Dagen då jag cyklade med blott ett enda cykeldäck
Nu är tentan skriven och livet leker för fullt igen. Därför måste jag berätta om dagens mest uppseendeväckande händelse som inträffade när jag nyss hade återvänt till Lund efter de många timmarna i Helsingborg.
Glad i hågen efter den avklarade tentan begav jag mig bort till min cykel vid stationen. För att vara en laglydig samhällsmedborgare såg jag till att leda bort min cykel till den anvisade plats där det var fullt lagligt att hoppa på den igen. Under den här lilla promenaden passade jag dessutom på att kasta av min jacka och njuta av vårsolens värmande strålar, och med tentan avklarad och med våren i all prakt kände jag mig på gränsen till oövervinnerlig. Därför tog jag ett gymnastiskt och atletiskt språng och kastade mig upp på cykelsadeln, vartefter jag intet ont anande började trampa på mot Stadsparken.
Ett par meter senare börjar jag dock att ana oråd. Det kändes precis som att cykeln alltjämt befann sig fjättrad vid sitt bakhjul, och efter att ha kastat en rad undersökande blickar bakåt inser jag att nånting inte stämmer. Där var nämligen inget hjul!
Hur jag har lyckats undgå att upptäcka detta under en så pass lång sträcka ter sig fullkomligt obegripligt. Det bakre hjulet är helt puts väck - åtminstone är själva däcket avskaft och slangen (om det nu är så det heter?) dinglar runt på, typ, trekvart - och likväl har jag lyckats trampa på som om inget hade hänt. Det återstod helt enkelt inget annat än att leda cykeln hem (under högljudda protester av de gnisslande däckrelikerna) och under denna promenad var det en rad tankar som flög genom mitt huvud.
Det första var hur jag skulle ställa allt till rätta. Efter en snabb genomgång av vad jag känner till om cykellagning (det sträckte sig ungefär till att jag visste att man brukar sänka ner däcket i vatten, men att jag sanningen att säga inte visste varför) kom jag fram till beslutet att det nog var bäst att blanda in en sakkunnig. Därefter förvandlades mina tankar till suspekta konspirationsteorier där jag började misstänka att gubben som öppnat upp sin cykelverkstad för säsongen och som håller verksamhet i samma hus som oss, låg bakom det hela för att han ville ha lite flera kunder. Kanske var det han som hade snittat ett snabbt hål som skulle vidareutvecklas under dagens lopp.
Så här i efterhand är jag mest glad över att det slutade så smärtfritt. Det verkar nämligen som om jag är bunden vid någon form av otursförföljelse i samband med att jag avverkat en tenta - när jag tentat av litteraturkursen förra våren hann jag knappt av tåget innan en fågel hade skitit mig på axeln. Då kan man trots allt vara nöjd med ett försvunnet bakdäck.
Glad i hågen efter den avklarade tentan begav jag mig bort till min cykel vid stationen. För att vara en laglydig samhällsmedborgare såg jag till att leda bort min cykel till den anvisade plats där det var fullt lagligt att hoppa på den igen. Under den här lilla promenaden passade jag dessutom på att kasta av min jacka och njuta av vårsolens värmande strålar, och med tentan avklarad och med våren i all prakt kände jag mig på gränsen till oövervinnerlig. Därför tog jag ett gymnastiskt och atletiskt språng och kastade mig upp på cykelsadeln, vartefter jag intet ont anande började trampa på mot Stadsparken.
Ett par meter senare börjar jag dock att ana oråd. Det kändes precis som att cykeln alltjämt befann sig fjättrad vid sitt bakhjul, och efter att ha kastat en rad undersökande blickar bakåt inser jag att nånting inte stämmer. Där var nämligen inget hjul!
Hur jag har lyckats undgå att upptäcka detta under en så pass lång sträcka ter sig fullkomligt obegripligt. Det bakre hjulet är helt puts väck - åtminstone är själva däcket avskaft och slangen (om det nu är så det heter?) dinglar runt på, typ, trekvart - och likväl har jag lyckats trampa på som om inget hade hänt. Det återstod helt enkelt inget annat än att leda cykeln hem (under högljudda protester av de gnisslande däckrelikerna) och under denna promenad var det en rad tankar som flög genom mitt huvud.
Det första var hur jag skulle ställa allt till rätta. Efter en snabb genomgång av vad jag känner till om cykellagning (det sträckte sig ungefär till att jag visste att man brukar sänka ner däcket i vatten, men att jag sanningen att säga inte visste varför) kom jag fram till beslutet att det nog var bäst att blanda in en sakkunnig. Därefter förvandlades mina tankar till suspekta konspirationsteorier där jag började misstänka att gubben som öppnat upp sin cykelverkstad för säsongen och som håller verksamhet i samma hus som oss, låg bakom det hela för att han ville ha lite flera kunder. Kanske var det han som hade snittat ett snabbt hål som skulle vidareutvecklas under dagens lopp.
Så här i efterhand är jag mest glad över att det slutade så smärtfritt. Det verkar nämligen som om jag är bunden vid någon form av otursförföljelse i samband med att jag avverkat en tenta - när jag tentat av litteraturkursen förra våren hann jag knappt av tåget innan en fågel hade skitit mig på axeln. Då kan man trots allt vara nöjd med ett försvunnet bakdäck.
Kommentarer
Trackback