Linda Bromèe

Efter att djurparkens tappra besökare hade försvunnit för dagen var det igår dags för personalfesten för Sodexhoarbetarna. Med tanke på sommarens väder hade denna tillställning tvingats ställas in inte mindre än två gånger, så jag kan lova er att förväntningarna var anmärkningsvärt höga.
Efter en munter anslutning samlades vi alla utanför djurparkens grindar för att tillsammans styra kosan bort mot gräsplanen i backen. Här var det nämligen dags för lagindelning och uppdragsutdelning, och efter att jag blivit tilldelad uppdraget att skryta så mycket som möjligt om precis allting var jag redo att ta mig an min uppgift. Dessutom tilldelades vi alla ett och samma bonusuppdrag som bestod av att fylla Veronica. En lätt match, tänkte jag.
Tävlingarna tog fart och den första grenen kom att innebära brännboll. Det traditionella reglementet visade sig dock vara en aning justerat då det gällde att byta varv varannan gång, och det skapade av naturliga skäl en smärre förvirring bland samtliga inblandade. Förresten försvann bollen hastigt och lustigt efter att Marcus skjutit iväg den bland buskaget, och vem som gick vinnare ur denna strid förtäljer dock inte historian.
Glada och muntra begav vi oss vidare bort mot poolen, vilken snabbt blev skådeplats för hetsiga diskussioner om vem som egentligen skulle bada. Efter en stunds dividerande bestämde vi oss (nästan allihopa) i alla fall för att hoppa i. Just det där med att hoppa i gjorde Filip snabbt till ett talande uttryck då han i full karriär dök i poolen, bara för att lika snabbt bli varse om att poolens djup bara mätte ungefär en 4 decimeter. Svanskotan fick sig en ordentlig törn. I vilket fall som helst så tog tävlandet överhanden, och poolen blev arena för rutschkansåkning i en himla fart. Faktiskt så lyckades jag vinna över chefen med ett par imponerande sekunder, och när det väl var dags för att åka allihopa i laget slog vi nog allihop våra huvuden i poolkanten. Men vann, det gjorde vi!
Huttrande av köld blev det ett snabbt ombyte i omklädningsrummet, och genom de extremt tunna väggarna skulle det snart komma att utspela sig en ljudlig konversation ut över det vanliga. Akustiken var nämligen den bästa, och 91:a-killarnas alkoholrelaterade samtal gick rakt in till chefens öron. Jenny blev snabbt flammande röd i ansiktet, och knackade kvickt på väggen för att informera dom om att hon minsann hade hört vartenda ord. Att hon senare rekomenderade Ramlösa alternativt Fanta styrkte bara hennes allvarliga tonfall.
Festen flyttades upp mot Björnberget, och yrkesskadad som man börjar bli var det inte långt ifrån att man genomförde de invanda ritualerna för att stämpla in. Faktum var att några av killarna ivrigt promenerade in i omklädningsrummet, extremt nära att byta om till Sodexhokepsen.
Efter en middag som var något helt annat än den vanliga djurparksmenyn och efter att Tomas agerat givmild servitör av JP i kaffemuggar, var det dags för tävling igen. Denna gång var det dags att med teckningar illustrera händelseförloppet då Johannis körde in i vildsvinshägnet och fram till det att han blev utskälld av djurparkschefen. Det blev många underhållande versioner av denna spektakulära företeelse, och även en mer detaljerad beskrivning om vad som faktiskt hade inträffat.
Kvällen övergick till ett allt mer angeläget försök att fylla Veronica, och efter att den insmugglade Ozon strategiskt hade blivit ihopmixad med ölen började hon snart att ana oråd. Faktum var att hon totaldissade både JPn och den modifierade ölen, det sistnämnda väldigt märkligt enligt min åsikt. Ungefär samtidigt ägde utskällning nummer två rum, även denna gång i form av den minderåriga Filips kontakt med alkoholhaltiga rusningsdrycker.
Mörkret hade fallit ordentligt över djurparken och det var dags för den sista och avgörande kampen i form av hinderbanan i skogen. Tävlingsinriktad som få tog jag snabbt befälet att pusha på mina medtävlanden, och i takt med mitt ivriga "ett, två! ett två!" lyckades vi ta oss igenom den dunkla hinderbanan. Snöret som höll oss samman skar in i handlederna, knän slogs itu efter fallet från balansgången och barfota fötter blev ordentligt sargade av kottar och barr. Men, ja. För jävla härligt jobbat, laget!
Efter en prestigeladdad prisutdelning i Sodexho Challenge stod vi även som slutsegrare och kunde ta emot pokalen från Christian Klang Cup. Glädjen visste naturligtvis inga gränser, och fångade av ett enormt euforiskt lyckorus fortsatte festen. Jenny och Veronica valde att lämna festen i ett icke omdömesgillt tillstånd, och efter en stunds fortsatt firande var det även dags för oss att lämna Björnberget. Det ska tilläggas att det var ett väl så avancerat moment då hela djurparken var i total avsaknad från allt vad lampor hette, men efter att vi lyst med både mobiler och kamerablixtrar kunde vi långt om länge hitta hem igen.
På det hela taget var det en mycket lyckad fest. Det enda som saknades var väl således en brandman i Dalarna, en flykting i Sydafrika, en lägenhetsförberedande Kristianstadpåg, en fotbollshuligan i Malmö och en temporär Umeåbo. Det är väl helt enkelt sånt som får tas igen vid senare tillfälle!