtimmarssömn börjar tröttheten nu att hinna ikapp mig. För bara en stund sedan somnade jag totalt bort ifrån One Tree Hill, och just nu märker jag att jag gör riktigt usla övergångar mellan mina ämnen, men det är helt enkelt sånt som ni får ta. Tidigare kände jag mest att sömnen idag egentligen kunde kvitta eftersom jag ändå ska ligga nedsövd och sova hela dagen imorgon, men just nu håller jag på att ändra uppfattning.
Tvärtom så tror jag att jag snart ska packa ihop mina saker, göra mig ordning och sedan gå och sova. Nu börjar det nämligen att hända. Nu börjar jag inse att det faktiskt är dags imorgon, och att jag i och med detta förhoppningsvis inleder den sista operationen. Ibland (och faktiskt ganska ofta) är det min mormor och morfar som ger mig inspiration och motivation att göra det bästa av svåra grejer, och tidigare idag pratade vi om just den drivkraften - att det där och då bara är sig själv och sitt eget omdöme man kan lita till för att kunna ta sig igenom även motgångar. När man är där gäller det att man rannsakar sig själv, hittar den inre glöden och gör det bästa av situationen. Att man sedan har sina nära och kära omkring sig är den avgörande orsaken till att man är stark nog att klara av att finna den.
Fantomen på operan
Kvällen igår kom verkligen att innehålla det mesta.
Det hela började egentligen med att Chris fick betala 139 kr för tåget mellan Lund och Malmö, och när klassens kulturbelevade uppklädda och förväntansfulla anslöt på Malmö Opera fortsatte eskapaderna av bara farten.
Kvällens uppsättning av Faust hade tänt många ljus av hopp i våra hjärtan, men i takt med att föreställningen skulle börja blev vi också allt mer skeptiska till vårt val av lördagsunderhållning. Antingen var det för att vi helt enkelt var alldeles för unga och oerfarna för att förstå oss på operans ädla konst, eller så var bara merparten av de tillströmmade åskådarna betydligt mer kulturella än vad vi någonsin kommer att bli. Lärar-Marie var i alla fall snabb med att påpeka att hon fällt otaliga tårar över den "så vackra operetten" medan vi hade fullt upp med att förstå varför publiken drog av otaliga skrattsalvor vid helt fel tillfällen.
Efter 3,5 timmes opera var det dags att ge oss i kast med kultur och underhållning av ett betydligt lättsammare slag, och med bestämda steg genom den stormiga januarikvällen (där jag med jämna mellanrum och på stapplande klackar lyckades fastna mellan kullerstenarna) drog vi bort mot Gustav för att möta upp Tozz och Sebbe. Sällskapet var nu komplett, och efter diverse diskussioner dök det upp ett enat förslag om att leta upp en pub för att komma i stämning inför det nyöppnade på Adelsgatan.
Grejen var bara den att i samma sekund som vi fick syn på ett bra alternativ så upptäckte vi förskräckt att våra två lärare hade varit dom som fortast hade kunnat råda bot på sin beslutsångest, och även om tanken att gå in och dra några järn tillsammans med Marie och Ingela var ganska lockande så valde vi till slut att lägga band på oss. Hade vi stapplat in där hade dom väl tittat snett på oss resten av året, och vår lördagkväll hade redan innehållit tillräckligt mycket av deras sällskap.
Efter mycket om och men hamnade vi till slut på Barcelona, och efter att vi shotat Piggelin och efter att Tozz hade hällt halva saltkaret över handen då det var dags för tequila började stämningen bli allt mer uppsluppen. Det var egentligen inte förrän vi blev utfrågade om vem i ett band som får ligga mest (och där jag lagt min röst på gitarristen eller basisten) som vi började ana oråd, och efter att jag fått höra raggningsrepliker och tilltalsnamn i form av "rockbruden" valde vi att lämna Barcelona för att dra bort mot det för kvällen nyöppnade stället vars namn jag aldrig la på minnet.
Inne på stället var det folk upp till bristningsgränsen, och det var minst sagt en mängd olika människor som trängdes under ett och samma tak. I ena hörnet satt det brats som ville steka och svepa skumpa, i ett annat satt den Pittögde som skyllde på att hennes polare var från Vellinge, och i ett annat var det vi som varken stoltserade med hemstad eller skjortmärken.
