Om att vägra våldet
Jag hittade förresten en gammal länk till mina 15 seconds of fame. Platsen var Gustav i Malmö, det utspelade sig i oktober och det handlade om manifestationen mot gatuvåldet. Kolla in det här.
Nu tändas tusen juleljus
Efter dagens tripp till Lund är nu faktiskt alla julklappar fixade. Herregud, det här hade jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka mig då jag för bara en vecka sedan befann mig i ett väldigt uppgivet tillstånd av ångest och pessimism. För en vecka sedan kunde jag för min inre syn föreställa mig en julafton med ett gäng besvikna nära och kära, en julklappssäck som var alldeles tom på paketer täckta av "God jul önskar Linda" och (kanske allra mest) tårfyllda ögon och uppsagda vänskapsband.
Även om den gamla klyschan om att "det ju är tanken som räknas" så går det inte att komma ifrån att vi lever på 2000-talet och i ett konsumtionssamhälle utan dess like. Hur många är det egentligen som högtidlighåller julafton som ett minne av Jesus födelsedag, och hur många barn känner överhuvudtaget till berättelsen om krubban i Betlehem?
På min tid (jag gillar att föreställa mig själv som en del av en äldre och lite klokare generation) gjordes det studiebesök till domkyrkan i Lund där vi i skenet från de tusen juleljusen ivrigt samlades framför julkrubban och lyssnade till själasörjarens kollegiala budskap om julevangeliet och Herodes som skulle skattskriva. Även om vi kanske inte förstod allting just för tillfället, så var det i alla fall någon typ av värme och solidaritet som fyllde våra barnahjärtan, och frågan jag ställer mig är om det finns något kvar av sådant nu, eller om evangeliet har fått se sig besegrat av Grinchen och kommersens domestiker?
Även om den gamla klyschan om att "det ju är tanken som räknas" så går det inte att komma ifrån att vi lever på 2000-talet och i ett konsumtionssamhälle utan dess like. Hur många är det egentligen som högtidlighåller julafton som ett minne av Jesus födelsedag, och hur många barn känner överhuvudtaget till berättelsen om krubban i Betlehem?
På min tid (jag gillar att föreställa mig själv som en del av en äldre och lite klokare generation) gjordes det studiebesök till domkyrkan i Lund där vi i skenet från de tusen juleljusen ivrigt samlades framför julkrubban och lyssnade till själasörjarens kollegiala budskap om julevangeliet och Herodes som skulle skattskriva. Även om vi kanske inte förstod allting just för tillfället, så var det i alla fall någon typ av värme och solidaritet som fyllde våra barnahjärtan, och frågan jag ställer mig är om det finns något kvar av sådant nu, eller om evangeliet har fått se sig besegrat av Grinchen och kommersens domestiker?
Det aktuella kalsongförbudet
Vårt iskalla IKEA-land med hemvist för lagom och knäckebröd är stundtals en högst nöjsam tillvaro att kalla för hemma. En del dagar verkar det hända långt mycket mer än vad man överhuvudtaget hinner reagera över, och helt utan förvarning kan det hända att en verkligt storslagen händelse slår ner likt en blixt från en klarblå himmel. Igår var sannerligen just en sådan dag, och där jag satt hopsjunken innanför 166:ans väggar på väg hem från träningen trodde jag på fullt allvar att jag skulle brista ut i världens asgarv. Som den kosmopolitiska och ständigt-på-språng-människa jag är så är mitt liv synonymt med en Metro i flykten, och när jag satt där lite allmänt halvdåsig efter kvällens endorfinproduktion upptogs mitt synfält plötsligt av minst sagt häpnadsväckande rubriker.
