Linda Bromèe

I detta nu befinner jag mig i en djup, djup sorg. Efter en hel dag på jobbet då jag slutligen hoppade av tåget hemma i Lund och skulle börja trampa hemåt hade nämligen något rakt horribelt inträffat. Där fanns inte längre någonting att trampa hemåt på. Min cykel var stulen. Puts väck och för alltid borta.
Just nu känns det lite grann som om jag mest av allt bara skulle vilja gråta högt och utan gränser.
Jag är så arg och ledsen att jag inte ens orkar laga mat, därför sitter jag i detta nu och dricker kaffe och knaprar på en halvtorr brödkant. Må du ruttna i helvetet, cykeltjuven, och må all världens olycka ramla ner på dina axlar.