Helt utan förvarning togs festen till en helt ny dimension då dansgolvet blev skådeplats för bikinimodevisning, och Chris som inte märkte vad som var på gång började genast tjata på vakten om att hon minsann också ingick i deras uppvisning. Ivägkörda från dansgolvet lyckades vi istället underhålla oss med Tozz sugrörsimitation och min extremt räliga shot som den charmante bartendern valde att kalla för Aphjärna. Att namnet talade en hel del för vad resultaten sedan smakade säger väl en hel del.
Kvällen blev till natt, och efter att vi hamnat på Stortorgets isbana där Tozz bjöd på underhållning genom att iscensätta en Sälen signerad Anja Pärsson var det dags att åka hemåt.
När vi kom till Eslöv började jag och Chris att inse att det faktiskt inte skulle funka att sova i bilen, och vi var helt enkelt tvungna att hooka en taxi ut till Torp. Kort sagt var det en väldigt omtumlande och händelserik kväll , och vi insåg snabbt att ett besök på Operan inte nödvändigtvis behöver sluta med följande diskussioner med lärare över ett glas vin. Även fast det var mycket nära att det gjorde det.
Varför jag behöver en laptop
1) Min stationära som jag varit tight med i ungefär sex års tid börjar sjunga på sista refrängen, och nu har den dessutom fått för sig att mitt Windows råkat ut för programvaruförfalskning. Med andra ord finns det senila tendenser, och inom en mycket snar framtid kommer jag vara tvungen att pensionera den i alla fall
2) Enligt mina kalkyler för mitt rums nya planlösning finns det inte längre plats för varken datorbordet Set eller pallen Vitamin, och av förklarliga skäl befinner sig även mr Dell i farozonen. För att göra mina visioner till verklighet, och framförallt för att jag ska kunna ha plats med den nya sängen, måste det helt enkelt lämnas plats för en mer flexibel upplaga
3) För att jag ska kunna vara ännu lite mer "on-demand" i den ständigt utvecklande IT-branschen krävs det att jag har de bästa förutsättningarna. Det har jag verkligen inte med mr Dell, men jag är rätt säker på att jag skulle kunna ha det med någon yngre
4) Den dagen då jag lyckats ta tag i mitt liv och bestämt min framtida väg till vidare studier kommer jag att behöva en bärbar dator, och med tanke på att jag sakta men säkert gör små stapplande framsteg (att jag bestämt mig för att göra högskoleprovet väger i det här fallet riktigt tungt) så kan detta beslut förväntas fattas inom en period av ungefär ett år. Och för att kunna bli ännu mer säker i denna djungel av oändliga möjligheter kommer det ju inte precis att skada att jag kommer att ha tillgång till en dator vart jag än befinner mig i världen
5) Med tanke på att mina planer för det närmaste året kommer att innefattas av att jag är rätt långt ifrån allt här hemma, så hade det varit ganska praktiskt (och för min mors del även betryggande) att kunna hålla kontakt via mejl, bloggen och i form av Brumme på resedagboken. Visst finns det tillgång till internetcafé, men det är ju både bättre och billigare med flexibelt WiFi på hostelrummen
6) Av rent ergonomiska skäl skulle en laptop bespara en hel del. Pallen Vitamin är knappast någon höjdare för ryggen, och genom att investera i en laptop minskar jag risken att drabbas av musarm och andra välfärdsåkommor
7) Min åldrade mr Dell är långt ifrån multimediaanpassad, och då jag tillhör den generation som härjar vilt på både bilddagboken och Facebook bidrar det här till en hel del dötid. Minneskortläsare är en guds gåva till mänskligheten, och genom att investera i en laptop kan pappa få ha sin egen ifred
...och ner som en pannkaka
Nu ska jag nörda OTH, tugga vaniljfudge och dränka mig i självömkan. Fy fan vad det är bra.
Heja Kjelle!
Det var riktigt härligt att se hur Källman verkligen fick revansch efter gårdagens missade avslut, och när han genom sitt mål (med bara sekunderna kvar) blev kvällens matchhjälte visste lyckan bland svenskarna inga gränser. Faktum var att även jag drabbades av vansinne och brast ut i lyckotjut, för det är verkligen få matcher som har avslutats och avgjorts på detta sätt. Fantastiskt är väl det bästa ordet att beskriva det hela med, och jag hoppas att Sverige är stärkta och att de därmed ska kunna bjuda upp till en rafflande kamp mot tyskarna imorgon. Nu har de svenska handbollsherrarna allt att vinna, och nu är en plats i semifinalen inom räckhåll. Kom igen nu.