Byxor med häng förbjuds på skola - säckiga jeans och djupa urringningar stoppas av lärare
Nu var kraftlöshetens existens plötsligt som bortblåst och jag genomförde oförtrutna försök att föra min totala koncentrationsförmåga till ett permanent tillstånd. Jag började genast plöja igenom artikelns story för att göra mig än mer insatt i denna vårt lands hetast pågående debatt, och allt eftersom det centrala budskapet uppdagades för mina fram tills nu sömndruckna ögon berikades jag även med ett allt mer tilltagande skratt som inte önskade något hellre än att så fort som möjligt få fritt spelrum.
Artikeln inriktade sig på föräldrarnas totala oförståelse för varför åttaårige Viktor inte längre fick visa röven eller ens kalsongkanten till allmän beskådning, och även Östermalmsskolans överhuvud i form av rektorn önskade framföra sin mening om ämnet genom att å det bestämdaste hävda att kalsongkanter mycket väl kan väcka anstöt bland barnen. Helt klart något av ett moment 22, om ni frågar mig.
Häng- och klyftförbudet har sakta men säkert börjat dela upp vårt land Sverige i två skilda läger. Likt arméer vid fronten har de radat upp sig - de kritiska motståndarna som vill värna om den personliga integriteten och frihetskänslan, och de militanta opinionsbildarna som ivrigt strider för att en gång för alla sätta stopp för detta kalsongvisande som så påtagligt tycks förstöra arbetsmiljön.
En för tillfället allt mer uppmärksammad teori är den som psykologer i nuläget flitigt försöker utarbeta. Hela kalsonggrejen sägs nämligen vara ett fenomen som varit känt ända sedan urminnes tider, och denna psykologiska mekanism anses handla om en urgammal strävan bland ungdomar att genom radikala former bryta mot vuxenvärldens helylle-normer. Det kan alltså vara så enkelt att det faktiskt inte handlar om något annat än en tonårsrevolt med önskan att markera den utgrupperade känslan av de vuxnas totala oförståelse, och en känsla av ett jag-mot-världen-förhållande.
Låt oss alla hoppas att de vitt skilda lägerna inom det närmaste kan enas under en gemensam fana och att diverse komplikationer endast är ett minne blott. Fram till dess fortsätter jag att glatt följa den ack så amusanta debatten.
Byxor med häng förbjuds på skola - säckiga jeans och djupa urringningar stoppas av lärare
Nu var kraftlöshetens existens plötsligt som bortblåst och jag genomförde oförtrutna försök att föra min totala koncentrationsförmåga till ett permanent tillstånd. Jag började genast plöja igenom artikelns story för att göra mig än mer insatt i denna vårt lands hetast pågående debatt, och allt eftersom det centrala budskapet uppdagades för mina fram tills nu sömndruckna ögon berikades jag även med ett allt mer tilltagande skratt som inte önskade något hellre än att så fort som möjligt få fritt spelrum.
Artikeln inriktade sig på föräldrarnas totala oförståelse för varför åttaårige Viktor inte längre fick visa röven eller ens kalsongkanten till allmän beskådning, och även Östermalmsskolans överhuvud i form av rektorn önskade framföra sin mening om ämnet genom att å det bestämdaste hävda att kalsongkanter mycket väl kan väcka anstöt bland barnen. Helt klart något av ett moment 22, om ni frågar mig.
Häng- och klyftförbudet har sakta men säkert börjat dela upp vårt land Sverige i två skilda läger. Likt arméer vid fronten har de radat upp sig - de kritiska motståndarna som vill värna om den personliga integriteten och frihetskänslan, och de militanta opinionsbildarna som ivrigt strider för att en gång för alla sätta stopp för detta kalsongvisande som så påtagligt tycks förstöra arbetsmiljön.
En för tillfället allt mer uppmärksammad teori är den som psykologer i nuläget flitigt försöker utarbeta. Hela kalsonggrejen sägs nämligen vara ett fenomen som varit känt ända sedan urminnes tider, och denna psykologiska mekanism anses handla om en urgammal strävan bland ungdomar att genom radikala former bryta mot vuxenvärldens helylle-normer. Det kan alltså vara så enkelt att det faktiskt inte handlar om något annat än en tonårsrevolt med önskan att markera den utgrupperade känslan av de vuxnas totala oförståelse, och en känsla av ett jag-mot-världen-förhållande.
