Linda Bromèe

Tredje föreläsningen är avklarad på Juridicum och idag var huvudtemat avtalsrätt. Faktiskt ett väldigt intressant och brett ämne, och det är inte utan att det börjar gå upp för en att det är en och annan lag som man vid flera tillfällen brutit mot men inte vetat om det. Nu när man väl ska få större inblick i det hela kommer man kanske komma till den makabra slutsatsen att man är skrämmande småkriminell. Ve och fasa.

Igårkväll var jag och Magnus och kollade förhandsvisningen av Lukas Moodyssons nya film Mammut. Huvudrollsinnehavarna bestod av Gael Garcia Bernal och Michelle Williams, och det var en riktigt bra film som gav en stundtals skrämmande bild av hur världen faktiskt funkar. Ända sedan Fucking Åmål och Lilja Forever har jag varit fast vid Lukas Moodysson - han lyckas ständigt förmedla ett budskap som berör en ända in i hjärtat. Sen hade jag ju världens bästa sällskap med mig också, så kvällen kunde inte bli annat än bra.

Veckan börjar gå mot sitt slut och det är redan torsdagkväll. Om nån timme ska jag förhoppningsvis bege mig in till Eslöv och Evelina, men först krävs det att våra mobiler lyckas synka sig så pass att vi faktiskt kan ta emot samtal från varandra. Jag vet inte vad det är som spökar i mobilen, men något galet är det.

För några dagar sedan investerade syrran i en dvd-box med ett par svenska klassiker. Bland annat fanns där alla avsnitt av serien Huset Silfvercronas gåta som gick som barnprogram för ett par år sedan. Jag fullständigt älskade det när det visades på tv. Asbra verkligen. Dock hade jag fullständigt förträngt att det hade ett sådant sjukligt dåligt slut. Men musiken, den glömmer man aldrig!

En av de bästa grejerna som införskaffades under resan i Asien (förutom erfarenhet, kunskap och en jäkla massa upplevelser) är utan tvekan boxen med Sex and the City. Länge hade jag gått och suktat efter boxen här på hemmaplan, men det rent hidösa priset i svenska kronor var way too much än vad min plånbok kunde tillåta. Bättre var det då att investera i Vietnam, och för ett pris på uppskattningsvis 45 kronor hamnade boxen i min ägo.

Med andra ord har jag hittat en räddning ur det mörka, trista vinterhalvåret, och det är precis vad jag behöver för att slå sönder all den dötid som jag fått på köpet i mitt liv som arbetslös. Jag tror nog att jag kan vänja mig vid denna tillvaro, i alla fall ett litet tag. Sedan kommer viljan att göra något mera produktivt snabbt ha tagit överhanden.

Alldeles, alldeles underbar. Denna scenen är den bästa ur Mamma Mia och den får mig alltid att gråta. Den får mig alltid att tänka på hur mycket jag älskar min mamma och hur svårt det måste vara för henne att se mig och Sandra växa upp och börja bli vuxna. Till dig mamma, för att jag älskar dig.

Helt ärligt så kan detta klippet vara bland det bästa ur One Tree Hill någonsin. Totally hilarious!

Have you ever looked at a picture of yourself and seen a stranger in the background? You know, it makes you wonder how many strangers having pictures of you.  How many moments in other peoples lifes we've been in?
Were we a part of someone's life when their dreams came true? Or were we there when their dream died? Did we keep trying to get in as if we were destinied to be there? Or did the shot take us by surprise?
Just think. You could be a big part of someone else's life and not even know it.

Efter den senaste tidens slit och jobb (även om det under de senaste dagarna har stavats att vi har försökt göra så lite som möjligt på så lång tid det bara går) har dagens lediga dag varit riktigt, riktigt efterlängtad. Igår valde jag att gå och lägga mig tidigt och idag vägrade jag att gå upp tidigare än i alla fall halv elva. Till slut så blev det klockan tolv.