Heja Sverige
Men någonting hände i samband med andra halvlek. Det var ett betydligt tuffare Sverige som kom tillbaka ut på planen, och genom vinnarskalle och en ordentlig satsning lyckades svenskarna vända matchen och dra ifrån med 24-20. Mitt hopp började gärna tändas igen, men det visade sig snart att ungrarna inte skulle ge sig utan kamp.
Knappt en minut återstår, Ungern har jobbat sig ikapp till ett måls ledning, Linell börjar vifta med time out-kortet, Svensson plockas ut och man sätter istället in en extra väst i form av Arrhenius. Kim får order om att låta tiden gå, och med ungefär en tio sekunder kvar går svenskarna upp och bränner av ett skott i mål. Slutsekunderna tickar på och ungrarna som vet att Sverige saknar målvakt bränner av ett skott mot mål. Där händer det. Janne Lennartsson kliver fram som matchhjälte och räddar Sveriges chans till vidare spel mot OS-kvalplatsen. Slutsignalen går och matchen slutar oavgjort med 27-27.
En poäng var viktigt att ta med sig, för mot Spanien och Frankrike kommer det att behövas mer än marginaler för att kunna fortsätta resan mot OS.
Adrenalinkicken
Den inledande fysen tog hårt på mig idag. Det sjuka är att jag verkligen inte förstår vad det beror på - det kan ha varit för att jag käkat på tok för lite idag, det kan bero på att jag med jämna mellanrum håller på att bryta ner mig själv och det kan ha att göra med att det faktiskt var en vecka sedan jag tränade sist.
I alla fall, fysen slog mig som en knytnäve i ansiktet och plötsligt snurrade det till ordentligt i min skalle. För att se det från den ljusa sidan så var det en ganska groggyliknande känsla, men efter ett tag började det intensifieras och det kändes precis som om jag skulle svimma. Det blixtrade för ögonen, små blinkande dioder tycktes uppenbara sig framför mina ögon och när jag som bäst befarade att jag skulle segla ner till marken tycktes även ljudet avlägsna sig bort från hallen. Som tur var slapp jag att vakna upp med benen i högläge, och det hela gjorde mig egentligen bara (naivt eller inte) ännu mer peppad att maxa denna veckan. Onsdag allt för förhoppning om matchen på fredag, men först välbehövlig sömn inför ännu en morgondag.
Cholesteatomnostalgi
Under det relativt lättsamma samtalet med narkosläkaren fick jag reda på att de nio åren har varit minnesvärda även för sjukhuspersonalen. En snabb koll i mina journaler visade nämligen på att jag, som narkosläkaren uttryckte det, "gjort ordentligt intryck på samtliga inblandade". Jag är väl beredd att hålla med, och jag antar att det inte är särskilt många andra som i ren hysteri slagit till operationspersonalen, svimmat av mitt framför ögonen på farbror doktorn och varit ordentligt oregerlig i de flesta pressade situationer. Journalskommentarer som "fullkomligt panikslagen" och "livrädd och på gränsen till hysterisk" talade lite för sig själva.
Inom påtagligt avstånd
Imorgon är det inskrivning på sjukhuset inför operationen nästa vecka, och det sistnämnda är verkligen inget jag ser fram emot. Förhoppningsvis är det i alla fall den sista operationen jag tvingas gå igenom, så med lite optimism och en förhöjning av smärttröskeln ska jag nog ta mig igenom detta med. Det tragiska är att jag därmed bara har två träningar kvar innan jag måste vara still i fyra veckor, vilket genast också betyder att det blir till att ge allt nu sista veckan.
Om man sedan vänder på steken för att lyfta fram operationens fördelar är det väl i såna fall att man i och med käkens förbindelse med örat inte kan tugga särskilt mycket, vilket därmed också resulterar i att man antingen inte kan käka något alls eller att man på sin höjd kan tillgodoräkna sig näring genom flytande föda. Detta leder alltså till att man tappar några kilon, och därmed är den feministiska kaloriprincipen vunnen.
En vecka kvar, sedan ligger jag åter där med turbanbandage och sjukhusklädnad.
Det går inge bra nu
Det känns som om det är jag som får ta den tunga bördan och alltid vara den planerande som förväntas organisera upp det hela. Det går liksom bra för andra att bara glida med på en räkmacka genom det som man själv har lagt ner flera timmar på att kolla upp och planera. Jag börjar bli jävligt trött på att det så ofta är så, och om det inte sker nåt som får andra att börja lägga manken till och vilja till 100% så kan det lika gärna vara.
Stundande EM-kväll
Jag har också varit extremt ambitiös och målinriktad genom att sammanfatta dagens ranson av pluggandet inför provet i internationell ekonomi. Hade det inte varit för att ekonomi är så himla tråkigt så hade jag kanske till och med lärt mig någonting av det, men som det ser ut nu så känns det mest som om informationsbearbetningen har slagits på autopilot med noll kommunikationsmöjligheter mellan passagerarna och cockpit.
Om ungefär en timme bär det av till Ekströms för tjejmiddag och gemytligt samkväm. Matchen Sverige-Frankrike står i fokus, och det kommer verkligen bli en avgörande kamp för svenskarnas fortsättning i EM. Jag håller mina tummar för att Svensson är lika bra som han var i torsdags, att Ahlm och Jernemyr håller uppe sitt framgångsrika försvarsspel som kom att krossa islänningarna, att Larholm verkligen kommer upp till den kapacitet som han faktiskt har och att Kimsan fortsätter att ösa mål. Att sedan fransmännen får en extra dålig dag på jobbet skulle inte göra saken sämre.
Och vinnarna är...
På det hela taget hamnade priserna i rätta händer, men jag måste säga att jag hade en del att invända mot att Release me blev årets låt. Här fanns det betydligt bättre alternativ som borde ha klarat sig hela vägen, men om man ser på det hela är jag riktigt nöjd.
Enligt min mening är det också här som galorna i SVT borde runda av, för efter Idrotts och P3 börjar man bli mätt på all glamour. Fast kanske borde mitt nya kulturella jag offra sig för den kommande Guldbaggegalan. Mest för att kunna hänga med i snacket, liksom.
Fyra i Let's Dance
För att återupprätta de mer lättsamma glädjeämnena kan det nämnas att jag övningskörde hem från Lund idag, och jag var grym dessutom. Riktigt grym. Motorstopp i samband med starten är nu ett minne blott, och nu har jag till och med lärt mig att bemästra såväl farthinder som T-kors. Mamma var nästan lika förvånad som jag.
Idag var också dagen då den tidigare nämnda telefonintervjun skulle äga rum, och efter ett väl genomfört samtal hade jag framgångsrikt lyckats charma dess rekryteringsansvariga. Den 15 februari stundar anställningsintervju på plats hos företaget, och därmed har jag alltså ungefär en månad på mig att finslipa min yrkesmässiga sida och framförallt att återhämta mig från cholesteatom-operationen. Det går bra nu.
Artes, scientia, veritas
Våra nya kulturella jag kommer att öppna upp en mängd nya dörrar. Det kommer att göra oss bildade och samhällsengagerade, och på vår pågående språngbräda till vuxenlivet kommer vi hädanefter att snappa upp en mängd nyttiga kunskaper.
Ivriga och entusiastiska började vi genast att skriva ner en lista över framtida åtaganden. Brainstormingen var i full gång och vår första programpunkt kom att skrivas upp i form av Tekniska museet i Malmö. Där har vi ju varit förr, så för att acklimatisera oss i lagom takt passar det utmärkt som uppvärmning i bekanta miljöer.
Efter tankarna om allmänbildande museum gick det utav bara farten. Plötsligt hade vi skrivit ner alltifrån teatrar, musikaler, dansuppvisningar, operor och tv-inspelningar till det något oväntade ämnet i form av rättegångar. Kultur som kultur tänkte vi, och för mycket kan ju knappast skada.
Efter att vi entusiastiskt diskuterat huruvida vårt nya kulturliv skulle innehålla litteratur i form av de klassiska verken började både Ida och Nadja att rikta kritiska och påtagligt skeptiska blickar mot vårt håll, men av ren principövertygelse har vi gett oss fan på att genomföra våra visioner. Kanske till och med nästa helg i form av Faust i Malmö.
En drömstart i Norge
Bäst på plan var utan tvekan Tomas Svensson som med sitt fenomenala målvaktsspel visade att gammal är äldst, och det ska verkligen bli spännande att se hur svenskarna står sig mot de förhandstippade Frankrike. Matchen mellan Frankrike och Slovakien som kom att avgöras i sista sekund av fransmännen visade nämligen på att allting kan hända.
