Linda Bromèe

Kvällen igår var... onekligen minnesvärd! Som ni vet så hade jag, Chris och Tozz planerat att vi skulle kolla ett par schyssta konserter med bra musik, men det hela visade sig stanna vid planeringsstadiet. Det hela började med att vi satte oss och väntade vid helt fel scen och istället för Rebecca & Fiona fick bevittna den countrysjungande 40-plussaren Dj Helene. Så fort vi insett detta fatala misstag började det naturligtvis att ösregna, vilket resulterade i att karnevalsmoodet fick sig en ordentlig törn. Istället tillbringade vi kvällen under tak på Tycho.

Äventyret slutade dock inte här. Där och då var vi nämligen en ynka mikrometer ifrån att bli ordentligt tilltygade av en vansinnig och aningen överförfriskad kvinna. Bäst att springa medans man kan, tyckte vi, vartefter vi trotsade ösregnet och lyckades få en skymt av konserten med Daniel Adams-Ray från en upphöjd parkbänk.

Då det senare var dags att ta tåget hemåt blev jag, Tozz och ett helt gäng karnevalsbesökare fullkomligt frånkörda av den fullpackade stadsbussen. Det återstod inget annat än att genomföra århundradets kvickaste powerwalk - och som det gick! Med hotet om att tvingas ta både buss, tåg, båt och promenad för att komma hem till Malmö var Tozz ganska orolig, men rätt som det var hade vi på något oförklarligt sätt lyckats överträffa mobilgps-en och hunnit fram i tid. Med andra ord, en sjukt komisk kväll som vi inte kommer glömma i första taget!

Världens bästa Ernst har varit mitt frukostsällskap på balkongen denna morgon. Något oförlåtligt missade jag nämligen säsongspremiären av programmet förra veckan, så väl är det ju att playen finns att tillgå.

Man kan nog säga att Ernst Kirchsteiger spelar en ganska stor roll i min familj. Min kära far har fått utstå otaliga gliringar om denna händige man, det kastas ofta kommentarer såsom "åh, vad han är duktig, den där Ernst!" och i julas klädde min syster in huset med stora tidningsurklipp med budskapet "Ingen jul utan Ernst!".

Vinter eller sommar spelar ingen roll, men så länge sommaren är här med sin underbara värme passar jag på att njuta kungligt. Ingen sommar utan Ernst!

Vad gör du nu för tiden?
Varför hör du aldrig av dig?
Det var alldeles för länge sen vi sågs...

I mitt förra inlägg, daterat till en tid då snön låg tjock och vit på stadens gator, annonserades ett hjärtligt välkomnande till vårt nya boende. Det blev också slutsignalen för mitt skrivande i denna blogg, vilket jag faktiskt måste erkänna var ett synnerligen dåligt avsked. Välkommen och hejdå avverkades sida vid sida i en helt för jäklig symbios, så vad återstår väl då än att göra om igen. Göra om och göra rätt.

Jag tänkte ge det en chans till, det här med mig och bloggen. Vid en given tidpunkt känner man nämligen att det som tidigare var preskriberat, nerlagt och inte längre lika roligt sakta börjar ändra sig till formen. Plötsligt känner man en längtan efter det där som höll på att glömmas bort, men som allt mer börjar ersättas av små ivriga ryck i den kreativa ådran. Jag känner det nu. Skrivkrampen har besegrats. 

Bloggen är tillbaka.