Har nyss kollat klart på filmen Glory Road som visades på tv1000 action. Än en gång står det klart att jag är ruggigt svag för traditionella high scool-filmer (och denna gång en verklighetsbaserad) som handlar om hur ett lag byggs upp från scratch med, på pappret, noll chans att någonsin kunna mäta sig med eliten, men som tack vare coachens och lagets otroliga vilja lyckas klättra upp till den absoluta toppen. Det hela slutade med att jag skrattade och grät om vartannat och att hela mitt känslomässiga register spelades ut till fullo. Se den, se den!

Dagen idag har vart trevlig och intensiv. Eller intensiv förresten, händelserik och effektiv är väl kanske bättre ordval. Har mått betydligt bättre idag än igår, och det verkar som om illamåendet är på väg att gå över.

Började med en tripp till Lund för en runda bort till gymmet. Det bästa man kan göra när man mår lite halvkasst och vill ha struktur på alla tankar är att fullständigt slå bort allting annat och bara fokusera på endorfinproduktion. Funkar bra som "obehaglig-verklighets"-flykt, detta kroppens morfin.

Efter träningen blev det promenix in till stan för att hälsa på min namne och kusin. Linda är i full färd med att starta sin nya egna butik, och det är riktigt häftigt att se hur det hela går framåt. Det blev en trevlig pratstund i skuggan utanför affären, och jag ser verkligen fram emot att se det klara resultatet. Du är grym och kommer fixa det galant!

Framåt 17-tiden mötte jag upp Evelina och vi inledde vår biokväll med en stunds välbehövligt skitsnack. Det är sjukt vad det känns konstigt att inte längre gå i samma klass, och det kommer nog ta ett tag till innan jag inser att det faktiskt aldrig mer kommer bli som det var när man träffades varje dag i skolan. I vilket fall som helst blev det mycket underhållande samtalsämnen och en hel del skratt, och sen var det plötsligt hög tid att ge sig av mot bion.

Kvällens dragplåster var Veckorevyns förhandsvisning av filmen Donkey Punch, och även om det blev en himla rolig kväll med en hel del förskrämda tillrop blev betyget bara medelmåttigt. Det var väl inte precis någon film a la min topp 10, så kan man säga, och stundtals kändes den nästan för mycket. I vilket fall som helst smakar gratis alltid gott, så därför tackar vi Veckorevyn för denna stund i biomörkret. Merci beaucoup.

Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Eller är det kanske så att jag håller på att fortsätta bli sjuk. Jag har mått halvkasst ett tag nu på sistone, och nu verkar det som om det ska bryta ut ordentligt. Därför ska min kväll inte innehålla något annat än lugn och ro framför The Notebook. Sagt och gjort.

Idag hade jag en skitdag numero uno på jobb. Allting gick åt helvete och ingenting gick bra. Jag fick stänk från olja i ögat, min couscous-lunch ramlade i golvet, jag var millimetrar från att bli getingstucken och inget gick min väg. Därför valde jag demonstrativt att anmäla mig som frivillig att sluta en stund tidigare.

Kvällen innebar Lund med Chris, och efter en middag där jag fick en detaljerad redogörelse om semestern i Kroatien gjorde vi ett stopp vid John Bull Pub. Väl där hamnade vi helt plötsligt mitt uppe i golfklubbens seniormöte bland en livlig skara pensionärer, och efter att vi skrattat högt och okontrollerat åt Jonte-look-a-liken med brödstycket bestämde vi oss för att vara kulturella på Kino.

Sagt och gjort, plötsligt befann vi oss i biosalongen och den spanska thrillern Barnhemmet drog igång. I takt med filmens inledande vinjett drabbades jag av ett akut och okontrollerat skrattanfall som resulterade i att jag
1) fick hela biosalongens blickar mot mig
och att jag 2) lyckades smitta några likasinnade med lika vilda skrattsalvor
och redan efter några minuter förstod vi att vi valt en riktig pärla. Med facit i hand var filmen den absolut räligaste jag (förmodligen) någonsin sett, och stundtals var vi så uppjagade och skärrade att vi nästan övervägde att lämna salongen. Det fanns med andra ord en rad anledningar till att vi var ganska skraja när vi lämnade bion och promenixade bort genom natten mot stationen. Helt klart sevärd.

