Fest och utgång
Kvällen igår började med att jag tog bussen till Eslöv där jag, Emelie och Emmi gjorde oss i ordning och käkade middag.
Efter att vi garderat oss genom att skriva ut karta och vägbeskrivning från Eniro hoppade vi in i bilen och körde till Malmö. Till tonerna från diverse 90-tals hits från radion susade vi fram genom kvällen, men trots vår idiotsäkra plan med kartan lyckades vi ändå hamna fel. Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att vi kom överallt förutom dit vi skulle, och det hjälpte minsann inte hur mycket vi än höll utkik efter den där Malmborgsaffären eller rondellen. Dock måste jag säga att det var en mycket underhållande tripp, och vi fick ju trots allt en gedigen sight-seeing tur genom Malmö by night. Efter att vi irrat runt i kända trakter vid Baltiskan och Stadion, och efter att vi plötsligt befann oss utanför Konserthuset där den skumma mannen försökte lifta, var vår sista utväg att helt enkelt ringa och bekänna vår förvirring. Det visade sig vara det enda rätta, och efter ett tag lyckades vi mirakulöst nog hitta fram till Billings hus.
Väl där blev det fest för fulla muggar! Det blev ett parti shotspel där man inte visste om man skulle få svepa renat eller vatten, och aldrig förr har jag väl befunnit mig så inne i ett spel för att efter först en 10 minuter senare förstå vad reglerna egentligen gick ut på.
Och en kväll med Fight kan ju inte undgå att resultera i CNG-citat och alla andra minnen, det är egentligen sjukt hur mycket kul som vi har upplevt!
Dock får jag tillkännage att den där Redbull vodkan som Sara spetsade med både vin och cola inte var nån höjdare. Men jag kan tänka mig att det smakade ungefär lika jävligt som det där teet vi fixade till Malin under EM.
Några glas senare var det dags att ta taxi in till centrum, och det var också ungefär nu som jag på riktigt började råplugga Maddes personnummer och mellannamn. Så kom vi då fram till KB, och sanningens ögonblick var inne. Efter peptalk från de andra stapplade jag fram till vakten, vartefter jag länge och väl tampades med att få loss ID-t från facket, för att sedan triumferande bli insläppt. Skönt att man slipper denna dramatiska process om 48 dagar, snart har jag nått den aktningsvärda åldern. Tack än en gång Madde, du räddade min kväll!
Väl inne på KB var humöret på topp, och insikten av att vi hamnat mitt i en reaggae-afton tillät det inte att bli sämre. Äntligen fick vi vår upprättelse; äntligen blev CNG's patent på Dancing queen-tituleringen hotat!
Efter ett tag bestämde vi oss för att dra vidare, och hoppade snabbt in i en taxi bort mot nästa ställe. En taxiresa som, trots att den inte blev allt för lång, fördrevs med en engagerande och gemytlig diskussion om EM. Sen att inte taxichauffören verkade riktigt lika imponerad och begeistrad kan man ju inte klandra honom för, jag antar att det är en fråga om upplevelse. Lite som "det som händer på Sege, det stannar på Sege" - för att förstå livet vi levde under den veckan måste man ha upplevt det.
Plötsligt var vi då framme vid Petri pub, och än en gång blev vi bönhörda. Att ett slagsmål utanför stället resulterade i att vakterna rusade bort för att styra upp situationen precis samtidigt som vi kom, och att vi därmed snabbt och enkelt kunde smita in trots 20-årsgränsen, kan inte ha handlat om något annat än ödet.
Inne på puben drog vi igång det traditionella "jag har aldrig", och man fick verkligen veta en hel del grejer som man aldrig tidigare kunnat tro. Jag har aldrig - ojdå, det hade du visst. Skål!
Det enda som egentligen var lite sämre var att jag fick spotta upp 65 spänn för den där smirren, men bara känslan av att lyckats vara äldre än jag egentligen är, kunde genast överväga det.
Efter ett tag bestämde vi oss för att dra vidare, och efter att Envera bokstavligt talat ramlat handlöst ut ifrån puben var vi plötsligt på stationen. Då spatserade jag och Envera bort för att ta ut pengar, men efter att vi gått halvvägs kom vi på att det nog var bäst att vända om. Ja, man får konstiga idéer! Det kändes nästan som om vi var tillbaka i Stockholm då vi gick bort mot Stortorget, och det plötsligt dök upp en stor vit limousin. Det var minsann och dar gangstastyle på högsta nivå, fast när killen som snackade om han där som spelade i HIF beslutade vi att det nog var tillräckligt med ghetto för kvällen, och vi gick tillbaka till dom andra. Hade vi trott att detta genialiska drag skulle leda oss ifrån ghetto-livet hade vi ju helt fel, då det plötsligt dök upp ett gäng killar som började stämma in i gangsta-sånger. Och när sedan alla började snacka om att Emmi hade spytt, vilket inte alls var fallet, skapade det en förvirring och akut lust att sjunga kareoke. Sagt och gjort, vår nightout fick vara över, och vi drog tillbaka hem till Billings hus.
Flera timmars festande sätter sina spår, vilket resulterade i att folk somnade till höger och vänster i soffor, sängar och fåtöljer. Men kareoke-lusten var i vårt fall tyngre än tröttheten, och vi stämde genast in i Abba-hits och svenska klassiker med GT, Håkan, Carola och många andra. Till slut var det bara jag, Marie och Sara som fortsatte stämma in i skönsång, och vid närmare 5-tiden bestämde vi att det nog ändå var bäst att sätta punkt för kvällen och få några timmars sömn.
Tack allihop för en hel lyckad kväll, där vi till och med lyckades leva upp till CNG's motto "vi gör det med hjärtat" - det får bli repris!
Efter att vi garderat oss genom att skriva ut karta och vägbeskrivning från Eniro hoppade vi in i bilen och körde till Malmö. Till tonerna från diverse 90-tals hits från radion susade vi fram genom kvällen, men trots vår idiotsäkra plan med kartan lyckades vi ändå hamna fel. Vid närmare eftertanke tror jag faktiskt att vi kom överallt förutom dit vi skulle, och det hjälpte minsann inte hur mycket vi än höll utkik efter den där Malmborgsaffären eller rondellen. Dock måste jag säga att det var en mycket underhållande tripp, och vi fick ju trots allt en gedigen sight-seeing tur genom Malmö by night. Efter att vi irrat runt i kända trakter vid Baltiskan och Stadion, och efter att vi plötsligt befann oss utanför Konserthuset där den skumma mannen försökte lifta, var vår sista utväg att helt enkelt ringa och bekänna vår förvirring. Det visade sig vara det enda rätta, och efter ett tag lyckades vi mirakulöst nog hitta fram till Billings hus.
Väl där blev det fest för fulla muggar! