Linda Bromèe

Som sagt i tidigare inlägg så var jag på inskrivning på sjukhuset idag. Jag fick träffa min eviga följeslagare Sven Lindberg, jag fick hoppa fram och tillbaka mellan britsen och stolen iförd en blodtrycksmanchett, jag fick träffa provtagare för audiogram, jag fick träffa läkarpersonal och diskutera mitt allmäntillstånd och jag fick träffa narkosläkare för att reda ut min kommande operationssituation. Det känns lite smått skrattretande det där, mitt eviga fram-och-tillbaka-hoppande mellan ÖNHs lokaler. Det är nästan som om vi utgör en liten familj, jag och sjukhuspersonalen. Vi har ju faktiskt fått dras med varandra ända sen 1999, och med andra ord har de senaste nio åren av mitt liv kantats av cholesteatomproblem och ett okänt antal operationer.

Under det relativt lättsamma samtalet med narkosläkaren fick jag reda på att de nio åren har varit minnesvärda även för sjukhuspersonalen. En snabb koll i mina journaler visade nämligen på att jag, som narkosläkaren uttryckte det, "gjort ordentligt intryck på samtliga inblandade". Jag är väl beredd att hålla med, och jag antar att det inte är särskilt många andra som i ren hysteri slagit till operationspersonalen, svimmat av mitt framför ögonen på farbror doktorn och varit ordentligt oregerlig i de flesta pressade situationer. Journalskommentarer som "fullkomligt panikslagen" och "livrädd och på gränsen till hysterisk" talade lite för sig själva.