Linda Bromèe

Känner mig lagom seg i kroppen efter träningen och har planer på att inom de närmaste minuterna dra täcket över huvudet. Tidigare idag var jag så trött att jag tog mig en ofrivillig powernap, så jag tror jag gör bäst i att sova riktigt länge. Lyckligtvis är jag ju ledig imorgon, i alla fall i den bemärkelsen att det inte är nån föreläsning. Istället blir det hemmaplugg (men dock en sovmorgon!) och sen på kvällen blir det jobb för Malmö Youth Games. Veckorna går snabbt just nu, och skönt är ju det!

Idag har det varit en händelserik dag. Det hela började med körlektion i tidiga ottan, och efter att jag övat körfältsbyten och haft uppsikt över cykelbanor ringde jag och väckte Jönne. Samme unge man kom strax därefter och hämtade mig vid Coop och sedan blev det Guitar Hero så det stod härliga till. Efter några låtar hade jag övat upp min fingerfärdighet och var faktiskt riktigt trovärdig i rollen som rockstjärna, och att jag sedan hade nivån på easy kan vi ju faktiskt prata tyst om.

Efter några timmars socialiserande blev det tåget in till Lund för en stund på gymmet. Cykling varvades med styrka och crosstraining, och när jag väl kom tillbaka till omklädningsrummet visade det sig att mina dojjor blivit stulna. Faktiskt visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta, och efter att jag samlat mig tillräckligt mycket från chocken och undkommit min handlingsförlamning återstod det inget annat än att åter snöra på inomhusskorna för att promenera bort mot bussen. Man kan ju undra vem som känner för att ta mina gamla Björn Borgare, men i vilket fall hoppas jag att de kära skorna inte kommer fara illa i sitt nya liv och med sina nya ägare. Vi hade ju i alla fall det bra tillsammans.

Min planerade slappekväll blev egentligen något helt annat än jag tidigare hade tänkt mig. Det som började så pliktskyldigt genom dvd-mys (och frånsomnande från King Arthur som jag nog aldrig kommer att se klart, i alla fall inte inom den närmaste tiden) skulle snart komma att avbrytas till förmån för msn-konversationer och bilddagboksstrapatser. Med andra ord är jag inte förvånad, men vad jag däremot blev extremt förvånad över var min plötsliga och allt mer tilltagande överskottsenergi. Viljan att producera endorfiner växte sig allt starkare, kroppen fullständigt skrek efter fysisk aktivitet och stimulans och innan jag visste ordet av befann jag mig ute i löparspåret iklädd en extremt icke-charmerande utstyrsel i form av en historia blandad med toppluva, uppdragna strumpor, urtvättad hood och attraktiva pantalonger. Vilken tur att man bor på ett ställe där man knappast riskerar att bli sedd med tanke på att lokalbefolkningen ägnar all sin tid åt att spela inomhusboule eller virka Röda Korset-dukar.

Hemkomsten till Sverige har verkligen kommit att betyda att man kastats in i hetluften direkt. Tillbaka i skolan igår handlade väl visserligen mest om kramkalas och underhållande historier om vad SP3Cs utflugna elever lyckats ta sig för ute i vida världen (tro mig, det är en hel del!), men innan vi ens hunnit blinka hade de första läxorna redan delats ut. Herre jisses, jag är verkligen inte van vid sånt här längre.
Gårdagen innebar också reträtt på handbollsplanen, och efter den inledande fysen har jag idag berikats med en allt mer tenderande träningsvärk. Jag kan bara gissa hur det kommer bli att ta sig upp från sängen imorgonbitti.

Turen till Burlöv resulterade åtminstone i en tröja. Mina visioner talade visserligen för något lite mer, men vid närmare eftertanke var det kanske det bästa för min budget just nu. Düsseldorf närmar ju sig med stormsteg - det är bara fem dagar kvar och under de följande tre veckorna kommer det garanterat att spenderas euro efter euro.
Träningen ikväll var härlig och det kändes riktigt bra att vara tillbaka igen efter diverse sjukdomstillstånd och omänskliga studieförpliktelser. På det hela taget har det faktiskt varit en riktigt skön dag, och det känns riktigt bra att den gamla vanliga Linda är tillbaka igen. Släng er i väggen, depressioner och pessimism, nu är det livat som fan som gäller igen!

Nyss vart ute i löparspåret och sprungit i takt till mp3n, och det är inte förrän nu som jag inser vilken syn jag måste varit. Där kom fröken Bromèe, iklädd knästrumpor och randig toppluva - precis vid fältet utanför P7 och regementet! Hemska tanke hur många lumpare som kunnat se mig i denna ocharmiga utstyrsel, men jag hoppas jag kompenserade det med min galet satsiga löpning med ryck och intervaller.