Linda Bromèe

Jag har kommit på att jag är väldigt mycket som ett flockdjur. Jag har ett ständigt behov av att träffa människor och tillgodose min sociala stimulans, och eftersom det har varit ganska lite av den varan idag (med undantag för min körlärare) så är det inte konstigt att jag börjar bli konstig. Nu när jag tänker efter träffade jag visserligen K som hastigast på stationen i Eslöv innan jag begav mig in till Lund, men ett tokfort hej och iväg och inte mycket mer än så kan ju nästan inte räknas. Och sen bor man ju i bushen också.

När jag vaknade imorse hade i alla fall den värsta smärtan lagt sig efter gårdagens vaccinationer. Igår blev jag nämligen stucken med en styck hepatit b och en styck tyfoid inför resan, och efter en spruta i varje arm var mina muskler alldeles lamslagna. Helt ärligt så var det precis så att jag kunde lyfta tekoppen (med enorma kraftansträngningar och hemska grimaser) och när jag väl skulle gå och lägga mig fick det bli på rygg med armarna som i givakt längs sidorna. Det värsta är att nästa dos av hepatit-sprutan ska tas om en fyra veckors tid, och då kommer säkerligen smärtan komma tillbaka igen. Dessutom är jag dödligt rädd för sprutor.