Linda Bromèe

Jag börjar befara att jag är inne i någon slags psykisk obalans. I vanliga fall brukar min skriftliga publicitet handla om sprudlande livskvalitet och muntra eskapader, då min ambition är att införliva euforiska lyckopiller hos mina trogna läsare. Jag menar, bekymmer och förtretligheter finns det tillräckligt mycket av i världen ändå, därav orsaken till att jag helst inte vill genomsyra publiciteten av nattsvart melankoli.

Men idag kanske jag ska prova på något annat. Kanske kan saker och ting underlättas av en stunds präntad bearbetning av så väl känslor som sinnesstämningar. Ungefär som i One Tree Hill, där Peyton bearbetar sin vånda och ängslan genom att göra det till något estetiskt och funktionellt i form av livesändningar i webcamen. Jag är expert på att dra paralleller mellan mitt liv och tv-serier, och dessutom på att halka ifrån ämnet.

I alla fall. Egentligen vet jag inte riktigt vad det är som tynger mig, antagligen fungerar min rådvillhet som något slags substitut för en underliggande men medveten osäkerhet. Jag har aldrig direkt varit någon som har lätt för det där med att uttrycka känslor verbalt, även om jag genom årens lopp blivit något av en jäkel på att uttrycka dem i skrift. Jag tillhör, tyvärr, fortfarande den skaran som i vissa fall hellre väljer att hålla saker och ting inom sig, på grund av några olika orsaker. Ibland föredrar jag helt enkelt att skriva om sånt som är jobbigt istället för att prata om det; skulle jag välja att omsätta det i tal finns det endast några få som jag känner tillräckligt förtroende mot för att kunna prata om det med. Kanske är det så det funkar för de flesta av oss, vad vet jag. Men ibland känns det på något sätt svagt. Är det rätt eller fel?

För att återigen försöka precisera var det hela mynnar ut ifrån, så är jag kanske mer medveten om det än jag själv vill förstå. Även om jag är en människa som verkligen lever för sommaren och dess undersköna resulterande i ledighet och livgivande krafter, kan jag inte låta bli att reflektera över den del av året som vi just nu befinner oss i. Slutet av juli och början på augusti skänkte mig för några år sedan minnen som jag önskar att jag hade förmågan att för evigt kunna utplåna från mitt huvud, och hur det än är så kommer det väl alltid vara kvar där inne. Det är ganska exakt fyra år sen nu, men ibland känns det inte alls särskilt avlägset eller långt bort. Än idag känner jag någon form av skuldkänslor, och frågar mig fortfarande om jag hade kunnat göra något annorlunda. Antagligen hade jag kunnat det, vad vet jag. Det ständigt omtvistade ämnet huruvida det är värt att blicka tillbaka i det förgångna och gräma sig över sina handlingar tror jag alltid kommer att förfölja människan, åtminstone fram till dess att hon fullföljer visionen att leva i nuet och koncentrera sig på det som händer. Det hela handlar väl om att våga, om att ha mod att fortsätta även fast det känns som en uppförsbacke?