Mitt filter från en obehaglig verklighet
Känner ingen egentlig lust till någonting just nu, jag känner bara förvirring och tomhet. Datumet för begravningen är fastställt nu, och det gör det på något sätt ännu mer verkligt och ofrånkomligt. Jag har aldrig behövt gå på någon begravning tidigare, och jag vet inte hur jag kommer klara av det.
Det känns som om det inte riktigt finns rum för sorg för egen del. Jag menar, hemma känner jag inte att det riktigt är acceptabelt. Pappa har ju det ändå värst, det är honom det är synd om och det är han som får tampas med den värsta saknaden. Jag vill inte att han ska få det jobbigare genom att behöva se andra ledsna och vilsna. Då kopplar jag hellre bort det och ventilerar bort det värsta genom tangentbordet och datorn. Det fungerar som mitt filter, och det ger bra resultat. Det känns i alla fall bättre för stunden.
Fick kolla igenom dödsannonsen som kommer in i tidningen på söndag. Även detta gjorde det hela obehagligt verkligt, där står det ju så svart på vitt att det hela faktiskt är så. Läskig inverkan sådant har på en.
Om några timmar åker vi iväg på träningsläger med laget. Det ska bli skönt att få komma bort ett tag från allting och helt och hållet kunna tänka på något annat. Att bara lägga allt fokus på handbollen för en helg, att nöta in kombinationer och aggressivt försvarsspel. Att umgås med människor som inte vet om vad som hänt, och på så sätt på något märkligt vänster få uppleva vardagen igen. Bloggen ligger helt klart i lä där i fråga om filtrering - handbollen är mitt bästa av dessa filter och får mig att glömma de mest tragiska grejer, och får mig istället att fokusera fullt ut på tiden just nu. På handbollsplanen existerar bara nuet; ett organiserat anfall kan snabbt brytas ner och försätta bollen i egna händer, vartefter det bara är fullt ös som gäller. Plötsligt är situationen den motsatta och man är själv den som kontrar på mål. Adrenalinet stiger och en underbar känsla fyller kroppen, och det är just i doften från klister och en väl använd idrottshall som man känner att man verkligen lever.
Handbollen och bloggen är väl fungerande filter, och just för mig fungerar de alldeles utmärkt.
Det känns som om det inte riktigt finns rum för sorg för egen del. Jag menar, hemma känner jag inte att det riktigt är acceptabelt. Pappa har ju det ändå värst, det är honom det är synd om och det är han som får tampas med den värsta saknaden. Jag vill inte att han ska få det jobbigare genom att behöva se andra ledsna och vilsna. Då kopplar jag hellre bort det och ventilerar bort det värsta genom tangentbordet och datorn. Det fungerar som mitt filter, och det ger bra resultat. Det känns i alla fall bättre för stunden.
Fick kolla igenom dödsannonsen som kommer in i tidningen på söndag. Även detta gjorde det hela obehagligt verkligt, där står det ju så svart på vitt att det hela faktiskt är så. Läskig inverkan sådant har på en.
Om några timmar åker vi iväg på träningsläger med laget. Det ska bli skönt att få komma bort ett tag från allting och helt och hållet kunna tänka på något annat. Att bara lägga allt fokus på handbollen för en helg, att nöta in kombinationer och aggressivt försvarsspel. Att umgås med människor som inte vet om vad som hänt, och på så sätt på något märkligt vänster få uppleva vardagen igen. Bloggen ligger helt klart i lä där i fråga om filtrering - handbollen är mitt bästa av dessa filter och får mig att glömma de mest tragiska grejer, och får mig istället att fokusera fullt ut på tiden just nu. På handbollsplanen existerar bara nuet; ett organiserat anfall kan snabbt brytas ner och försätta bollen i egna händer, vartefter det bara är fullt ös som gäller. Plötsligt är situationen den motsatta och man är själv den som kontrar på mål. Adrenalinet stiger och en underbar känsla fyller kroppen, och det är just i doften från klister och en väl använd idrottshall som man känner att man verkligen lever.
Handbollen och bloggen är väl fungerande filter, och just för mig fungerar de alldeles utmärkt.
Kommentarer
Trackback