Linda Bromèe

Ett år äldre och ännu lite klokare. Har haft en alldeles underbar födelsedag med nära och kära - stort tack för alla gratulationer och hälsningar!

I helgen drog Helsingborgs turismstudenter upp till Göteborg för ett besök på den årliga TUR-mässan. Till en början var det nära att vårt äventyr fick ett slut innan det ens hade börjat - valda delar av resenärerna blev nämligen fast på ett tåg med ett strömavbrott någonstans mellan Gunnesbo och Kävlinge (jag kan intyga att denna plats mycket väl skulle kunna aspirera som änden på jorden) - men tack vare en vänlig busschaufför och tålmodiga medstudenter kunde vi lyckligtvis hinna med bussen med bara en timmes försening.

Väl uppe på TUR-mässan var det himlans mycket liv och rörelse. För mig som älskar att resa var det verkligen ett paradis på jorden, och vi måste alla sett ut som lyckliga barn i en gigantisk godisbutik. Utställare från hela världen var på plats och marknadsförde destinationer och resmål som man tidigare knappt visste existerade, det bjöds på intressanta föreläsningar och seminarium med en mängd aktörer och bolag, och på det hela taget var det ett utmärkt sätt att träffa branschen och komma ut i verkligheten. Nu är jag bara ännu mera säker på att jag hittat rätt i den väldiga utbildningsdjungeln och verkligen funnit den väg som jag vill vandra.

Nu är tentan skriven och livet leker för fullt igen. Därför måste jag berätta om dagens mest uppseendeväckande händelse som inträffade när jag nyss hade återvänt till Lund efter de många timmarna i Helsingborg.

Glad i hågen efter den avklarade tentan begav jag mig bort till min cykel vid stationen. För att vara en laglydig samhällsmedborgare såg jag till att leda bort min cykel till den anvisade plats där det var fullt lagligt att hoppa på den igen. Under den här lilla promenaden passade jag dessutom på att kasta av min jacka och njuta av vårsolens värmande strålar, och med tentan avklarad och med våren i all prakt kände jag mig på gränsen till oövervinnerlig. Därför tog jag ett gymnastiskt och atletiskt språng och kastade mig upp på cykelsadeln, vartefter jag intet ont anande började trampa på mot Stadsparken.

Ett par meter senare börjar jag dock att ana oråd. Det kändes precis som att cykeln alltjämt befann sig fjättrad vid sitt bakhjul, och efter att ha kastat en rad undersökande blickar bakåt inser jag att nånting inte stämmer. Där var nämligen inget hjul!

Hur jag har lyckats undgå att upptäcka detta under en så pass lång sträcka ter sig fullkomligt obegripligt. Det bakre hjulet är helt puts väck - åtminstone är själva däcket avskaft och slangen (om det nu är så det heter?) dinglar runt på, typ, trekvart - och likväl har jag lyckats trampa på som om inget hade hänt. Det återstod helt enkelt inget annat än att leda cykeln hem (under högljudda protester av de gnisslande däckrelikerna) och under denna promenad var det en rad tankar som flög genom mitt huvud.

Det första var hur jag skulle ställa allt till rätta. Efter en snabb genomgång av vad jag känner till om cykellagning (det sträckte sig ungefär till att jag visste att man brukar sänka ner däcket i vatten, men att jag sanningen att säga inte visste varför) kom jag fram till beslutet att det nog var bäst att blanda in en sakkunnig. Därefter förvandlades mina tankar till suspekta konspirationsteorier där jag började misstänka att gubben som öppnat upp sin cykelverkstad för säsongen och som håller verksamhet i samma hus som oss, låg bakom det hela för att han ville ha lite flera kunder. Kanske var det han som hade snittat ett snabbt hål som skulle vidareutvecklas under dagens lopp.

Så här i efterhand är jag mest glad över att det slutade så smärtfritt. Det verkar nämligen som om jag är bunden vid någon form av otursförföljelse i samband med att jag avverkat en tenta - när jag tentat av litteraturkursen förra våren hann jag knappt av tåget innan en fågel hade skitit mig på axeln. Då kan man trots allt vara nöjd med ett försvunnet bakdäck.

