Linda Bromèe

Såg alldeles nyss på inledningsavsnittet av femte säsongen av One Tree Hill. Jäklar vad jag grät. Tårarna började rinna okontrollerat, och jag var till och med så berörd att mamma trodde att jag höll på att bli galen.
Jag har saknat OTH så himla mycket, det är egentligen löjligt hur en tv-serie kan lämna så stort intryck. Det är med OTH som med OC; på något vis förmedlar tv-serierna känslor som så lätt kan förstås och få en engagerad, man känner igen sig i tonårsproblematiken vars vardagsbekymmer har en tendens att kännas som om hela världen ligger på ens axlar. Man har varit där själv, man känner igen sig, även om det kanske inte alltid är lika dramatiskt i verkliga livet.

Hur som haver så tar säsong 5 vid fyra år efter att Tree Hill-gänget gått ut high school och gett sig ut i vuxenlivet. Fyra år efter att var och en av karaktärerna lämnat staden för att förverkliga sina drömmar och fyra år efter det att dom lovat varandra att allting alltid ska vara som vanligt. Den bistra sanningen var däremot något helt annat än vad dom själva hade trott, och det var i detta faktum som mina tårkanaler på allvar började svämma över.
Tänk om det blir precis så att man ger sig ut för att upptäcka världen utanför hela bubblan som man fram tills nu valt att kalla hemma och vardag, för att sedan nås av insikten och förståelsen om att ingenting någonsin kommer att bli som förut? Att man förlorar den man en gång var till fördel för en människa man inte längre känner igen?
Det är sånt som kan skrämma mig med framtiden, men samtidigt så måste man våga ta steget ut för att förverkliga sina drömmar. Annars vet man ju inte vad man gått miste om.