Linda Bromèe

Helgens eskapader tog sin början i fredagskväll då jag, efter en dags hårt arbete, kastade mig iväg på cykeln och bort till stationen i Höör. Väl där mötte jag upp Sara på tåget, och tillsammans började vi resan bort mot Hässleholm och vidare mot Röke kyrka. Då var vi fortfarande allt för uppspelta för att överhuvudtaget kunna memorera vägen, vilket skulle komma att straffa sig senare.
I vilket fall, efter diverse kollektivtrafik fick vi vidare minibusseskort till festens arena; stugan i skogen. Väl där blev det gemytlig samvaro med korvgrillning, socialiserande, skålande med sjunollor och rykande vattenpipor. Det uppdagades även att en av festens föremål visade sig vara min förra lärares son. Ibland är världen liten.
Kvällen fortlöpte som en ytterst trevlig sådan, även om jag på något vänster lyckades försätta mig själv i en smärre men tillfällig depression. Tack så mycket för terapin, Linn. Ibland behöver man verkligen någon äldre och klokare som kan stå till tjänst med hjälpande expertis. Och med tanke på att jag fortfarande kan titulera mig Ung och Dum så får jag väl hoppas på att en mognare visdom även når en sån som mig.
Aftonen blev till kväll, och plötsligt blev stugan skådeplats för lättklädda lundakillar och regniga nattdopp. Musiken fortsatte att dåna fram till tidiga morgonen, och i takt med gryningen somnade allihopa en efter en.
Morgonen i sig blev minst sagt en omtumlande sådan. I alla fall för delar av de inblandade. Medan en del blev hastigt väckta av tårgas och dramatik, så var jag glad att jag befann mig halvsovandes med en smärtande rygg i överslafen på en våningssäng. Nu var det således dags att bege oss hemåt igen, och vi fick snällt skjuts bort till bussen. Problemet var nog egentligen bara att vi inte hade den blekaste om vart busskuren var placerad. Helt plötsligt hade vi hamnat i Örkelljunga, och efter att ha insett att bussen inte skulle avgå förrän 40 minuter senare bestämde vi oss för att ta vara på tiden på bästa möjliga sätt. Sara gjorde detta genom att panikslaget inse att HM-kassen med kläderna var borta, vartefter hon snabbt började genomsöka papperskorgen med rädsla för att hon råkat kasta den. Jag behöver väl inte tillägga att bilarna som körde förbi betraktade scenariot något förvirrat.
Dramatiken trappades upp ytterligare, och efter att vi panikslagna insåg att bussen var ordentligt försenad började vi befara det värsta. Hjärnan började gå på högvarv för att tänka ut potentiella lösningar, och när vi trodde att vi var förlorade såg vi plötsligt den bekanta synen av den gula bussen. Med tanke på den pågående Helsingborgsfestivalen kunde denna busstur bara sluta på ett sätt. Alla var på bussen, luftkonditioneringen var lika med noll och jag trodde att min sista stund var kommen. Seriöst. Det var inget liv som passerade i revy, men saken var ungefär den samma. En sekund ifrån att svimma, men lyckligtvis lånade en vänlig själ ut ett bussäte. Och tack för din assistans med väskorna, Sara!
Summa summarum var det en mycket händelserik helg, och det är just så det ska vara för att man ska känna livskvalitet och glädje. Tackar och bugar.