I detta nu spenderar jag de sista skälvande timmarna innan tentan ska skrivas. Min magkänsla säger mig att det kommer gå bra och att jag har koll på det där som jag måste hålla koll på, men trots det tränger sig nervositeten på och bankar rätt rejält. Igår såg jag i alla fall till att inte ägna sista dagen åt att panikplugga i ångest - istället såg jag till att omringa mig med sådant som jag tycker om. Det blev ett härligt badmintonpass med fröken Månsson, det blev en tur till Plantagen för inhandlande av vårblommor, det blev planterande av ett helt blomsterarrangemang med påskstuk som nu står dekorativt på bordet och det blev en lugn och skön kväll tillsammans med Björn.

Jag tror att det funkar bättre (i alla fall är jag övertygad att det gör det för min del) att börja plugga flera veckor innan och sprida ut det över en längre tid för att det ska fastna och stanna kvar där. Återstår att se om bara några timmar - kör hårt nu, Linda!

Om jag tyckte att Pontare-klippet från helgen i Göteborg var värt att bjuda på så går det inte på långa vägar upp mot videomedley't som duktiga Johanna satt ihop. Till en början skrattade jag hejdlöst åt mina otroligt underhållande och nästintill hysteriskt ivriga kommentarer om att "det här tycker jag är bäst!" och "det ser ut som att du shoppar!" (följt av att jag förlöjligar mitt uttalande rejält!) - men det var innan jag såg mina dansmoves och Roger Pontare-imitation. De är långt mycket roligare än mina dumma kommentarer!

Varning: det är hög underhållningsgrad på detta klippet och ingenting för känsliga tittare. Jag bjuder helt på denna.

Just nu befinner jag mig minst sagt i en bubbla. Verklighetens under går mig obemärkt förbi och vardagen har ersatts av en allt mer stegrande hysteri. Det är tentatid för fulla muggar och jag är verkligen ett nervvrak.

All min möjliga tankeverksamhet upptas just nu av turismens alla former. Det är hållbar turismutveckling, det är en handfull historiska återblickar, det är Pine & Gilmores marknadsföringsteori, det är kulturarv på display, det är den förskräckliga Torremolinoseffekten, det är konkurrenskraftig platsmarknadsföring, det är upplevelsens materialitet - det är lite grand för mycket.

Fram till torsdag och att tentan väl är skriven kommer jag om möjligt ännu mer gå in i mig själv och nöta in en massa info. I själva verket både älskar jag och hatar jag det där med att befinna sig i tentabubblan: det känns häftigt att kunna plocka fram långt mycket mera hjärnkapacitet än man trodde vore möjligt och att pressa sig själv ännu lite mera än man trodde att man orkade, och när det väl är över känns det verkligen som om man har tömt huvudet på allt man hade i det. Men att kämpa mot tiden som obevekligen tickar på i ett rasande tempo fram mot tentadagen är ett ganska stressande moment som blir rätt jobbigt. Det ska minst sagt bli ruggigt härligt när det väl är över!

Hemligheten bakom att göra pluggandet lite mindre outhärdligt: illustrera med trevliga och funktionella bilder
Lägg märke till Franklin porträtterad som en djävul - betydligt mera slagkraftigt om författaren som vi samtliga kursare är rörande överens om förvirrar till det en hel del...

Värt att jämföra med tidigare erfarenheter är i höstas då jag läste religion och avbildade en minst sagt detaljerad Jesus med törnekronan och höftskynket. Nog för att det är något paradoxalt att jag ritar djävulen på kursen som jag faktiskt älskar och att jag inte gjorde det på religionskursen som jag faktiskt inte hade särskilt mycket till övers för. Tur att jag har hittat rätt i livet!

Gårdagen var en trevlig tillställning med firande av Julias födelsedag. Ett glatt gäng tjejer samlades i Teckomatorp för att se till att fröken Joo debuterade ordentligt som tjugoåring, och efter alltifrån förvirrade uttalanden om passionsfrukt till omskakande Baja Päron var det hög tid att bege oss in mot storstan och styra stegen mot Lund.

