Saknad som fan
Det är sjukt vad man kan sakna de som man inte har träffat på länge. Personer som man delar så många minnen med och som man har haft så otroligt roligt med.
Jag vill tillbaka till tiden på Sege då vi var uppe hela natten på vår alldeles för tidiga lussevaka då vi lyssnade på "Linda Linda! Var är Linda?", dom tyska balladerna och vår tillverkning av det egna Rosa bandet. Jag vill tillbaka till då vi låste ut och låste in alla de rätta nycklarna, och då vi hade minst tio nycklar men inte en enda som funkade. Då vi hade ett känsloladdat och sentimentalt samtal med rinnande mascara nerför hela ansiktet, och som snabbt ändrades till en kavalkad av galna skrattsalvor. Då vi insåg att vi inte hade något annat val än att sova på soffan utanför hotellkansliet och den av Malin ivägkastade hamburgaren räddade en hungrande gangsta. Då vi var så rädda för den vaktande receptionisten att vi snabbt sprang upp för trappan igen för att sedan bli hastigt väckta av mannen som kollade skumt på oss. Resan till Stockholm då vi verkligen fick utlopp för de gangstarelaterade kunskaperna då jag kammade hem segern i mördarleken men inte var någon särskilt bra livvakt. EM-veckan där sinnesstämningarna och hälsotillståndet åkte berg-och-dalbana och du spydde till höger och vänster för att sedan snabbt informera om att du, likt en dokusåpa-deltagare, minsann skulle tillbaka till Baltiskan.
Jag saknar allt det och en massa mer som fan. Min Envera-dos är på noll, och jag mår inte bra av det. I need you, gangsta. I need you more than ever!
Jag vill tillbaka till tiden på Sege då vi var uppe hela natten på vår alldeles för tidiga lussevaka då vi lyssnade på "Linda Linda! Var är Linda?", dom tyska balladerna och vår tillverkning av det egna Rosa bandet. Jag vill tillbaka till då vi låste ut och låste in alla de rätta nycklarna, och då vi hade minst tio nycklar men inte en enda som funkade. Då vi hade ett känsloladdat och sentimentalt samtal med rinnande mascara nerför hela ansiktet, och som snabbt ändrades till en kavalkad av galna skrattsalvor. Då vi insåg att vi inte hade något annat val än att sova på soffan utanför hotellkansliet och den av Malin ivägkastade hamburgaren räddade en hungrande gangsta. Då vi var så rädda för den vaktande receptionisten att vi snabbt sprang upp för trappan igen för att sedan bli hastigt väckta av mannen som kollade skumt på oss. Resan till Stockholm då vi verkligen fick utlopp för de gangstarelaterade kunskaperna då jag kammade hem segern i mördarleken men inte var någon särskilt bra livvakt. EM-veckan där sinnesstämningarna och hälsotillståndet åkte berg-och-dalbana och du spydde till höger och vänster för att sedan snabbt informera om att du, likt en dokusåpa-deltagare, minsann skulle tillbaka till Baltiskan.
Jag saknar allt det och en massa mer som fan. Min Envera-dos är på noll, och jag mår inte bra av det. I need you, gangsta. I need you more than ever!
Kommentarer
Trackback