Tivolirock 2007
Vilken underbar lördag det blev! Vädret var precis så underbart som det bara kan vara under en festival en julidag, och vår tur började på tåget från Höör.
Ett tu tre var vi plötsligt i Vinslöv, och efter att ha bevittnat ungefär tio miljoner scouter och efter att vi kameranördat oss i syftet av rent tidsfördriv var vi slutligen framme i Kristianstad. Väl där valde vi att strosa runt ett tag i centrum, vilket snabbt resulterade i bevittnande av Café Darin (och ja, när vi ändå är inne på ämnet så kan jag erkänna att jag kickade ass ordentligt i låten av denne unge odåga under gårdagens Singstar. Det var pinsamt).
Efter denna upptäckt drog vi vidare bort mot festivalområdet vid Tivoliparken, och på underlag i form av extremt smärtsamma träbitar slog vi oss ner och inväntade den första konserten. Nu var det nämligen dags för Marit Bergman att äntra scenen! Åh, vad det blev nostalgiskt med This is the year - det kändes nästan som om man var tillbaka i Basilikan igen. Och det gillades!
Marit följdes upp med Sugarplum Fairy, och med hjälp av en härligt mycket större publik än under Debaser-spelningen kunde killarna ösa på ordentligt. Det var nog bara det extremt omaka keps-paret framför oss som skapade smärre huvudbry i min skalle. För frågan är ju varför man väljer att smycka en mobildisplay med en nattsvart spritpenna, icke wasserlösslich.
Helt övertygade om att det nu skulle vara ett litet hopp till nästa konsert traskade vi glatt ut från området och vidare bort till Pressbyrån. Det var nämligen inte förrän vi kommit ut därifrån som vi plötsligt hörde väldigt omisskännliga toner från We're not living in America, vilket snabbt satte fart på apostlahästarna. Väl tillbaka på området möttes vi av ett sjukligt stort publikhav, samt ett alltid lika rockande The Sounds. Åh, vad det kändes som förra sommaren - sommaren då jag såg det underbara helsingborgsbandet inte mindre än fyra gånger. Det skall dock tilläggas att det inte gick fullt lika vilt till som under Malmöfestivalen då det dansades och hoppades så energiskt och häftigt att mitt halsband gick i tusen bitar. Kort sagt, The Sounds är så sommar!
Nu återstod det alltså bara en timme tills Ola och company skulle äntra scenen, och därför bestämde vi oss för en vätskebaserad uppladdning i ett av öltälten. Marina var mer än angelägen om att jag var den som skulle
sköta beställningen, och när jag väl kom tillbaka med två exemplar av Smirnoff möter mitt synfält en Marina som tydligen hookat en kille borta vid bänken. Även om hon dementerade det hela och ivrigt ville övertyga mig om att det var han som varit på. Frågan är, Marina, frågan är.
Uppladdningen inkluderade också Marinas besök på Bajamajan, samtidigt som jag high-fiveade med en främling.
Sen var det äntligen dags. Tiden var inne. Klockan slog 22, och The Ark var på scen! Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förklara en The Ark-upplevelse rättmätigt, men vad som är säkert är att det alltid försätter mig i största möjliga eufori och glädje. Jag menar, är det ens möjligt att toppa?
Även om Ola var rejält hes och ordentligt krasslig så var han precis så bra som bara han kan vara. Dessutom hade dom nobbat kronprinsessans födelsedagskalas för oss i Kristianstad. Kärlek, gott folk - kärlek!
Vad går väl upp mot att stå mitt i ett folkhav av glada människor och sjunga med i tonerna från Ola och company? Det är svårslaget, och jag behöver en sån natt lite då och då. Snälla, låt det snart bli igen!
Ett tu tre var vi plötsligt i Vinslöv, och efter att ha bevittnat ungefär tio miljoner scouter och efter att vi kameranördat oss i syftet av rent tidsfördriv var vi slutligen framme i Kristianstad. Väl där valde vi att strosa runt ett tag i centrum, vilket snabbt resulterade i bevittnande av Café Darin (och ja, när vi ändå är inne på ämnet så kan jag erkänna att jag kickade ass ordentligt i låten av denne unge odåga under gårdagens Singstar. Det var pinsamt).
Efter denna upptäckt drog vi vidare bort mot festivalområdet vid Tivoliparken, och på underlag i form av extremt smärtsamma träbitar slog vi oss ner och inväntade den första konserten. Nu var det nämligen dags för Marit Bergman att äntra scenen! Åh, vad det blev nostalgiskt med This is the year - det kändes nästan som om man var tillbaka i Basilikan igen. Och det gillades!
Marit följdes upp med Sugarplum Fairy, och med hjälp av en härligt mycket större publik än under Debaser-spelningen kunde killarna ösa på ordentligt. Det var nog bara det extremt omaka keps-paret framför oss som skapade smärre huvudbry i min skalle. För frågan är ju varför man väljer att smycka en mobildisplay med en nattsvart spritpenna, icke wasserlösslich.
Helt övertygade om att det nu skulle vara ett litet hopp till nästa konsert traskade vi glatt ut från området och vidare bort till Pressbyrån. Det var nämligen inte förrän vi kommit ut därifrån som vi plötsligt hörde väldigt omisskännliga toner från We're not living in America, vilket snabbt satte fart på apostlahästarna. Väl tillbaka på området möttes vi av ett sjukligt stort publikhav, samt ett alltid lika rockande The Sounds. Åh, vad det kändes som förra sommaren - sommaren då jag såg det underbara helsingborgsbandet inte mindre än fyra gånger. Det skall dock tilläggas att det inte gick fullt lika vilt till som under Malmöfestivalen då det dansades och hoppades så energiskt och häftigt att mitt halsband gick i tusen bitar. Kort sagt, The Sounds är så sommar!
Nu återstod det alltså bara en timme tills Ola och company skulle äntra scenen, och därför bestämde vi oss för en vätskebaserad uppladdning i ett av öltälten. Marina var mer än angelägen om att jag var den som skulle
sköta beställningen, och när jag väl kom tillbaka med två exemplar av Smirnoff möter mitt synfält en Marina som tydligen hookat en kille borta vid bänken. Även om hon dementerade det hela och ivrigt ville övertyga mig om att det var han som varit på. Frågan är, Marina, frågan är.Uppladdningen inkluderade också Marinas besök på Bajamajan, samtidigt som jag high-fiveade med en främling.
Sen var det äntligen dags. Tiden var inne. Klockan slog 22, och The Ark var på scen! Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förklara en The Ark-upplevelse rättmätigt, men vad som är säkert är att det alltid försätter mig i största möjliga eufori och glädje. Jag menar, är det ens möjligt att toppa?
Även om Ola var rejält hes och ordentligt krasslig så var han precis så bra som bara han kan vara. Dessutom hade dom nobbat kronprinsessans födelsedagskalas för oss i Kristianstad. Kärlek, gott folk - kärlek!
Vad går väl upp mot att stå mitt i ett folkhav av glada människor och sjunga med i tonerna från Ola och company? Det är svårslaget, och jag behöver en sån natt lite då och då. Snälla, låt det snart bli igen!
Kommentarer
Trackback