Linda Bromèe

Imorgon är det dags. Stunden jag förtvivlat önskat men aldrig riktigt trodde skulle komma. Inte med en så pass lyckad lösning, inte än på länge. Men imorgon är det faktiskt dags. Jag kan inte riktigt tro det.

Nervositeten och oron börjar komma smygande allt mer för varje timma som vi närmar oss. Min kloka mormor sade en gång att man väl aldrig känner sig så pass utelämnad och ensam som då man är på sjukhus, men att man samtidigt befinner sig i goda händer med den bästa möjliga hjälp som man kan tänka sig. Dom kan helt enkelt sina grejer.

Och så har jag brukat att försöka tänka. Man kan ju tycka att det är ganska orättvist att jag ska behöva gå igenom en operation till, då jag redan gått igenom minst en tio stycken för mina öron, men även om jag har haft otur med just detta har jag haft en väldigt tur med allting annat. Jag lever ett friskt och lyckligt liv, jag har världens bästa pojkvän, jag har världens underbaraste och finaste familj som ställer upp för mig i alla lägen och jag är omringad av en hel drös underbara vänner som är guld värda allihopa.

Jag älskar verkligen mitt liv och är så tacksam för allt jag har i det, och jag har gett mig fanken på att klara av denna uppförsbacken också. Imorgon opereras jag och får ett slut på det jag gått och oroat mig för i två års tid nu, och sedan väntar rehab och en hejdundrandes comeback. För det kan ni lita på!