How to save a life
Idag har jag gjort något jag inte trodde att jag skulle göra. Något som jag fram tills nu varit ganska rädd för och något som jag inte alls har trott skulle vara något för mig. Jag var och hälsade på farfar.
Även om jag aldrig fick chansen att lära känna honom känns det ändå som om jag på något obegripligt sätt känner honom bättre än vad jag någonsin har känt min farmor. Farfar hann gå bort innan jag ens föddes, och därför fick jag aldrig ens träffa honom.
Ändå kändes det ganska bra att hälsa på honom på kyrkogården idag, även om jag inte riktigt kan förklara på vilket sätt det kändes så. Men det kändes bra att prata till honom, att bara få ventilera tankar och rädsla för det som är just nu. Det kändes på något sätt lite lättare att cykla hemåt efter det, samtidigt som jag kände vemod och tomhet.
Även om jag aldrig fick chansen att lära känna honom känns det ändå som om jag på något obegripligt sätt känner honom bättre än vad jag någonsin har känt min farmor. Farfar hann gå bort innan jag ens föddes, och därför fick jag aldrig ens träffa honom.
Ändå kändes det ganska bra att hälsa på honom på kyrkogården idag, även om jag inte riktigt kan förklara på vilket sätt det kändes så. Men det kändes bra att prata till honom, att bara få ventilera tankar och rädsla för det som är just nu. Det kändes på något sätt lite lättare att cykla hemåt efter det, samtidigt som jag kände vemod och tomhet.
Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Kommentarer
Trackback