Linda Bromèe

Vintern är en förrädisk årstid. Tacka vet jag våren och sommaren då man slipper halka runt som Bambi på hal is, och man istället kan njuta av solen och värmen.
Just Bambi-faktorn har varit hög idag. Mitt i rusningstrafiken bland stressade lundabor och fullastade kundvagnar lyckades jag åstadkomma världshistoriens mest makabra och uppståndelseväckande prestation som någon någonsin har lyckats med i en Ica-affär. Alla kategorier. Mina bortsvävningar i mina egna tankar fick snabbt ett abrupt slut då jag plötsligt halkade på det ytterst hala golvet, vartefter jag mirakulöst nog fick tag i kanten på frysdisken, och faller pladask ner på butiksgolvet. Lägg därefter till att det var ungefär precis vid den vidsträckta kön till kassan, och att alla blickar plötsligt riktades mot mig. Jag var dock snabbt på benen igen, och styrde kosan bort mot andra änden av butiken för att mycket ingående studera hyllan med konservburkar. Med andra ord så långt ifrån olycksplatsen jag kunde komma.
Förutom butiksincidenten har dagens lärdom varit att man absolut inte bör springa i högklackat på Malmö central - tro mig, det är inte att rekomendera.
Och just nu smärtar varenda muskel i min kropp efter dagens dos av boxercise och handboll, och det enda vettiga just nu är att dra täcket över huvudet och få några timmars sömn. Nog för att det snart är dags att gå upp igen, men är man en stackars pliktskyldig student så är man.

Drivor av snö, over and over again...
Jag trodde verkligen, eller i alla fall hade jag hoppats, att det där med snö skulle vara ett avslutat kapitel från och med nu. Men ack så fel jag hade; vid uppstigningen i tidiga ottan, och under inflytande av mitt extremt lättretliga morgonhumör, möttes min kisande blick av snöflinga efter snöflinga som sakta dalade ner mot marken. Därmed gick också min traditionella morgonrutin i stöpet, för bara tanken på att bege sig ut i snön endast iförd pyjamas för att hämta tidningen var bara att glömma. Ve och fasa, jag fick alltså sitta och läsa gårdagens Kvällsposten för att överhuvudtaget kunna stimulera mitt behov av nyheter och artiklar. Ja, ni förstår själva hur illa det var. Lyckligtvis kunde i alla fall teet göra mig på gott humör.
Nej, nu är det hög tid att pulsa fram genom snön mot bussen. Man kan ju i alla fall hoppas att bussen är inställd, men sån tur har väl inte ens jag denna otursmorgon.

En del dagar får man en vidunderlig känsla av att vara i centrum för en Hollywood-film, och att man nästan kan höra tonerna som dunkar i takt med soundtracket. Idag var precis en sådan dag.
Mitt under den bildande och pedagogiska psykologilektionen med tyngdpunkt på utvecklingspsykologi fick vi plötsligt bevittna en actionladdad scen med tenderande slagsmål och hetsiga verbala termer. Spänningen låg i luften, bestörtningen var överväldigande, bataljen var i antågande och allas blickar riktades mot dramat. Sen att skådespelarnas fysionomi inte på långa vägar kunde mäta sig med actionhjältar som Tom Cruise eller Brad Pitt, var en enorm besvikelse - men vi bjöds i alla fall på tisdagsdramatik på hög nivå. Och det händer minsann inte varje dag!

Lovet var verkligen kanon och allting var helt perfekt. Fram tills dagen då allt förändrades.
Snön föll och jag förvandlades till ett rastlöst och insnöat nervvrak utan minsta möjlighet till social stimulans och samvaro. I fyra dagar har det varit så här, och inte har det blivit bättre. Faktiskt så börjar det till och med bli ännu värre då mina resterande lovplaner har blivit rejält söndermanglade.
Jag vet inte hur länge till jag orkar med ett liv i exil och fullständig avskildhet innan min reserv går på tomgång och jag bryter samman både fysiskt och psykiskt.