Låt oss alla hoppas att de vitt skilda lägerna inom det närmaste kan enas under en gemensam fana och att diverse komplikationer endast är ett minne blott. Fram till dess fortsätter jag att glatt följa den ack så amusanta debatten.
Dr Alban
Idag har det genomförts ett belysande exempel på hur man kan gå till väga för att undvika en kulturkrock. Det har genomförts aktioner för att öka förståelsen mellan olika europeiska länder, och det har klarlagts såväl traditioner som kulinariska upplevelser. Vår tid på den internationella profilen har satt sina spår, och i år valde vi att fira FN-dagen på ett något annorlunda sätt och på eget initiativ. Idag, kära vänner, har jag blivit albaniserad.
Denna aktion tog sig en mängd olika uttryck och således även en hel del former. Allas våran alban Evelina valde att kartlägga de nationella skillnaderna på ett ytterst pedagogiskt sätt, och detta kom att innebära en hel del dvd-analyser av ett äkta albanskt bröllop.
Det som slog mig allra mest var den till synes oupphörliga dansen. Albaner är ett tämligen dansant folkslag som dansar både mycket och länge, gärna i sällskap med en servett i näven. Denna dans kan hålla på i otaliga timmar, och för att återföra det till ett än mer förklarande plan kan det liknas vid en period som sträcker sig mellan åtminstone fem kapitelspolningar. Det albanska bröllopet är alltså en storslagen fest och ett oförglömligt högtidsfirande, och kanske är det en tradition som även vi reserverade nordbor borde ta till oss. För vad har vi som kan mäta sig med det häpnadsväckande gatlopp där brudgummen springer likt en tapper gladiator för att undkomma slagen från ett okänt antal släktingar, eller för all del den känsla av högtid som bara den röda mattan kan framkalla? Förmodligen inte mycket.
Denna aktion tog sig en mängd olika uttryck och således även en hel del former. Allas våran alban Evelina valde att kartlägga de nationella skillnaderna på ett ytterst pedagogiskt sätt, och detta kom att innebära en hel del dvd-analyser av ett äkta albanskt bröllop.
Det som slog mig allra mest var den till synes oupphörliga dansen. Albaner är ett tämligen dansant folkslag som dansar både mycket och länge, gärna i sällskap med en servett i näven. Denna dans kan hålla på i otaliga timmar, och för att återföra det till ett än mer förklarande plan kan det liknas vid en period som sträcker sig mellan åtminstone fem kapitelspolningar. Det albanska bröllopet är alltså en storslagen fest och ett oförglömligt högtidsfirande, och kanske är det en tradition som även vi reserverade nordbor borde ta till oss. För vad har vi som kan mäta sig med det häpnadsväckande gatlopp där brudgummen springer likt en tapper gladiator för att undkomma slagen från ett okänt antal släktingar, eller för all del den känsla av högtid som bara den röda mattan kan framkalla? Förmodligen inte mycket.
Lördagens förpliktelser
Då var man hemkommen från Skåne Social Forum som gick av stapeln i Lund. Jag och Marina hade valt att ansluta till föreläsningen om mäns våld mot kvinnor, och efter att vi råkat ut för både illavarslande bilar och förvirrande P-biljettautomater kom vi slutligen fram till Lilla teaterns lokaler där arrangemanget skulle äga rum. Redan då vi kommit innanför dörrarna började vi känna oss smått disorienterade, och efter att vi utstrålat något felaktiga signaler var de evenemangsansvariga alldeles övertygade om att vi var representanter från kvinnojouren. Efter att vi gjort vad vi kunnat för att redogöra för våra egentliga roller var det sedan dags att samlas i en sal med dämpad belysning. Ungefär samtidigt blev vi varse om att våra spekulationer om ett något större publikpådrag visade sig vara ordentligt överskattade, och det började så sakteliga gå upp för oss att vi hade hamnat mitt uppe i en föreläsning som till största del hade lockat ditresta organisationsrepresentanter. Spektaklet fortsatte med inledande presentationer, och efter att sju av de drygt tio åhörarna hade dragit upp den genomsnittliga åldern ordentligt så var turen kommen till mig och Marina. Jag måste erkänna att jag kände tenderande mindervärdeskomplex då jag något obekvämt presenterade mig som "Linda, student". Det uttalandet var nämligen ljusår ifrån "Margareta, SKV- och styrelseledamot".
