Linda Bromèe

Ännu en helg har passerat och själv har man legat febrig och nerbäddad hela tiden. De enda kulturella utbytena jag har lyckats få under dessa dagarna var Berg flyttar in i fredags, Körslaget igårkväll och omväxlande läsning av Amos Oz "Hur man botar en fanatiker". Bäst av dessa måste varit Berg. Jag gillar Carina Berg. Carina Berg blir rolig utan att egentligen vara det. Ett antal fredagar framöver ska hon skymtas i fyran och jag ska sitta bänkad. Mycket för att hon är sodastreamad oboy och det roliga i hasch.

Ibland blir jag förvånad över min fars beteende. Kanske inte bara hans beteende förresten, utan kanske desto mer hans prioriteringar. Om ungefär en kvart börjar veckans avsnitt av One Tree Hill, och för att förvissa mig om att jag skulle kunna se det utan komplikationer valde jag att i god tid marschera ut i tv-rummet och förbereda familjen på ockupationen av tvn. Det hela hade passerat smärtfritt om det inte vore så att min far å det bestämdaste började gnälla om att han skulle se på hockey. Hockey! Anledningen till att jag ville ta upp frågan om prioriteringar här i bloggen är mycket för att jag mycket väl hade förstått hans invändningar om det bara hade varit något relevant att sätta emot, men då han väljer att strida sina åsikter för rätten att kolla på hockey kan jag börja undra om vi överhuvudtaget är släkt. Vem som helst borde ju inse att dramatiken och intrigerna i Tree Hill är så mycket mera givande än något värdelöst tjafs om en puck och övertända killar på skrillor. Jag anser mig gå som segrare ur denna kampen, och oavsett konsekvenserna kommer jag att slå över till femman så fort klockan slått arton. Så det så.