Hör och häpna: en katastrof har inträffat på Lindvägen!
En katastrof av det  tyngre slaget, och en katastrof som närmast kan passa in i genren för ytterst påtagliga fall för granskning hos Röda korset eller någon annan humanitär biståndsorganisation. Min far är nämligen förkyld, och alla vet vi ju hur omfattande en sådan åkomma blir hos det maskulina släktet. Plötsligt ska alla stå i givakt och assistera med filtar och värmande koppar te, och den familjära middagen förvandlas till en offentlig revy med självömkan och Vicks blå. Kan det möjligtivs vara någon gen på Y-kromosomen som gör män så gnälliga och hjälplösa vid en förkylning?

Fick nyss ett väldigt oväntat anfall av akut städnoja. Jag antar att det har att göra med att jag egentligen borde skaffa mig ett mer moget förhållningssätt till de där läxorna som verkligen måste göras, men som verkligen inte kan göras. Nej, då är det bättre att koppla bort orosmomentet genom otroligt effektiv diskning. Det värsta är att jag nyss kom på att jag och mamma fortfarande har vår konflikt, och om hon får reda på att jag har varit hjälpsam kommer hon att tro att hon har övertaget, och att diskningen var ett försök till försoning från min sida.Men där tror hon fel, för jag tänker inte ge mig förrän hon har bett om ursäkt.

Då var man insnöad och totalt isolerad från omvärlden. Nog för att min kontakt med civilisationen även vanligtvis är ganska begränsad med tanke på min geografiska placering och bostad, men det är trots allt inte jag som valt att bosätta mig här ute. Undrar vem som ens skulle göra det frivilligt?
Dagens ljuspunkt hittills har åtminstone varit telefonsamtalet i förmiddags. Hur mitt beslut blir kommer att avgöras om några dagar, och jag är oerhört intresserad och förväntansfull. Jag må vara kryptisk och hemlighetsfull i mina uttalanden, men det är ett beslut som i allra högsta grad kommer att påverka och därmed ett beslut som tills vidare får vara osagt.

I ren desperation efter någon sådär lagom ytlig, underhållande och uppiggande läsning har jag ägnat dagen åt chic lit jakt i Lund, tätt följt av träning på Nautilus.
Själva hetsjakten föreföll egentligen ganska meningslös, då det enda jag kom fram till var att jag hellre kunde beställa från internet. Denna geniala 2000-tals tjänst kommer nämligen att bespara mig och min för tillfället tunna plånbok X antal kronor, och med tanke på hur spartanskt jag tvingas leva just nu så var det alternativet mycket tilltalande.

Alltså, för tillfället figurerar min beslutsångest inne på bokus.com. Är det inte märkligt hur velig man är över livets till synes lättsmälta val? Nåja, jag antar att man i alla fall måste gå till handling förr eller senare, och därför blir mina val följande:

En shopaholics bekännelser Sophie Kinsella
Hål i huvudet Jenny Jägerfeld

CSN, jag är i akut behov av studiebidrag!

Ett av livets stora mysterium måste nog vara hur man kväll efter kväll intalar sig själv att gå och lägga sig någorlunda i tid, och ändå gör precis tvärtom. Och hur man kan fastna framför datorn och msn och fullständigt tappa både rums- och tidsuppfattning. Är det någonting jag lovar mig själv, så är det att mina dagliga msn-timmar ska bli färre. Långt mycket färre. Tids nog.

Jag tror jag är inne i en väldigt positivt laddad fas just nu.
Någonting ligger i luften, och jag dras med i ett lyckorus av glädje och förhoppning.
Aldrig har ett lov varit så efterlängtat och välkommet som detta, och jag blickar fram mot en vecka full av liv och ståhej. En veckas avbrott från skolans gråa vardag, jag njuter!

Eftersom jag redan gjort ett uttalande om alla hjärtans dag ur ett kommersiellt perspektiv i ett annat forum, blir det bara känslomässigt och emotionellt här och nu.
Förutom att jag har haft prov om terrorism, vilket var väldigt hjärtlöst, har min dag varit fin och trevlig.
Och ett mycket bättre slut på alla hjärtans dag än så här hade jag knappats kunnat få!
Jag längtar och ser framåt, jag hoppas och jag önskar...

