...och ändå är jag inte nöjd
Jag trodde att jag var en sån som lyssnade till sitt hjärta och levde ut sina drömmar. En sån som gjorde saker, inte för att det förväntades av en, utan just för att man ville. Här sitter jag nu, med en påbörjad kandidatutbildning i samhällsplanering och med ett annalkande uppsving av akademiska meriter. Antagligen kommer jag till syvende och sist att hamna på Statistiska Centralbyrån och vända på papper och säga "hum". När jag i själva verket vill arbeta med människor, ha världen som arbetsfält och är en upplevelsenarko' utav rang. Vart gick det hela fel, liksom?
Ibland fattar man irrationella beslut som man sedan kommer ångra. Om det för detta fallet funnits en graderad tratt - som i Dantes La Divina Comedia - hade jag befunnit mig i botten. I våras var jag dum nog att välja utbildning med hjärna istället för med hjärta, och idag, ett par månader i efterhand, har jag fått skörda frukten av mitt feltramp. I sällskap med en ständig oro, med funderingar åt allsköns håll och kanter och med en känsla av nåt riktigt fel. Är detta början på min framtid eller bör jag ta till flykten?
Min verkliga passion i livet stavas upplevelser och resor. Att få möta andra människor, att få bjuda på sig själv och att få upptäcka kulturer. Det är så man lär sig bäst - både om sig själv och om världen i stort - och det sträcker sig långt längre än ett enformigt jobb på ett kontor. Min absoluta mardröm är att hamna på ett kontor, att likt fjättrad vid bojor köra samma gamla visa om och om igen. Så varför rör sig min värld allt mer skrämmande nära den där skrivbordsskylten?
Jag står nu vid ett vägskäl där jag måste välja sida. Ska jag fortsätta den upptrampade stigen för att det är det som man förväntar mig att göra, eller ska jag våga språnget utför klippan mot det som känns bättre att göra?
Sitter här i min sömnlöshet och läser, sjukt bra skrivet och jag är helt övertygad om att du kommer göra rätt val när du har bestämt hur det blir! Som sagt så vet du vart jag finns om du bara behöver prata av dig älskling! <3
Du skriver verkligen superbra! och dina tankar är helt rätt och va skönt att de kommer redan i början på utbildningen, ta dig en rejäl funderare och försök hitta en balans mellan hjärta och hjärna... du kommer göra rätt val till slut och det är ingen brådska med det :). Om du väljer att avsluta utbildningen går det alltid att hoppa på igen. Kramar
Du är klok du! Å sjukt duktig på att formulera dig - en gåva du ska ta vara på - du finner din väg i livet ska du se <3
Var glad att du inte var med när killen som jobbade för Staffanstorps kommun föreläste! Shit man ville hänga sig.
Men jag känner att livet är vad man gör det! Samhällsplanering för mig är verkligen en chans att flytta utomlands, att jobba med människor då man faktiskt ska skapa deras hem, få påverka och vara framtiden. För mig är det här en grund för att senare göra det jag verkligen verkligen vill vilket är att starta skolor i Sydafrika eller Rwanda. Jag ser utbildningen som en chans att uppfylla mig själv och mina drömmar, INTE för att sitta på kontor i Staffanstorp och peka på en karta vart trafikljusen ska stå. Men man måste känna det där i sig och ha drivkraften. Jag tror du kommer hitta något som är perfekt för dig! Och vem säger att det måste vara i Sverige?
Kramar!