Linda Bromèe

Det är antagligen så det är, en del dagar går (nästan) allting ens väg precis som man har tänkt sig. Och med tanke på mina överstressade veckor på sistone, så var dagen idag en välkommen sådan.
Jag gjorde det. Jag lyckades. Jag sprang och förbättrade min tid på 5:an med inte mindre än 2 minuter!
Minuterna ute i löparspåret dominerades av idel pushande tankar om betyget, och någonstans långt där inne i huvudet hörde jag tränarens förmaningar "vi springer tills vi spyr". Jag sprang för ett MVG, något annat existerade inte. Med en välmixad spellista i iPoden och med välknutna skosnören gav jag järnet, och vid slutspurten på upploppet hörde jag det glädjande beskedet ropas ut. Det behövdes en minut. Det blev till och med två. Lycka!
Kan inte det här övertyga Christina, så vet jag inte vad som kan göra det.