...och jag har biljetter till förhandsvisningen av Donkey Punch nästa vecka - najs!

Ikväll blir det bio.

Dagen idag började med en stor portion trötthet. Klockan var ställd på tjugo i åtta för att hinna med bussen en runda in till gymmet, men efter att jag upprepade gånger åter slagit ögonlocken samman var det lika bra att ändra. Istället blev det sovmorgon fram till det mer humana klockan tio, och därefter blev det en tripp till Malmö för att möta upp Chris på stationen. Väl i Malmö stod det shopping på schemat, och även om det inte resulterade i något fynd för egen del blev det i alla fall en gemytlig förmiddag med trevligt prat och skitsnack.

Framåt tretiden blev det tåget till Lund för att möta upp en förtvivlad Evelina, och efter djupt snack och terapisamtal var vi tillbaka på rätt köl. Det kommer snart att kännas bättre igen, vännen, det lovar jag.

Efter nån timmes tid anslöt Marina på stationen och sedan var det dags att bege sig bort mot bion. Det var filmen Flyga drake som lockade storfrämmande från Eslöv och Harlösa, och även om det inledningsvis verkade som om tekniken skulle strejka (vilket resulterade i okontrollerat asgarv från undertecknads sida) kunde filmen ta sin början. Ungefär en två timmar senare var det nöjda biobesökare som lämnade Royal, och det var inte utan att jag börjat gråta vissa stunder. En mycket bra film som jag varmt rekomenderar, och eftersom det sägs att boken (som vanligt) ska vara ännu bättre blir det läsning inom en mycket nära framtid.

Inom en ännu närmre framtid väntar fortsatt städning av mitt rum. Med tanke på den skrattretande synen av massiva klädhögar och tidningar all over är det inte en sekund för tidigt.

Ännu en helg har passerat och själv har man legat febrig och nerbäddad hela tiden. De enda kulturella utbytena jag har lyckats få under dessa dagarna var Berg flyttar in i fredags, Körslaget igårkväll och omväxlande läsning av Amos Oz "Hur man botar en fanatiker". Bäst av dessa måste varit Berg. Jag gillar Carina Berg. Carina Berg blir rolig utan att egentligen vara det. Ett antal fredagar framöver ska hon skymtas i fyran och jag ska sitta bänkad. Mycket för att hon är sodastreamad oboy och det roliga i hasch.

Ibland blir jag förvånad över min fars beteende. Kanske inte bara hans beteende förresten, utan kanske desto mer hans prioriteringar. Om ungefär en kvart börjar veckans avsnitt av One Tree Hill, och för att förvissa mig om att jag skulle kunna se det utan komplikationer valde jag att i god tid marschera ut i tv-rummet och förbereda familjen på ockupationen av tvn. Det hela hade passerat smärtfritt om det inte vore så att min far å det bestämdaste började gnälla om att han skulle se på hockey. Hockey! Anledningen till att jag ville ta upp frågan om prioriteringar här i bloggen är mycket för att jag mycket väl hade förstått hans invändningar om det bara hade varit något relevant att sätta emot, men då han väljer att strida sina åsikter för rätten att kolla på hockey kan jag börja undra om vi överhuvudtaget är släkt. Vem som helst borde ju inse att dramatiken och intrigerna i Tree Hill är så mycket mera givande än något värdelöst tjafs om en puck och övertända killar på skrillor. Jag anser mig gå som segrare ur denna kampen, och oavsett konsekvenserna kommer jag att slå över till femman så fort klockan slått arton. Så det så.

Såg alldeles nyss på inledningsavsnittet av femte säsongen av One Tree Hill. Jäklar vad jag grät. Tårarna började rinna okontrollerat, och jag var till och med så berörd att mamma trodde att jag höll på att bli galen.
Jag har saknat OTH så himla mycket, det är egentligen löjligt hur en tv-serie kan lämna så stort intryck. Det är med OTH som med OC; på något vis förmedlar tv-serierna känslor som så lätt kan förstås och få en engagerad, man känner igen sig i tonårsproblematiken vars vardagsbekymmer har en tendens att kännas som om hela världen ligger på ens axlar. Man har varit där själv, man känner igen sig, även om det kanske inte alltid är lika dramatiskt i verkliga livet.

