Inte längre unikt
Det har minst sagt varit en omtumlande eftermiddag och kväll, och med tanke på att jag till och med ska förära min kära lunarblogg med denna makabra händelsebeskrivning så förstår ni säkert att det är något alldeles extremt.
I alla fall, det hela började med att fröken Öhrström startade en konversation på msn, där hon skulle framföra en hälsning från Linda Bromèe. Med tanke på att jag lyckligtvis har klarat mig utan diverse personlighetsklyvningar och schizofreni var min förvirring total; Linda Bromèe, jag kan väl knappast vara så senil att jag riktat en hälsning till mig själv?
Men nejdå, förklaringen kom som en total kullkastning av hela mitt förstånd. Det finns tydligen en till Linda Bromèe - en främmande människa som till råga på allt påstått sig vara min halvkusin.
Jag fick bokstavligt talat anstränga mig för att inte ramla av min pall av förvåning och förvirring, det var minst sagt blandade känslor. På något sätt lyckades jag i alla fall att samla mig tillräckligt mycket för att fråga ut om detaljerad information.
Denna Linda Bromèe (usch, vad det känns konstigt) hade dykt upp i Ica-affären ute vid Nöbbelöv för att hämta ut ett paket hos expedit Öhrström, och av naturliga orsaker vållat både överraskelse och förvirring då hon yttrat sin identitet. Efter några inledande frågor hade det visat sig att hon var släkt med Linda Bromèe den Yngre, att hon visserligen aldrig hade träffat mig, men att hon visste om att jag fanns. Förklaringen var att någon från min familj hade vänt sig till henne med en förfrågan om godkännande av att få döpa även mig till Linda när jag föddes, men att kontakten sedan mer eller mindre brutits.
Sanningen att säga visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, på något sätt fick jag en märklig känsla av att allting inte riktigt var som det skulle. Vilket i och för sig kan vara helt förståeligt.
Min misstänksamhet och rädsla fick mig att hysteriskt söka efter all tillgänglig information om denne skumma släkting som internet hade att erbjuda, vilket resulterade i att jag fick reda på såväl fullständigt namn, födelsedatum, adress och stjärntecken.
Jag vet inte om det är ett tecken på att jag sett för mycket på dramatiska filmer och såpor, men jag började verkligen befara att det kanske rent av var något ännu värre än en halvkusin. En okänd halvsyster skulle verkligen vara det sista jag behöver just nu.
Min identitetsförvirring är ett faktum - plötsligt är jag inte längre unik. Jag är varken den enda eller ens den första.
Efter ett tag lyckades jag i alla fall samla mod för en konfrontation och utfrågning av mamma och pappa. En konfrontation som med all rätt var väldigt kryptisk från min sida, helt i syfte att förmedla den förvirring som jag själv bar på.
Det skulle snart visa sig att detta var totalt okänt även av mina föräldrar, vilket snabbt ledde till att pappa började bläddra igenom telefonnummer till avlägsna släktingar.
Efter mycket och och men fick vi vetskap om att denne Linda Bromèe är min farfars brors sons dotter. Ja, hujeda mig - nu förstår jag hur det känns för dom i filmer.
Men det som känns bra är ju i alla fall att den äldre upplagan av Linda Bromèe tydligen inte är riktigt lika rolig som mig. Och att jag för mina närmaste är den äkta Linda Bromèe, och att hon andra bara är en kopia. Däremot föreslår pappa att jag borde söka upp henne, eller åtminstone ringa. Men jag vet inte riktigt, tänk er själva så patetiskt och komiskt det skulle bli bara att presentera sig i luren. Borde jag?
I alla fall, det hela började med att fröken Öhrström startade en konversation på msn, där hon skulle framföra en hälsning från Linda Bromèe. Med tanke på att jag lyckligtvis har klarat mig utan diverse personlighetsklyvningar och schizofreni var min förvirring total; Linda Bromèe, jag kan väl knappast vara så senil att jag riktat en hälsning till mig själv?
Men nejdå, förklaringen kom som en total kullkastning av hela mitt förstånd. Det finns tydligen en till Linda Bromèe - en främmande människa som till råga på allt påstått sig vara min halvkusin.
Jag fick bokstavligt talat anstränga mig för att inte ramla av min pall av förvåning och förvirring, det var minst sagt blandade känslor. På något sätt lyckades jag i alla fall att samla mig tillräckligt mycket för att fråga ut om detaljerad information.
Denna Linda Bromèe (usch, vad det känns konstigt) hade dykt upp i Ica-affären ute vid Nöbbelöv för att hämta ut ett paket hos expedit Öhrström, och av naturliga orsaker vållat både överraskelse och förvirring då hon yttrat sin identitet. Efter några inledande frågor hade det visat sig att hon var släkt med Linda Bromèe den Yngre, att hon visserligen aldrig hade träffat mig, men att hon visste om att jag fanns. Förklaringen var att någon från min familj hade vänt sig till henne med en förfrågan om godkännande av att få döpa även mig till Linda när jag föddes, men att kontakten sedan mer eller mindre brutits.
Sanningen att säga visste jag inte riktigt vad jag skulle tro, på något sätt fick jag en märklig känsla av att allting inte riktigt var som det skulle. Vilket i och för sig kan vara helt förståeligt.
Min misstänksamhet och rädsla fick mig att hysteriskt söka efter all tillgänglig information om denne skumma släkting som internet hade att erbjuda, vilket resulterade i att jag fick reda på såväl fullständigt namn, födelsedatum, adress och stjärntecken.
Jag vet inte om det är ett tecken på att jag sett för mycket på dramatiska filmer och såpor, men jag började verkligen befara att det kanske rent av var något ännu värre än en halvkusin. En okänd halvsyster skulle verkligen vara det sista jag behöver just nu.
Min identitetsförvirring är ett faktum - plötsligt är jag inte längre unik. Jag är varken den enda eller ens den första.
Efter ett tag lyckades jag i alla fall samla mod för en konfrontation och utfrågning av mamma och pappa. En konfrontation som med all rätt var väldigt kryptisk från min sida, helt i syfte att förmedla den förvirring som jag själv bar på.
Det skulle snart visa sig att detta var totalt okänt även av mina föräldrar, vilket snabbt ledde till att pappa började bläddra igenom telefonnummer till avlägsna släktingar.
Efter mycket och och men fick vi vetskap om att denne Linda Bromèe är min farfars brors sons dotter. Ja, hujeda mig - nu förstår jag hur det känns för dom i filmer.
Men det som känns bra är ju i alla fall att den äldre upplagan av Linda Bromèe tydligen inte är riktigt lika rolig som mig. Och att jag för mina närmaste är den äkta Linda Bromèe, och att hon andra bara är en kopia. Däremot föreslår pappa att jag borde söka upp henne, eller åtminstone ringa. Men jag vet inte riktigt, tänk er själva så patetiskt och komiskt det skulle bli bara att presentera sig i luren. Borde jag?
Kommentarer
Trackback