Den sista etappen inleds
Tisdag den 8 januari och man är tillbaka på Berga. Det är med lättnad som man kan överblicka det faktum att man i detta nu påbörjat sin absolut sista termin någonsin på gymnasiet, men i övrigt är det inte mycket som kan glädja en med att återigen behöva stiga upp i gryningen och sömndrucket stappla iväg och göra sig ordning för ännu en skoldag. På det hela taget är det ganska så ovärt.
Vad som däremot är bra (för att inte säga fantastiskt) är som sagt att det är sista sträckan kvar mellan mig och studenten. Den där sista slutspurten då det gäller att ge allt man har kvar och som man ännu inte gjort slut på under förra terminens hårda slit, ungefär som under upploppet i ett maraton och man med sin totala kapacitet till vidare ansträngning gör allt vad man kan för att övervinna mjölksyran och tröttheten. Inte för att jag någonsin har sprungit ett maratonlopp och förmodligen aldrig kommer att göra det, men det känns ändå som om jag har på mig den där nummerlappen som fladdrandes av vinddraget hänger sig kvar på de minimala små löparshortsen.
Jag ser målet skymta där i fjärran; nu är en sista uppförsbacke det enda som kvarstår, och snart kommer den belöning som jag så länge har väntat på att hamna i min ägo. Mjölksyran håller på att förlama mina muskler, men jag har gett mig fan på att komma i mål - och att prestera max.