Själva föreläsningen i sig var ganska intressant, och hade det inte varit för min tilltagande trötthet och oförmåga att sitta still så hade man nog kunnat få ut ganska mycket av den. Tiden tickade på, och efter att vi något panikartat insett att parkeringstiden höll på att rinna ut var vi helt enkelt tvungna att lämna sällskapet av argumenterade pantertanter.
Efter att inhandlat uppiggande take away-kaffe träffade vi på Nadja och Ida som även dom hade avklarat sina valda föreläsningar om barnarbete och HIV/AIDS. Det var en något sliten Ida som uppenbarade sig för oss, och Nadja var inte sen att meddela om att fröken Petersson minsann hade sovit bort halva föredraget. Ida hade nämligen fått bestående men efter gårdagens festande, och med tanke på den kvarvarande och avslöjande spritlukten hade Nadja tagit på sig ansvaret att vara deras föredömliga ansikte utåt. Och tur var väl det.
Själva föreläsningen i sig var ganska intressant, och hade det inte varit för min tilltagande trötthet och oförmåga att sitta still så hade man nog kunnat få ut ganska mycket av den. Tiden tickade på, och efter att vi något panikartat insett att parkeringstiden höll på att rinna ut var vi helt enkelt tvungna att lämna sällskapet av argumenterade pantertanter.
Efter att inhandlat uppiggande take away-kaffe träffade vi på Nadja och Ida som även dom hade avklarat sina valda föreläsningar om barnarbete och HIV/AIDS. Det var en något sliten Ida som uppenbarade sig för oss, och Nadja var inte sen att meddela om att fröken Petersson minsann hade sovit bort halva föredraget. Ida hade nämligen fått bestående men efter gårdagens festande, och med tanke på den kvarvarande och avslöjande spritlukten hade Nadja tagit på sig ansvaret att vara deras föredömliga ansikte utåt. Och tur var väl det.
Något portabelt
Den ledighet som dagens buffertdag för med sig kunde inte kommit lägligare än nu. Jag tror att skolans förpliktelser och ständiga krav håller på att förvandla mig till en zombie på autopilot, och för tillfället är min kalender fylld av filosofiskrivningar, förberedande uppsatser, ekonomirelaterade samhällsprövningar och internationella Balkanstudier. Däremellan ska man helst ha lite tid att leva också.
I pauserna mellan det ideliga pluggandet läser jag idag fortsatta rubriker om portade Ebba von Sydow och den manliga motsvarigheten bland de utslängda i form av Mikael Persbrandt. Det verkar vara något av en trend att bli portad i dessa tider, och kanske borde man försöka sig på en sådan aktion på studieinstitutionen Berga. Det hade ju i alla fall minskat min stressfaktor betydligt.
I pauserna mellan det ideliga pluggandet läser jag idag fortsatta rubriker om portade Ebba von Sydow och den manliga motsvarigheten bland de utslängda i form av Mikael Persbrandt. Det verkar vara något av en trend att bli portad i dessa tider, och kanske borde man försöka sig på en sådan aktion på studieinstitutionen Berga. Det hade ju i alla fall minskat min stressfaktor betydligt.
Blog action day
Idag är dagen då tusentals bloggare runt om i världen tillsammans ska slå ett slag för att uppmärksamma miljön, och för att inte vara sämre tänkte även jag ansluta mig till dessa. Aussien Collins Ta'eed som är initiativtagare till detta får därmed äran att vara min vardagshjälte måndagen den 15 oktober.