Historisk problematik
Det blir till att sova på böckerna i natt och att hoppas på det bästa till imorgon.
En stor eloge till dig morfar, du är fan i mig bäst.
Förhoppning
Svensk framgångs förebild
Personligen tycker jag att galans mest inspirerande pris för hela vår befolkning hör till Årets ledare/tränare, och när det i år gick till Anders Pärsson hamnade det även detta året i rätta händer. Sveriges ideella ledare och tränare borde lyftas fram mer - de senaste åren har jag allt mer insett vilka uppoffringar de gör för oss inom idrotten, hur mycket tid de lägger ner och hur sällan vi faktiskt visar den uppskattning som de verkligen förtjänar.
Att satsa mer på att rekrytera och utbilda ledare är en fråga som ligger mig varmt om hjärtat sedan Fight-utbildningen inom SkHF, och det är positivt och inspirerande att se när grunden till våra svenska framgångar verkligen belönas.
Vad som (för att helt utan förvarning övergå till ett annat ämne) är nämnvärt skrattretande och aningen frustrerande för tillfället är att jag när jag väl aspirerar om ett eventuellt kvälls- och helgjobb naturligtvis lyckas missa deras samtal, och imorgon kommer jag därför att satsa på att inte gå längre än en halv arms avstånd från min mobil. Jag tror till och med att jag ska vara så pass affärsmässig och professionell att jag ska be mina lärare att ha överseende eftersom "det kan komma ett samtal som det är av största vikt att jag verkligen besvarar".
Fram tills dess ska jag satsa på att gå och sova. G'night.
Going nowhere, much too fast
cause you don't know were you're going and you wanna talk
you feel like you're going where you've been before
nothing's really making any sense at all
you tell anyone who'll listen but you feel ignored
so you don't know were you're going and you wanna talk
you feel like you're going where you've been before
let's talk, let's talk
Det snurrar i min skalle
En kalender kan fungera som en praktisk accessoar. Den kan väcka uppmärksamhet i stil med "kolla hon med kalendern, vilken energisk kosmopolit ", den kan engagera den villrådige genom att skapa inspirerande tankar som "herre jävlar, även jag borde ta mig i kragen " och den kan väcka nyfikenhet som bäst kan liknas vid "oj, vad spännande! Undrar vad hon gör på fredag? " Med andra ord är en kalender en nödvändig uppfinning som gör det möjligt för landets invånare att acklimatisera och anpassa sig till dagens samhälle. Det är därför den är så viktig.
Önskvärt resultat
Idag fick vi äntligen revansch efter det snöpliga uddamålet i förra mötet, och idag kunde vi stämma in i unisont jubel efter vinsten mot Lödde. Det var riktigt härligt att vi ryckte upp oss som vi gjorde - till en början såg det minst sagt krisigt ut, men uppryckningen vi gjorde från början av andra halvlek gav resultat som satt där det skulle. Eller för att citera hemsidan "...med strålande kämpatakter och en massa j-r anamma så tog damlaget sig i kragen och drog ifrån till ett slutresultat
27-22 "
Härligt jobbat brudar, låt oss kämpa vidare för att hålla kvar formtoppen som följt med oss hittills av året!
Kom igen, brudar!
Jag tror att det kan bli en riktigt spännande kamp.
Filmtajm
Ända sedan jag fick höra om hur Månsson började asböla så fort pingvinerna dök upp i rutan har mina förväntningar på Happy Feet varit skyhöga. Igår kunde jag något överlyckligt låna filmen av Patrik, och för bara några minuter sedan såg jag klart pingvinerna. Det var helt klart ett nödvändigt avslut på en något turbulent afton.
Skivsläpp jag ser fram emot 2008
- Death Cab for Cutie - med låtar som A lack of color, What Sarah said, Your heart is an empty room och kanske framförallt Soul meets body finns det fler än tusen anledningar till varför jag fortfarande deppar efter att jag missade deras spelning på KB för två år sedan. Jag väntar fortfarande på ännu en chans
- Håkan Hellström - denna goa göteborgare har en förmåga att uttrycka känslor och att försätta mig på ett plan av djupast tillfredsställda sinnesstämning och harmoni. Nu behöver vi inte vänta mycket längre - mars är ju nästan här!