Väl i Lund var det Myntha som gällde, och det var givetvis inte bara vi som förärade stället med ett besök. Till vår största förtjusning lyckades vi famespotta sångfåglar från Körslaget, och även om det bara var jag och Chris som kände igen honom var vi ändå ganska nöjda. Underhållningsprogram a' la helyllesvensson är ingenting jag sticker under stol med.

Kom över ett himla roligt klipp som Johanna laddat upp sen Göteborgsfesten som jag bara inte kan sluta garva åt. Jag fullkomligt älskar det!

Mitt i allt tentaplugg tog jag ett välbehövligt avbrott och gick en lång runda i det underbara vädret. Väl hemma var det till och med så pass soligt och härligt att det blev lunch ute på balkongen - utan jacka. Nu märks det att våren är påväg!

Jag hade nog hellre varit kvar i lördagens Göteborgs(tok)fylla och söndagens konsert. Ja. Vänder man det baklänges så blir det aj.

Knappt har jag hunnit blinka denna vecka förrän vi plötsligt var framme vid torsdagen. Denna vecka har verkligen gått megafort, och dagen idag har bjudit på veckans enda föreläsning. Eller ja, rättare sagt så var det ju redovisningar av vårt PBL-case om kulturarvsturism, och vidare intro till nästa veckas workshop kring metod. Det kan man ju trots allt kalla en rätt lugn vecka.

Imorgon är det då äntligen fredag och det är dags för ett riktigt härligt tjejgäng att bege sig upp till Emmi i Göteborg. Det ska verkligen bli hur kul som helst, och jag ser fram emot en fullspäckad helg med en himla massa tokigheter och partaj. Längta, längta, längta!

För bara en stund sedan kom jag hem från dagens kraftmätning i form av matteprovet, och det har varit ett helt projekt innan det här provet faktiskt blivit skrivet. Det började med att jag tänkte göra det i måndags, sen när det visade sig vara inställda lektioner både under måndagen och tisdagen fick jag dra ut på förberedelserna och ladda upp för onsdagen. Sagt och gjort, imorse begav jag mig upp i tidiga ottan, och även om jag hade sett till att gå upp i god tid för att hinna med allting slutade det självklart med att jag stressade runt som en dåre och med andan i halsen kastade mig in i bussen. Utan min miniräknare.

Jag tillhör de personerna som har väldigt lätt att drabbas av hysteriska sammanbrott, och mitt ibland busstidtabeller och morgontrötta pensionärer brast jag ut i ett förtvivlat tillrop. Till saken hörde ju att jag inte hade minsta möjliga marginal till att hinna åka hem och hämta den, eftersom jag redan var försenad och hade missat en buss tidigare. Skulle jag möjligen kunna använda mig av min skitfräcka iPhones spektakulära finesser istället för den traditionella och pålitliga grafritaren? Nej. Det kunde jag ju inte. Även om jag gjorde en hel del optimistiska och påhittiga försök till att ordna upp det hela.

Lyckligvis är jag ju då en ansvarsfull och ordentlig elev som får förtroendet att låna en miniräknare av sin snälla mattelärare, och drygt en 90 minuter senare var provet skrivet. Det hela kändes mycket bra när jag gjorde det (vilket egentligen är helt mirakulöst med tanke på delkapitlets minst sagt knaggliga start), så förhoppningvis blir det också positivt på resultatet.

Som ni säkert förstår har jag haft en otroligt händelserik morgon, och detta kommer följas upp genom en kaffestund och catch-up-dejt tillsammans med Helena. Eftersom hon har lyckats få en handboll mitt i nyllet och förvandlats till en blåslagen historia har jag fått klara direktiv på att hon vid varje skratt och fniss får ont i hela ansiktet. Kanske är det bäst att jag inte blir allt för rolig denna onsdag.