Knappt hann jag anlända till Berga förrän info-TV:n indikerade att vår psykologilektion var inställd, och vår första lektion inte skulle börja förrän kl.12.45. Alltså, idag har jag gått upp sjukt många timmar för tidigt helt i onödan. Att min morgon dessutom har inneburit mer än 47 minuters resa utan att leda till nånting, känns ganska så surt.
Däremot känns det bättre att jag snart tar tåget till Lund, och sedan eskorteras vidare med bussen till Harlösa. Då är jag åtminstone hemma vid 12-tiden, men bor man i Harlösa så gör man.

Det har varit en omtumlande dag idag.
Efter en relativt seg dag i skolan bar det av in till Lund för att fika och snacka itu nån timme med Emelie. Det skulle visa sig att besöket på Espresso house skulle bli något alldeles extra ordinärt med servitör-killen, det mystiska tevattenfallet och den där tehållaren. En mycket uppskattad och trevlig start på veckan, det får göras om!

Sen var kvällen som jag väntat på i fyra veckor äntligen här; kvällen då mitt träningsförbud var till ända och jag äntligen var tillbaka på planen igen.
Det var också en kväll som var mer än lagom actionladdad och dramatisk, och det redan innan vi anlänt till hallen i Löberöd. Det hala väglaget, den förrädiska kurvan, det tumultartade gaspådraget och ett par panikslagna tösaskrik blev resultatet då bilen plötsligt fick sladd och vi for av vägen. Som tur var tog vi strategiskt sikte på det närliggande buskaget, och lyckades klara oss helskinnade från incidenten. Ska vi tänka positivt så har vi i och med detta ytterligare en erfarenhet i bagaget, och har dessutom vetskap i hur man agerar instinktivt i kniviga situationer. Och lägg där efter till att en sådan här omskakande händelse har en förmåga att försätta en i djupaste chocktillstånd, och ett tillstånd där man sakta men säkert drabbas av vansinne med okontrollerade skrattsalvor och dunkande hjärta. Nu vet vi!

Kvällen igår började med att jag tog bussen till Eslöv där jag, Emelie och Emmi gjorde oss i ordning och käkade middag.
Efter att vi garderat oss genom att skriva ut karta och vägbeskrivning från Eniro hoppade vi in i bilen och körde till Malmö. Till tonerna från diverse 90-tals hits från radion susade vi fram genom kvällen, men trots vår idiotsäkra plan med kartan lyckades vi ändå hamna fel. Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att vi kom överallt förutom dit vi skulle, och det hjälpte minsann inte hur mycket vi än höll utkik efter den där Malmborgsaffären eller rondellen. Dock måste jag säga att det var en mycket underhållande tripp, och vi fick ju trots allt en gedigen sight-seeing tur genom Malmö by night. Efter att vi irrat runt i kända trakter vid Baltiskan och Stadion, och efter att vi plötsligt befann oss utanför Konserthuset där den skumma mannen försökte lifta, var vår sista utväg att helt enkelt ringa och bekänna vår förvirring. Det visade sig vara det enda rätta, och efter ett tag lyckades vi mirakulöst nog hitta fram till Billings hus.

Väl där blev det fest för fulla muggar! Det blev ett parti shotspel där man inte visste om man skulle få svepa renat eller vatten, och aldrig förr har jag väl befunnit mig så inne i ett spel för att efter först en 10 minuter senare förstå vad reglerna egentligen gick ut på.
Och en kväll med Fight kan ju inte undgå att resultera i CNG-citat och alla andra minnen, det är egentligen sjukt hur mycket kul som vi har upplevt!
Dock får jag tillkännage att den där Redbull vodkan som Sara spetsade med både vin och cola inte var nån höjdare. Men jag kan tänka mig att det smakade ungefär lika jävligt som det där teet vi fixade till Malin under EM.
Några glas senare var det dags att ta taxi in till centrum, och det var också ungefär nu som jag på riktigt började råplugga Maddes personnummer och mellannamn. Så kom vi då fram till KB, och sanningens ögonblick var inne. Efter peptalk från de andra stapplade jag fram till vakten, vartefter jag länge och väl tampades med att få loss ID-t från facket, för att sedan triumferande bli insläppt. Skönt att man slipper denna dramatiska process om 48 dagar, snart har jag nått den aktningsvärda åldern. Tack än en gång Madde, du räddade min kväll!

