Linda Bromèe

Nu har jag bölat färdigt och insett att situationen inte blir ett dugg bättre av att jag börjar befara det värsta utan någon grund. Därför riktar jag min energi åt den stundande melodifestivalen och gör mitt bästa för att ignorera diverse elände, bedrövelser och vändningar. Någon gång imorgon, då större delar av befolkningen grämer sig över att fel låt vann och att schlageryran har infunnit sig med ännu kortare kjolar, så kan jag återgå till att oroa mig och förhoppningsvis åt att finna en lösning som gör att jag får veta säkert vad det är som händer.
I vilket fall som helst så är melodifestivalen ett årligt återkommande måste, och hur jag än försöker så kan jag inte förstå varför man egentligen inte vill erkänna att man faktiskt sitter bänkad. Jag menar, nästan alla gör ju det, så vad är det för mening med tabun, det lite känsliga ämnet och det lite förbjudna?

Tidigare idag reflekterade jag över att min mamma faktiskt är den bästa i världen. Visst händer det att vi ryker ihop i meningsskiljaktigheter, men hur lätt är det egentligen att alla gånger dra jämnt när det skiljer sisådär en 27 år mellan oss? Jag tror att man visar tacksamhet alldeles för sällan, och jag skulle verkligen vilja visa hur mycket min mamma faktiskt betyder för mig. Hur tacksam jag är för allt hon gjort (och inte gjort) för mig under snart 19 års tid, och framförallt hur hon hjälpt mig igenom både bra och svåra stunder. Tack mamma, för att du är du.