The Postal Service - jag säger bara Such great heights, förfest och The district sleeps alone tonight. Resten talar för sig själv
Coldplay - ända sedan X&Y har jag väntat på ännu mer i stil med Fix you och Speed of sound, så det ska bli spännande att blicka fram emot vårens nya material
The Killers - för min del började det med Somebody told me på högstadiet i Löberöd, och från den stunden var det kärlek vid första ögonkastet. Las Vegas-killarna innehar andraplatsen bland mina iTunes, och de senaste åren har inslagen i O.C gjort mig än mer frälst. Här ligger ribban riktigt högt
Oasis - det är ingen tillfällighet att Wonderwall är mitt livs favoritlåt, och jag har svårt att tro att någon annan har potential att knipa dess placering. Jag vill ha mer av det äldre, men kanske lite mindre av The importance of being idle
U2 - With or without you, Vertigo, City of blinding lights, Sometimes you can't make it on your own, Beautiful day, Grace och One. Listan kan göras jäkligt lång
Square one
Idag var det dags för övningskörning med morfar, och faktum är att jag blev ordentligt överraskad av min faktiska skicklighet. Kanske handlar det hela om att jag äntligen insett vad som menas med dragläget (tidigare hade jag nämligen ingen aning, och ett tag trodde jag faktiskt att det var något utstickande föremål som det gällde att lokalisera), och idag lyckades jag undvika motorstopp, avverka raksträckor och till och med faktiskt att svänga. Jag tror att jag nått min fysikaliska topp.
Invigning nästa
Kvällen kommer att följas upp med mys och samkväm i Patriks lya i Eslöv, och just nu gäller det att inom det snaraste komma på en klockren tävling att bidra med till aftonens mångkamp.
Anyway, Eslövs makthavande nästa, det är dags att damma av Team 01-tröjan och slå ett slag för min hemstads kulturliv. Heja Harlösa!
Den sista etappen inleds
Tisdag den 8 januari och man är tillbaka på Berga. Det är med lättnad som man kan överblicka det faktum att man i detta nu påbörjat sin absolut sista termin någonsin på gymnasiet, men i övrigt är det inte mycket som kan glädja en med att återigen behöva stiga upp i gryningen och sömndrucket stappla iväg och göra sig ordning för ännu en skoldag. På det hela taget är det ganska så ovärt.
Vad som däremot är bra (för att inte säga fantastiskt) är som sagt att det är sista sträckan kvar mellan mig och studenten. Den där sista slutspurten då det gäller att ge allt man har kvar och som man ännu inte gjort slut på under förra terminens hårda slit, ungefär som under upploppet i ett maraton och man med sin totala kapacitet till vidare ansträngning gör allt vad man kan för att övervinna mjölksyran och tröttheten. Inte för att jag någonsin har sprungit ett maratonlopp och förmodligen aldrig kommer att göra det, men det känns ändå som om jag har på mig den där nummerlappen som fladdrandes av vinddraget hänger sig kvar på de minimala små löparshortsen.
Jag ser målet skymta där i fjärran; nu är en sista uppförsbacke det enda som kvarstår, och snart kommer den belöning som jag så länge har väntat på att hamna i min ägo. Mjölksyran håller på att förlama mina muskler, men jag har gett mig fan på att komma i mål - och att prestera max.
Idre 29 dec - 5 jan
Då var man hemma igen från Idre, och med tanke på att det var mitt livs första skidresa måste jag säga att jag klarade det riktigt bra. Under veckan i Dalarna lyckades jag bland annat med att
- bli brutalt attackerad av en lift rakt i huvudet, vartefter jag vimmelkantig och smått virrig fick bli eskorterad med räddningsskoter tillbaka till stugan
- fira in det nya året med snötäckt champagne, och inte minst betrakta två skånetöser ta sig an två överförfriskade göteborgare
- bli så pass rädd att jag med livet som insats och av ren skräck hyperventilerade mig nedför en asbrant backe, bara för att senare inse att backen i fråga bara hade svårigheten klassad som blå
- hamna i centrum för en häpnadsväckande syn då jag och fröken Dahlqvist något tumultartat hamnade alldeles galet i ankarliften, i ren panik kravlade oss fast med ett krampaktigt grepp för att slutligen totalt tappa kontrollen och segla ner i den djupaste snödrivan - naturligtvis ordentligt i strålkastarljuset och inför hela skidbacken
jag gör gärna om det igen!
