Ein Abend ins Kino
Idag hade jag en skitdag numero uno på jobb. Allting gick åt helvete och ingenting gick bra. Jag fick stänk från olja i ögat, min couscous-lunch ramlade i golvet, jag var millimetrar från att bli getingstucken och inget gick min väg. Därför valde jag demonstrativt att anmäla mig som frivillig att sluta en stund tidigare.
Kvällen innebar Lund med Chris, och efter en middag där jag fick en detaljerad redogörelse om semestern i Kroatien gjorde vi ett stopp vid John Bull Pub. Väl där hamnade vi helt plötsligt mitt uppe i golfklubbens seniormöte bland en livlig skara pensionärer, och efter att vi skrattat högt och okontrollerat åt Jonte-look-a-liken med brödstycket bestämde vi oss för att vara kulturella på Kino.
Sagt och gjort, plötsligt befann vi oss i biosalongen och den spanska thrillern Barnhemmet drog igång. I takt med filmens inledande vinjett drabbades jag av ett akut och okontrollerat skrattanfall som resulterade i att jag
1) fick hela biosalongens blickar mot mig
och att jag 2) lyckades smitta några likasinnade med lika vilda skrattsalvor
och redan efter några minuter förstod vi att vi valt en riktig pärla. Med facit i hand var filmen den absolut räligaste jag (förmodligen) någonsin sett, och stundtals var vi så uppjagade och skärrade att vi nästan övervägde att lämna salongen. Det fanns med andra ord en rad anledningar till att vi var ganska skraja när vi lämnade bion och promenixade bort genom natten mot stationen. Helt klart sevärd.
Kvällen innebar Lund med Chris, och efter en middag där jag fick en detaljerad redogörelse om semestern i Kroatien gjorde vi ett stopp vid John Bull Pub. Väl där hamnade vi helt plötsligt mitt uppe i golfklubbens seniormöte bland en livlig skara pensionärer, och efter att vi skrattat högt och okontrollerat åt Jonte-look-a-liken med brödstycket bestämde vi oss för att vara kulturella på Kino.
Sagt och gjort, plötsligt befann vi oss i biosalongen och den spanska thrillern Barnhemmet drog igång. I takt med filmens inledande vinjett drabbades jag av ett akut och okontrollerat skrattanfall som resulterade i att jag
1) fick hela biosalongens blickar mot mig
och att jag 2) lyckades smitta några likasinnade med lika vilda skrattsalvor
och redan efter några minuter förstod vi att vi valt en riktig pärla. Med facit i hand var filmen den absolut räligaste jag (förmodligen) någonsin sett, och stundtals var vi så uppjagade och skärrade att vi nästan övervägde att lämna salongen. Det fanns med andra ord en rad anledningar till att vi var ganska skraja när vi lämnade bion och promenixade bort genom natten mot stationen. Helt klart sevärd.
Kommentarer
Trackback