Ofattbart
Det har varit en väldigt jobbig dag idag. Mest av allt har jag önskat att jag hade förmågan att försvinna och vara någon helt annanstans, att jag kunde vakna upp till samma verklighet som alltid funnits tidigare. Även om det inte funkar så.
Mina reaktioner har varit väldigt blandade och humöret har åkt en berg-och-dalbana dagen igenom.
Det var nog ändå tur att jag fattade det beslutet jag gjorde i morse då jag kände att jag inte hade klarat av att följa med till Höör och se dig ligga där. Och samtidigt var det bra att jag valde att åka till skolan så att jag fick lite avstånd till det hela, även om det kändes extremt jobbigt med religionlektionen. Sånt slår ju aldrig fel, tyvärr, och det är väl sådant som kan kallas för ödets ironi.
Jag är oerhört tacksam för allt stöd från vänner idag, jag uppskattar det väldigt mycket. Jag behöver det jättemycket just nu, och jag är glad att ni finns här för mig. Jag vet inte hur jag ska tackla allt detta, jag vet inte hur jag kommer att reagera de kommande dagarna och jag hoppas att jag inte kommer att vara allt för jobbig. Någonstans överväger min strävan efter att alltid visa mig stark utåt, och det blir en svår balansgång att tackla hur man ska hantera det.
Jag kan fortfarande inte fatta det, det hela känns så overkligt på något läskigt sätt. Ena stunden fanns du, och i nästa var du borta. Innan jag ens hann säga hejdå.
Mina reaktioner har varit väldigt blandade och humöret har åkt en berg-och-dalbana dagen igenom.
Det var nog ändå tur att jag fattade det beslutet jag gjorde i morse då jag kände att jag inte hade klarat av att följa med till Höör och se dig ligga där. Och samtidigt var det bra att jag valde att åka till skolan så att jag fick lite avstånd till det hela, även om det kändes extremt jobbigt med religionlektionen. Sånt slår ju aldrig fel, tyvärr, och det är väl sådant som kan kallas för ödets ironi.
Jag är oerhört tacksam för allt stöd från vänner idag, jag uppskattar det väldigt mycket. Jag behöver det jättemycket just nu, och jag är glad att ni finns här för mig. Jag vet inte hur jag ska tackla allt detta, jag vet inte hur jag kommer att reagera de kommande dagarna och jag hoppas att jag inte kommer att vara allt för jobbig. Någonstans överväger min strävan efter att alltid visa mig stark utåt, och det blir en svår balansgång att tackla hur man ska hantera det.
Jag kan fortfarande inte fatta det, det hela känns så overkligt på något läskigt sätt. Ena stunden fanns du, och i nästa var du borta. Innan jag ens hann säga hejdå.
Kommentarer
Trackback