Hjärtats alla dar
Så var det då dags igen. Alla hjärtans dag, dagen då man till Valentins ära ordentligt och med besked ska sprida kärlek till sina kära genom sötsliskiga gelehjärtan, rosdominerande blomsterbuketter, kaloristinna chokladpraliner och romantiska middagar. En ganska överskattad dag om jag får lov att säga min mening - visst att själva konceptet kan låta småtrevligt sådär i vårt hagalna konsumtionssamhälle, men alldeles för mycket ett knep från affärskedjornas sida att kunna sälja mer än massor. Jag må låta bitter, och jag må ha dragit lotten att förbli den eviga singeln, men handen på hjärtat så har alla hjärtans dag spelat ut sin roll.
Visst, jag fattar principen, Valentin var en schysst snubbe som säkert inte skulle klaga över det faktum att han för evigt etsat fast den fjortonde i sina följande medmänniskor. Men ärligt, behöver vi verkligen en särskild och bestämd dag då det blir mer ett tvång än den rena viljan att uppvakta föremålet för sin kärlek?
Jag kan tycka att denna hysteri och detta tvång blir ganska påklistrat och tillgjort, och frågar ni mig så hade jag hellre blivit spontant uppvaktad en "alldeles vanlig dag" än att leva med i uppfattningen om att den 14 februari tvunget ska betyda något. Och om det nu nödvändigtvis måste betyda något, så hade det varit jäkligt schysst om köphysterin och konsumtionshetsen bara kunde ignoreras till förmån för de enkla romantiska visen.
Vad jag däremot kan köpa är att den 14 februari inte bara tillägnas alla hjärtan, utan att det också, som Hannah Arnhög uttrycker det, är den officiella fittdagen idag. Kärt barn har många namn, men V-Day är ett sjuhelsikes bra initiativ för att uppmärksamma och bekämpa våldet mot kvinnor.
Kärlek, godkväll