Hur som haver så tar säsong 5 vid fyra år efter att Tree Hill-gänget gått ut high school och gett sig ut i vuxenlivet. Fyra år efter att var och en av karaktärerna lämnat staden för att förverkliga sina drömmar och fyra år efter det att dom lovat varandra att allting alltid ska vara som vanligt. Den bistra sanningen var däremot något helt annat än vad dom själva hade trott, och det var i detta faktum som mina tårkanaler på allvar började svämma över.
Tänk om det blir precis så att man ger sig ut för att upptäcka världen utanför hela bubblan som man fram tills nu valt att kalla hemma och vardag, för att sedan nås av insikten och förståelsen om att ingenting någonsin kommer att bli som förut? Att man förlorar den man en gång var till fördel för en människa man inte längre känner igen?
Det är sånt som kan skrämma mig med framtiden, men samtidigt så måste man våga ta steget ut för att förverkliga sina drömmar. Annars vet man ju inte vad man gått miste om.

Minns ni den fullkomligt utomordentliga danska serien Nikolaj og Julie som gick på tv4 för ett par år sedan?
Serien där ovan nämnda huvudpersoner gav sig i kast med intriger och komplikationer gällande äktenskapet och vårdnaden om dottern Emma (läs Emme), och där parets relation pinnar på i 190 och går från bryllup, drømmehus och ønskebarn innan man ens har hunnit blinka. Dessutom serien med det härliga soundtracket i form av Tim Christensens "Right next to the right one". Nu finns boxen på cdon, och jag är grymt sugen.

Nu har jag bölat färdigt och insett att situationen inte blir ett dugg bättre av att jag börjar befara det värsta utan någon grund. Därför riktar jag min energi åt den stundande melodifestivalen och gör mitt bästa för att ignorera diverse elände, bedrövelser och vändningar. Någon gång imorgon, då större delar av befolkningen grämer sig över att fel låt vann och att schlageryran har infunnit sig med ännu kortare kjolar, så kan jag återgå till att oroa mig och förhoppningsvis åt att finna en lösning som gör att jag får veta säkert vad det är som händer.
I vilket fall som helst så är melodifestivalen ett årligt återkommande måste, och hur jag än försöker så kan jag inte förstå varför man egentligen inte vill erkänna att man faktiskt sitter bänkad. Jag menar, nästan alla gör ju det, så vad är det för mening med tabun, det lite känsliga ämnet och det lite förbjudna?

Tidigare idag reflekterade jag över att min mamma faktiskt är den bästa i världen. Visst händer det att vi ryker ihop i meningsskiljaktigheter, men hur lätt är det egentligen att alla gånger dra jämnt när det skiljer sisådär en 27 år mellan oss? Jag tror att man visar tacksamhet alldeles för sällan, och jag skulle verkligen vilja visa hur mycket min mamma faktiskt betyder för mig. Hur tacksam jag är för allt hon gjort (och inte gjort) för mig under snart 19 års tid, och framförallt hur hon hjälpt mig igenom både bra och svåra stunder. Tack mamma, för att du är du.

Tillbaka på snabbvisit i skolan och sedan var det fredag igen. Det känns bra att man börjar komma tillbaka igen och att cholesteatom-problematiken är på väg att gå över. Nog för att min hörsel för närvarande är på gränsen till obefintlig, men jag antar att bandaget gör sitt för att bidra till en isolerande blockad.
Det var i alla fall kul att träffa los compañeros igen, och även om Tozz förskräckt förstod att "det redan gått två veckor" måste jag säga att veckorna varit segare än segast. De första dagarna var väl okey, men efter första veckan började jag nästan att klättra på väggarna.

Som sagt var är det fredag idag, och det har blivit omkastade planer av många anledningar. Något frustrerat har jag alltså upptäckt att min fredagsunderhållning kommer att vara... absolut ingenting.
Tony Richardssons trikåer, Dermots svengelska och da Silvas mascara - är det någon som har tips om nåt roligare så snabbt: hojta till!