Det aktuella kalsongförbudet
Vårt iskalla IKEA-land med hemvist för lagom och knäckebröd är stundtals en högst nöjsam tillvaro att kalla för hemma. En del dagar verkar det hända långt mycket mer än vad man överhuvudtaget hinner reagera över, och helt utan förvarning kan det hända att en verkligt storslagen händelse slår ner likt en blixt från en klarblå himmel. Igår var sannerligen just en sådan dag, och där jag satt hopsjunken innanför 166:ans väggar på väg hem från träningen trodde jag på fullt allvar att jag skulle brista ut i världens asgarv. Som den kosmopolitiska och ständigt-på-språng-människa jag är så är mitt liv synonymt med en Metro i flykten, och när jag satt där lite allmänt halvdåsig efter kvällens endorfinproduktion upptogs mitt synfält plötsligt av minst sagt häpnadsväckande rubriker.
Byxor med häng förbjuds på skola - säckiga jeans och djupa urringningar stoppas av lärare
Nu var kraftlöshetens existens plötsligt som bortblåst och jag genomförde oförtrutna försök att föra min totala koncentrationsförmåga till ett permanent tillstånd. Jag började genast plöja igenom artikelns story för att göra mig än mer insatt i denna vårt lands hetast pågående debatt, och allt eftersom det centrala budskapet uppdagades för mina fram tills nu sömndruckna ögon berikades jag även med ett allt mer tilltagande skratt som inte önskade något hellre än att så fort som möjligt få fritt spelrum.
Artikeln inriktade sig på föräldrarnas totala oförståelse för varför åttaårige Viktor inte längre fick visa röven eller ens kalsongkanten till allmän beskådning, och även Östermalmsskolans överhuvud i form av rektorn önskade framföra sin mening om ämnet genom att å det bestämdaste hävda att kalsongkanter mycket väl kan väcka anstöt bland barnen. Helt klart något av ett moment 22, om ni frågar mig.
Häng- och klyftförbudet har sakta men säkert börjat dela upp vårt land Sverige i två skilda läger. Likt arméer vid fronten har de radat upp sig - de kritiska motståndarna som vill värna om den personliga integriteten och frihetskänslan, och de militanta opinionsbildarna som ivrigt strider för att en gång för alla sätta stopp för detta kalsongvisande som så påtagligt tycks förstöra arbetsmiljön.
En för tillfället allt mer uppmärksammad teori är den som psykologer i nuläget flitigt försöker utarbeta. Hela kalsonggrejen sägs nämligen vara ett fenomen som varit känt ända sedan urminnes tider, och denna psykologiska mekanism anses handla om en urgammal strävan bland ungdomar att genom radikala former bryta mot vuxenvärldens helylle-normer. Det kan alltså vara så enkelt att det faktiskt inte handlar om något annat än en tonårsrevolt med önskan att markera den utgrupperade känslan av de vuxnas totala oförståelse, och en känsla av ett jag-mot-världen-förhållande.
Låt oss alla hoppas att de vitt skilda lägerna inom det närmaste kan enas under en gemensam fana och att diverse komplikationer endast är ett minne blott. Fram till dess fortsätter jag att glatt följa den ack så amusanta debatten.
Byxor med häng förbjuds på skola - säckiga jeans och djupa urringningar stoppas av lärare
Nu var kraftlöshetens existens plötsligt som bortblåst och jag genomförde oförtrutna försök att föra min totala koncentrationsförmåga till ett permanent tillstånd. Jag började genast plöja igenom artikelns story för att göra mig än mer insatt i denna vårt lands hetast pågående debatt, och allt eftersom det centrala budskapet uppdagades för mina fram tills nu sömndruckna ögon berikades jag även med ett allt mer tilltagande skratt som inte önskade något hellre än att så fort som möjligt få fritt spelrum.
Artikeln inriktade sig på föräldrarnas totala oförståelse för varför åttaårige Viktor inte längre fick visa röven eller ens kalsongkanten till allmän beskådning, och även Östermalmsskolans överhuvud i form av rektorn önskade framföra sin mening om ämnet genom att å det bestämdaste hävda att kalsongkanter mycket väl kan väcka anstöt bland barnen. Helt klart något av ett moment 22, om ni frågar mig.
Häng- och klyftförbudet har sakta men säkert börjat dela upp vårt land Sverige i två skilda läger. Likt arméer vid fronten har de radat upp sig - de kritiska motståndarna som vill värna om den personliga integriteten och frihetskänslan, och de militanta opinionsbildarna som ivrigt strider för att en gång för alla sätta stopp för detta kalsongvisande som så påtagligt tycks förstöra arbetsmiljön.
En för tillfället allt mer uppmärksammad teori är den som psykologer i nuläget flitigt försöker utarbeta. Hela kalsonggrejen sägs nämligen vara ett fenomen som varit känt ända sedan urminnes tider, och denna psykologiska mekanism anses handla om en urgammal strävan bland ungdomar att genom radikala former bryta mot vuxenvärldens helylle-normer. Det kan alltså vara så enkelt att det faktiskt inte handlar om något annat än en tonårsrevolt med önskan att markera den utgrupperade känslan av de vuxnas totala oförståelse, och en känsla av ett jag-mot-världen-förhållande.
Låt oss alla hoppas att de vitt skilda lägerna inom det närmaste kan enas under en gemensam fana och att diverse komplikationer endast är ett minne blott. Fram till dess fortsätter jag att glatt följa den ack så amusanta debatten.
Kommentarer
Trackback