Igårkväll var det säsongspremiär för de minst sagt efterlängtade Hollywoodfruarna, och under tio veckor framöver kommer vi kunna ta del av deras äventyr. Naturligtvis satt jag bänkad framför tvn med ett stort leende på läpparna och skrattade hjärtligt åt deras fullt normala vardag. Jag måste säga att jag kände största medlidande för Maria Montazami då hon blev smärtsamt medveten om att hennes favoritläppstift hade slutat tillverkats - eller som man brukar säga: hade blivit discontinued. Vilket betyder att det "absolut inte kommer göras ett enda läppstift till", och då sätter ju paniken in. Jag hoppas alltså verkligen att det löser sig för fröken Montazami.

Alldeles strax ska jag bege mig på en shoppingtur tillsammans med mina föräldrar. Kanske skulle jag ta och investera i en tofs eller två (eller, vilket låter betydligt elegantare, tassel). Jag har nämligen hört att allting blir så exklusivt med tofsar.

Igår kväll gav jag (efter ett okänt antal tappra försök) upp mitt projekt att lyckas ta mig igenom John Ajvide Lindqvists Människohamn. Även om jag vet om att boken har fått fina recensioner - och det var väl till och med lite därför som jag valde den - så går det bara inte längre. Bokstäverna var nämligen så pass små att jag var mer eller mindre tvungen att förvrida mitt ansikte till ett russin så fort det var dags för en stunds läsning, och det förstår ju alla att det inte funkar i längden.

Därför stegade jag med bestämda steg bort mot bokhyllan för att byta ut den mot någonting med större bokstäver. Lotten föll på Jens Lapidus Aldrig fucka upp, och nöjd med mitt val intog jag en stenhård attityd - helt i symbios med bokens titel. Därefter utspelades följande dialog mellan mig och min älsklingsbjörn:

Se så fint min kära pojkvän lagade middag för kvällen. Jag älskar dig!

Det är bara att fortsätta med lyxlivet. 35-gradig badtunna, två flaskor vitt och massa snack och skratt med de finaste jikentjejerna. En onsdagkväll kan inte bli bättre!

Det finns två saker som kan sägas genomsyra denna vecka. Den ena är att jag blivit beroende av lipcyl, och det andra är att jag har fått ett inredningsuppdrag.

Innan min kära pojkvän begav sig upp till Halmstad för den sista utbildningsveckan gav han mig ett ytterst nöjsamt uppdrag inför veckan. Eftersom han vet att jag är upp över öronen förälskad i allt vad Ikea heter, så gav han mig i uppgift att göra upp förslag på inredning inför den annalkande flytten. Vi flyttar ju som bekant till Helsingborg om ungefär en månad, och med tanke på alla de kvadratmetrar som vi kommer att ta över krävs det liksom ganska mycket nya möbler. Därför är jag nu i full gång med att göra upp inredningslösningar och dekorationsförslag, och jag måste säga att jag trivs som fisken i vattnet. Förhoppningsvis kommer även Björn att gilla mina idéer och slippa ångra att han gett mig fria tyglar!

Mitt i alla vaser, panellängder och byrålådor har jag däremot ett smärre dilemma. Mina läppar fullständigt brinner och skriker efter lipcyl i stora mängder, och utan mitt lipcyl så känner jag mig bar, naken, exposed och rädd. Därför har jag omsorgsfullt placerat ett lipcyl i varje väska.

Jag känner mig onekligen som fröken Montazami.

Ny vecka, ny måndag, nya tag! Hittills av min måndag har jag hunnit med en föreläsning om upplevelsens historia, vart på bokrea med Chris och investerat i en bok om bästa ABBA. Den litterära rektangeln kommer passa alldeles utmärkt bredvid cd-boxen, och efter en snabb kik i bokhyllan kommer det inte råda några som helst frågetecken kring vilka band mitt hjärta bankar lite extra för. Det är nästan så att jag vill sätta igång Mamma Mia-filmen nu på direkten!

Musikaliska utsvävningar får dock vänta för stunden. Här och nu blir det nämligen jobb med PBL-caset om kulturarvsturism som ska vara klart i nästa vecka, så nu gäller det att allt mitt material jag plockat ut kan sättas ihop och börja bilda meningar. En kaffe på det och saken ska va' kirrad.