Hur ska vi människor verka för att vår världs miljö ska få ett så skonsamt utgångsläge som möjligt, och på vilket sätt bidrar jag själv till ett aktivt miljöförbättrande? Svaren på dessa frågor är långt ifrån enkla eller självklara, och när det väl kommer till kritan är det kanske svårare att leva upp till sina åsikter på det sätt man egentligen skulle vilja. Jag menar, det är ingen konst att prata vitt och brett om hur vi alla borde vara rädda om miljön, det kan nog vem som helst med tillräckligt mycket hjärnsubstans klara av. Det svåra ligger väl således i vår förmåga att omsätta våra visioner till verklighet, och det är kanske där som vi alla borde lägga en betydligt större del av vår energi och produktivitet. Hade vi alla gjort det så hade vi varit en bra bit på vägen.
Min vardag består till stor del av pendlande med kollektivtrafik, och en dag som denna tar jag mig tid att verkligen reflektera i detta ur ett miljövänligt perspektiv. Visserligen har jag ju inget större val än att tillbringa dessa drygt 94 minuterna tur och retur på bussen mellan skolan och hemmet, just av den enkla anledning att jag ännu inte tagit något ordentligt tag i den där körkortsbiten. Men ändå, nu när jag tänker närmare på det ser jag mig nästan som en vardagshjälte i ungefär samma kaliber som Collins Ta'eed. Genom att jag åker kollektivt bidrar jag till att det inte släpps ut lika mycket koldioxid och andra gaser som är skadliga för miljön, och genom mitt ständiga pendlande med tåg bidrar jag på ett än mer övertygande sätt till ett bättre miljöval. Det ligger nämligen något i SJ:s reklamkampanj om att "när andra skryter om kraften från hästar, så skryter vi om kraften från en liten fågel". Jag tror att kollektivtrafiken är något som vi alla kan bli lite bättre på - lämna bilen hemma på de sträckor som är trafikerade med tåg och spara både bensin och naturresurser.
I övrigt så finns det säkert tusen andra olika sätt som jag kan ta till mig som individ i det jordiska kretsloppet; kanske borde jag bli en allt flitigare sopsorterare, en allt mer trogen konsument av KRAV-märkta och ekologiska varor och en allt mer insatt naturrättsaktivist. Fram till dess fortsätter jag att vara en del av kollektivtrafikens nav.
För forskningen
Ingen har väl undgått Rosa bandet-kampanjen som på ett än mer riksomfattande sätt har valt att dedikera oktober månad som en månad där kampen mot bröstcancer ständigt fortsätter. Det svenska samhället tycker jag sköter detta på ett riktigt bra sätt, och det är glädjande att så pass många engagerar sig och stöttar forskningen.
Det som är lite konstigt är väl ändå att Rosa bandet inte har fått ett större uppsving förrän först nu - det har ju varit en känd kampanj sedan länge men ändå verkar det som om många inte har fått upp ögonen ordentligt förrän nu. Oktober 2007.
Det är glädjande att se att de många butiks- och affärskedjorna engagerar sig på ett sånt här övertygande sätt, och jag vill genom min blogg idag passa på att slå ett slag för den fortsatta forskningen kring bröstcancer.
Dagens bild är hämtad från EM-arkivet då jag och Envera valde att göra ett egentillverkat Rosa bandet. Just då var det kanske inte bara just för att stödja cancerforskningen, utan även för att fröken Ledinic inte hade något. Som arrangörer och ambassadörer under EM 2006 valde vi tjejer att stödja Rosa bandet-kampanjen, och det blev ett härligt gensvar bland i stort sett samtliga funktionärer. Bilden för mig symboliserar glädje och engagemang, en stor portion uppfinningsrikedom och humanitär solidaritet.
Jag bär mitt rosa band för min mormor och min moster, och för alla de andra kvinnor som årligen drabbas av denna hemska sjukdom. Stöd Rosa bandet du med.