Väl inne på KB var humöret på topp, och insikten av att vi hamnat mitt i en reaggae-afton tillät det inte att bli sämre. Äntligen fick vi vår upprättelse; äntligen blev CNG's patent på Dancing queen-tituleringen hotat!
Efter ett tag bestämde vi oss för att dra vidare, och hoppade snabbt in i en taxi bort mot nästa ställe. En taxiresa som, trots att den inte blev allt för lång, fördrevs med en engagerande och gemytlig diskussion om EM. Sen att inte taxichauffören verkade riktigt lika imponerad och begeistrad kan man ju inte klandra honom för, jag antar att det är en fråga om upplevelse. Lite som "det som händer på Sege, det stannar på Sege" - för att förstå livet vi levde under den veckan måste man ha upplevt det.
Plötsligt var vi då framme vid Petri pub, och än en gång blev vi bönhörda. Att ett slagsmål utanför stället resulterade i att vakterna rusade bort för att styra upp situationen precis samtidigt som vi kom, och att vi därmed snabbt och enkelt kunde smita in trots 20-årsgränsen, kan inte ha handlat om något annat än ödet.
Inne på puben drog vi igång det traditionella "jag har aldrig", och man fick verkligen veta en hel del grejer som man aldrig tidigare kunnat tro. Jag har aldrig - ojdå, det hade du visst. Skål!
Det enda som egentligen var lite sämre var att jag fick spotta upp 65 spänn för den där smirren, men bara känslan av att lyckats vara äldre än jag egentligen är, kunde genast överväga det.
Efter ett tag bestämde vi oss för att dra vidare, och efter att Envera bokstavligt talat ramlat handlöst ut ifrån puben var vi plötsligt på stationen. Då spatserade jag och Envera bort för att ta ut pengar, men efter att vi gått halvvägs kom vi på att det nog var bäst att vända om. Ja, man får konstiga idéer! Det kändes nästan som om vi var tillbaka i Stockholm då vi gick bort mot Stortorget, och det plötsligt dök upp en stor vit limousin. Det var minsann och dar gangstastyle på högsta nivå, fast när killen som snackade om han där som spelade i HIF beslutade vi att det nog var tillräckligt med ghetto för kvällen, och vi gick tillbaka till dom andra. Hade vi trott att detta genialiska drag skulle leda oss ifrån ghetto-livet hade vi ju helt fel, då det plötsligt dök upp ett gäng killar som började stämma in i gangsta-sånger. Och när sedan alla började snacka om att Emmi hade spytt, vilket inte alls var fallet, skapade det en förvirring och akut lust att sjunga kareoke. Sagt och gjort, vår nightout fick vara över, och vi drog tillbaka hem till Billings hus.

Flera timmars festande sätter sina spår, vilket resulterade i att folk somnade till höger och vänster i soffor, sängar och fåtöljer. Men kareoke-lusten var i vårt fall tyngre än tröttheten, och vi stämde genast in i Abba-hits och svenska klassiker med GT, Håkan, Carola och många andra. Till slut var det bara jag, Marie och Sara som fortsatte stämma in i skönsång, och vid närmare 5-tiden bestämde vi att det nog ändå var bäst att sätta punkt för kvällen och få några timmars sömn.
Tack allihop för en hel lyckad kväll, där vi till och med lyckades leva upp till CNG's motto "vi gör det med hjärtat" - det får bli repris!

