Linda Bromèe

Då var man åter hemma från helgens träningsläger i Holsljunga. Det har varit en mycket rolig och givande helg med en massa handboll och minnesvärda upptåg. Att kroppen just nu känns som om den var utbytt mot en 90-årig tants, är väl helt enkelt sådant man får stå ut med.
Fredagen innebar avfärd från Oxie mot nordligare breddgrader, och väl i Holsljunga blev det ett två timmars träningspass. Vi gick igenom en del nya kombinationer och övergångar, och nu känner man verkligen att serien är nära. Det återstår ju faktiskt inte mer än en månad, och det ska bli sjukt spännande att se vad vi går för.
Efter träningen hamnade vi alla i en smärre depression med tanke på det faktum att The Ark just då spelade på Stortorget i Malmö. En jäkla massa mil ifrån oss. Det återstod inget annat än att själva stämma in i lite ljuva toner, och senare fick jag dessutom höra liveversionen av Let your body decide genom det glädjande telefonsamtalet. Det bästa var nog att det var så pass bra tajmat att jag kunde urskilja den numera klassiska frasen "Well, Malmö - you know what I say...". Glädjen var total!

Framåt sena kvällen fick vi celibert besök i form av Uno i vårt rum, och det blev en minst sagt underhållande tillställning med Lövbergs älgvitsar och den djupa analysen om rättvisa och boulepensionärer. Uno påpekade vid ett antal tillfällen att han var en väldigt bräcklig gammal man, och när Marie fällde kvällens kommentar var det knappt att vi kunde sitta upprätta. "Uno drack öl, blev full". Att det blev en del missförstånd om Husseins rakvatten var även det en riktig höjdare.
Lördagen började med tidigt uppvaknande då mobilens alarm började ljuda. Efter att vi något förvirrat och yrvaket lyckats lokalisera oss, så var Åsa redan i full färd med att byta om. Min trötthet tog dock överhanden och jag beslutade mig för att krypa under täcket igen. Ett mycket klokt beslut då vi snart fick reda på att alarmet hade ringt nästan två timmar för tidigt, och det var väl ambitiöst att stiga upp vid denna tidiga timma.
Dagen kom att innebära två tuffa träningspass med fortsatt nötande av Åsa-Uno-Micke, samt en del kontringar och anfalls- och försvarsspel.
På kvällen blev det möte med såväl seriöst som mer lättsmält snack om den kommande säsongen, och det blev en högtidlig ritual med avslöjande av spelarnummer och utdelning av väskor. Aftonen fortsatte med gemytlig samkväm med en hel del underhållande berättelser om kasedans på discogolvet och Bamses basketkorgsincident som slutade med en binda på huvudet. För att inte glömma diskussionen om vem som egentligen hade fått leda vem hemåt på gatorna i det alkoholomsusade Holland.
På söndagen vaknade vi alldeles ledbrutna, och det började verkligen kännas att träningen hade gett önskat resultat. Faktum var att man nätt och jämt hade tillräckligt med energi för att ta på sig strumporna, ett tillstånd som åtminstone hann bli bättre till dagens träningspass. Det blev en ordentlig genomkörare som tog slut på den sista energireserven, och summa summarum kunde man avrunda träningslägret som ett ytterst givande sådant.
Vid återkomsten till vandrarhemmet passade vi på att duscha, städa undan och käka lunch innan vi begav oss hemåt mot Malmö igen. Tack för en härlig helg - bra kämpat, tjejer - och vi ses på planen imorgon igen! Då återstår det att se hur många av oss som lider av smärtande träningsvärk och diverse åkommor, men man kan ju i alla fall hoppas att vi inte ser allt för lidande ut på fotona som ska tas till hemsidan.