Det som är lite konstigt är väl ändå att Rosa bandet inte har fått ett större uppsving förrän först nu - det har ju varit en känd kampanj sedan länge men ändå verkar det som om många inte har fått upp ögonen ordentligt förrän nu. Oktober 2007.
Det är glädjande att se att de många butiks- och affärskedjorna engagerar sig på ett sånt här övertygande sätt, och jag vill genom min blogg idag passa på att slå ett slag för den fortsatta forskningen kring bröstcancer.
Dagens bild är hämtad från EM-arkivet då jag och Envera valde att göra ett egentillverkat Rosa bandet. Just då var det kanske inte bara just för att stödja cancerforskningen, utan även för att fröken Ledinic inte hade något. Som arrangörer och ambassadörer under EM 2006 valde vi tjejer att stödja Rosa bandet-kampanjen, och det blev ett härligt gensvar bland i stort sett samtliga funktionärer. Bilden för mig symboliserar glädje och engagemang, en stor portion uppfinningsrikedom och humanitär solidaritet.
Jag bär mitt rosa band för min mormor och min moster, och för alla de andra kvinnor som årligen drabbas av denna hemska sjukdom. Stöd Rosa bandet du med.
Shopping och manifestation
Idag genomfördes den (av mina vänner) efterlängtade återkomsten till Bergas fängelseliknande lokaler. Jodå, jag vet att ni har saknat mig, och jag måste faktiskt säga att det var ganska gemytligt. Började 9.50 och slutade 12.00. Det var faktiskt alldeles okey.
Efter att vi slutat åkte jag, Marina och Evelina in till Nova för en stunds shopping, och det hanns med inköp av shampoo och balsam, skitsnack över en latte på Espresso House, underhållande igenimmande av glasögon och spektakulära mössprovningar. Bildbevis på det sistnämnda kommer inom kort att läggas upp på bilddagboken, och jag och Evelina blev otroligt bildsköna i såväl basker som i g-stylemössan.
Det hanns också med ett besök på nyöppnade Mediamarkt, och väl där inne blev vi alla alldeles saliga över butikens otroligt pompösa utbud. Bland elektronikprylarna träffade jag även på Kornelia som passade på att utöka sin skivsamling med "Prayer for the weekend", och själv omsatte jag mina visioner till verklighet genom att investera i ett PS2 med tillhörande (enligt ackompanjemang av en ljudlig trumvirvel) SINGSTAR! Från och med nu så älskar jag Mediamarkt. Eller från och med nu förresten, har jag någonsin hyst agg gentemot det? I like it.
Efter att vi avklarat Lunds shoppingliv var det dags för mig att vinka adjö till Marina och Evelina för att styra kosan mot Malmö där jag mötte upp Helena. Klockan 17 var det dags för oss att ansluta oss till folkmassorna på Gustav för att delta i manifestationen mot gatuvåldet, och det var en fin tillställning där vi tillsammans slog ett slag för solidaritet och engagemang - och framförallt protesterade mot våldet i dagens samhälle. Skulle vilja skänka dagens ros till initiativtagarna till dessa manifestationer runt om i landet; bara då man verkligen gör någonting kan man göra skillnad. Låt oss aldrig finna oss i det våld som har blivit en allt vanligare del av dagens samhälle, utan låt oss bekämpa dessa tendenser tillsammans så att vi alla kan känna oss trygga när vi är ute tillsammans.
Efter att vi slutat åkte jag, Marina och Evelina in till Nova för en stunds shopping, och det hanns med inköp av shampoo och balsam, skitsnack över en latte på Espresso House, underhållande igenimmande av glasögon och spektakulära mössprovningar. Bildbevis på det sistnämnda kommer inom kort att läggas upp på bilddagboken, och jag och Evelina blev otroligt bildsköna i såväl basker som i g-stylemössan.