Jaha, då var man äntligen befriad för en sisådär 15 minuter. Att bli placerad i nån av skolans datorsalar ger en utmärkt ursäkt att ta sin tillflykt från diverse förpliktelser, och istället få sväva bort ett tag i cyberspace. Jag trivs som fisken i vattnet. Eller för all del handen i handsken.

Fast med tanke på att det egentliga syftet med att jag sitter här är att jag ska kurzschreiben über "Kannst du pfeifen, Johanna", var kanske trivseln lite grann i överkant.
Ska man se det positivt så är det ju åtminstone bara en 14 minuter kvar tills lektionen är till ända, men ska man se det ur ett mer långsiktigt perspektiv är det mer än 4,5 timme kvar tills dagen innanför Bergas väggar är över. Närmare bestämt ungefär 275 minuter. Vilket motsvarar närmare 16500 sekunder.
Tiden är ens värsta fiende, det är bara att konstatera.

Att tampas med en inre berg-och-dalbana är inte lätt. Fastän man gör sitt yttersta för att slå bort sådant som får en att tänka mindre positivt och som får en att befinna sig i uppförsbacken, är man inte mer än mänsklig och därmed inte alltid stark nog att tränga bort det.
Just när jag satt på bussen hem tidigare idag och hade en inre fight med mitt psyke, ringde plötsligt mobilen. Min ansträngande uppförsbacke i berg-och-dalbanan skulle snabbt visa sig bli mycket lättare att ta sig uppför, då det var Envera i andra sidan luren. Jag vet inte hur hon lyckas, men hon har verkligen en förmåga att göra ens humör toppat! Det blev ett mycket underhållande samtal med så mycket skratt att jag började befara att jag antingen skulle få kramp eller att de andra bussresenärerna demonstrativt skulle starta en masskampanj i ren protest. Det var nästan i samma anda som under EM då vi satt uppe hela kvällen och hade terapirelaterat samtal där mascaran rann och inte ett öga var torrt, för att sedan gå över till exploderande skratt en hel natt med inlåsta nycklar, egentillverkat rosa band, tysk gangstamusik och en ivägslängd hamburgare.
Du gjorde verkligen min dag med dagens bussterapi, tack för att just du är du!

Efter en galet intensiv och krävande dag med inte mindre än två riktigt tunga prov, är det oerhört skönt är helgen är här. Med det faktum att jag spenderat säkert 2,5 timme i den där soffan med att skriva prov, blev det en välförtjänt tur in till Lund när vi slutat. Ibland behöver man verkligen något som piggar upp en, någonting som funkar som kompensation för allt slit man orkat med. Och ibland resulterar en tur i Lund med riktiga impulsköp, och så blev det även idag i form av en ny klocka. Jag fullkomligt älskar den, och den var precis en sån start på helgen som jag behövde. Nu kan ingenting gå fel!

Dagen idag har varit oerhört dansk. Det började med en tripp över bron till Louisiana med bild och median för att se på utställningen Stjerneskud - 100 års filmbilleder. Det blev en tur med kvarglömda passagerare på Köpenhamns perrong, spektakulära vandringar genom skog och lera, en himla massa filmbilder och sovande albaner.

Lyckligtvis hann vi tillbaka till Eslöv precis i tid för att hinna med bussen till Flyinge och kidsens träning. Man kan lugnt säga att dom ungarna har energi! Ibland kan dom vara lite väl busiga, men det faktum att dom är så härliga överväger allt stim och stoj.

Kvällen innebar VM och matcher mellan Frankrike-Tyskland och Danmark-Polen, och båda matcherna kom att bli riktiga rysare. Oavgjort vid slutminuten, förlängning med oavgjort, och ytterligare förlängning. Mitt hjärta slog i 110 och jag var vid ett flertal tillfällen ruggigt nära att sätta teet i halsen. Första matchen slutade med tyskt avancemang till söndagens final, men efter mycket om och men fick danskarna se sig besegrade av Polen. Mitt rödvita hjärta deppade samman, och just nu hyser jag en enorm avsky mot allt vad Polen heter - förbannade vare alla Warszawabor och sångare av Mazurek Dabrowskiego!