Beachhandboll och möten
Idag har det varit en högst gemytlig dag. I alla fall om man bortser från att vi har haft läskigt mycket geografi, men med tanke på att det var det sista lektionstillfället av kursen idag så var det faktiskt helt okey. Att dagen sedan fortsatte med beachhandboll på idrotten fick genast mitt humör att svämma över i glädjeskuttande smurfar i mitt huvud, och försätta mig i största möjliga eufori. Sand mellan tårna är sommar. På hög nivå.
Dagen följdes upp med möte om sommarens fjälltur, vilket även kommer att bli mitt kommande projektarbete. Vidsträckta vidder, en tilltagande skoskav, frystorkad påsmat och en pushande Peder Jogstad. Mycket bättre kan det väl knappast bli.
Kvällen innebar årsmöte i Löberöd där vi fick mottaga blomsterbuketter som tack för vår tränarinsats den gångna säsongen. Det var även dags för stunden våra minisar så länge hade väntat på, då avkastet för den första riktiga matchen gick av stapeln. Trots att det var en smått desarmerad trupp på inte mer än fyra pers, lyckades dom ändå spela oavgjort mot flickor 94/96. Då skall det tilläggas att dessa motståndare är betydligt äldre än våra små, och att de har tränat mycket längre. Nej, det var helt enkelt underbart att se att det faktiskt gick så bra som det gick. Jag fylldes av känslor av äkta stolthet, och det faktum att vi inte kommer ha möjlighet att träna dom nästa säsong känns riktigt vemodigt. But all good things come to an end. Unfortunately.
Dagen följdes upp med möte om sommarens fjälltur, vilket även kommer att bli mitt kommande projektarbete. Vidsträckta vidder, en tilltagande skoskav, frystorkad påsmat och en pushande Peder Jogstad. Mycket bättre kan det väl knappast bli.
Kvällen innebar årsmöte i Löberöd där vi fick mottaga blomsterbuketter som tack för vår tränarinsats den gångna säsongen. Det var även dags för stunden våra minisar så länge hade väntat på, då avkastet för den första riktiga matchen gick av stapeln. Trots att det var en smått desarmerad trupp på inte mer än fyra pers, lyckades dom ändå spela oavgjort mot flickor 94/96. Då skall det tilläggas att dessa motståndare är betydligt äldre än våra små, och att de har tränat mycket längre. Nej, det var helt enkelt underbart att se att det faktiskt gick så bra som det gick. Jag fylldes av känslor av äkta stolthet, och det faktum att vi inte kommer ha möjlighet att träna dom nästa säsong känns riktigt vemodigt. But all good things come to an end. Unfortunately.
Kommentarer
Trackback