Det hanns också med ett besök på nyöppnade Mediamarkt, och väl där inne blev vi alla alldeles saliga över butikens otroligt pompösa utbud. Bland elektronikprylarna träffade jag även på Kornelia som passade på att utöka sin skivsamling med "Prayer for the weekend", och själv omsatte jag mina visioner till verklighet genom att investera i ett PS2 med tillhörande (enligt ackompanjemang av en ljudlig trumvirvel) SINGSTAR! Från och med nu så älskar jag Mediamarkt. Eller från och med nu förresten, har jag någonsin hyst agg gentemot det? I like it.
Efter att vi avklarat Lunds shoppingliv var det dags för mig att vinka adjö till Marina och Evelina för att styra kosan mot Malmö där jag mötte upp Helena. Klockan 17 var det dags för oss att ansluta oss till folkmassorna på Gustav för att delta i manifestationen mot gatuvåldet, och det var en fin tillställning där vi tillsammans slog ett slag för solidaritet och engagemang - och framförallt protesterade mot våldet i dagens samhälle. Skulle vilja skänka dagens ros till initiativtagarna till dessa manifestationer runt om i landet; bara då man verkligen gör någonting kan man göra skillnad. Låt oss aldrig finna oss i det våld som har blivit en allt vanligare del av dagens samhälle, utan låt oss bekämpa dessa tendenser tillsammans så att vi alla kan känna oss trygga när vi är ute tillsammans.
Slutet på den gyllene eran
Den största nyheten idag har väl således handlat om Alex Schulmans beslut om att sluta blogga. Jag menar, slutet på Sveriges största och populäraste blogg har väl inte undgått någon.
Det känns som om allt fler går i tankar om att vända bloggen ryggen. Tro mig; been there done that. Det finns stunder då även jag funderar på om det egentligen är värt det, vad det egentligen ger mig och framför allt vad det egentligen ger mina läsare. Ibland känns mitt eviga tangentbordsbankande ganska meningslöst, men ibland känns det som ett filter som gör det möjligt för mig att ventilera mina tankar och känslor. Ganska ofta funkar det ganska bra som filter. Trots det kvarstår mina tvivel - vad gör min blogg egentligen för skillnad?
För att återgå till herr Schulman. Kanske ligger det något i hans motiveringar om att det har blivit en svår balansgång att hålla isär bloggikonen med den verklige Alex Schulman, att hans rader har skapat förvirring och stundtals förväxling mellan de båda personligheterna. Skulle jag någon dag hålla på att framkalla uttalade personlighetsklyvningar, identitetsförvirring eller andra skrämmande egenskaper hoppas jag att ni som finns i min omgivning och närhet säger till mig i god tid. Innan det är för sent, och innan ännu en blogg går i stöpet.
Det känns som om allt fler går i tankar om att vända bloggen ryggen. Tro mig; been there done that. Det finns stunder då även jag funderar på om det egentligen är värt det, vad det egentligen ger mig och framför allt vad det egentligen ger mina läsare. Ibland känns mitt eviga tangentbordsbankande ganska meningslöst, men ibland känns det som ett filter som gör det möjligt för mig att ventilera mina tankar och känslor. Ganska ofta funkar det ganska bra som filter. Trots det kvarstår mina tvivel - vad gör min blogg egentligen för skillnad?
För att återgå till herr Schulman. Kanske ligger det något i hans motiveringar om att det har blivit en svår balansgång att hålla isär bloggikonen med den verklige Alex Schulman, att hans rader har skapat förvirring och stundtals förväxling mellan de båda personligheterna. Skulle jag någon dag hålla på att framkalla uttalade personlighetsklyvningar, identitetsförvirring eller andra skrämmande egenskaper hoppas jag att ni som finns i min omgivning och närhet säger till mig i god tid. Innan det är för sent, och innan ännu en blogg går i stöpet.
Stoppa blodbadet i Rangoon
Today I'm wearing a red shirt to support our brave friends in Burma. May all people around the world wear a red shirt on Friday, September 28th. Jag hoppas att du tar på din med.
