Linda Bromèe

Jisses, vilken dag!
En dedikation till Kalvin i form av en egen dag på Skånes djurpark hör nog till ett av de dummaste påhitten i världen. Det känns som om Sveriges alla barnfamiljer hade rest land och rike runt för att ta del av festligheterna i parken, och som sig bör i ett vackert sensommarväder skulle samtliga besökare käka glass.
Egentligen började spektaklet på Björnberget där ett par av Sodexhoarbetarna befann sig misstänkt nära bakfyllans töcken, och infernot trappades upp då Linn hänkade på ner till poolen för att hjälpa mig med kassan och för att ordna en av Kalvin signerad upplaga av ett chokladmjölkspaket till Tozz. Det måste vart en munter syn där vi sprang omkring och letade efter den utklädda djävulskalven utan något vidare resultat. Faktum var att vår sökningsaktion fick ett helt annat resultat då vi plötsligt insåg att vi tappat bort en av kassanycklarna. Det var verkligen ingen höjdare då vi efter ett antal tidigare samtal till Björnberget dessutom fick lägga till även denna incident. Hujeda mig!
I vilket fall som helst började dagen relativt lugnt, och mentalt förberedd som jag var visste jag att detta tillståndet inte skulle bli särskilt permanent. Naturligtvis hade jag rätt, och i takt med att Kalvin började ta ut svängarna ordentligt på scenen vid poolen tillströmmade det snabbt miljontals människor som skulle käka glass. Det blev hektiskt värre, och lyckligtvis gjorde Linn en återkomst till poolen för välkommen assistans. I sällskap med hamburgare. Kön utanför poolen tycktes aldrig ha nåt slut, och efter ett tag hade vi sålt så mycket glass att bägarna hade tagit slut. Vår uppfinningsrikedom och fantasi räddade dock snabbt situationen med att erbjuda glassen i kaffekoppar. Jag passade också på att än en gång i mitt liv lyckas med det mest skrattretande då jag fick reda på att jag trott att mjukglasstoppingen varit sönder hela sommaren, när den i själva verket skulle ha tömts på vatten och diverse andra självklarheter. Detta blev naturligtvis ett underhållande samtalsämne bland kollegerna uppe på Björnberget, och jag kan inte annat än glädjas åt att jag återigen lyckats roa min omgivning. Faktiskt så var det ganska nöjsamt.
Kalvin borde inte få finnas. Han är djävulen personifierad, och det hjälper inte hur många peppande sms Madde skickade om att han "minsann bara är en stackars kalv". Han borde utrotas en gång för alla. Helst stenas eller skjutas. Så det så.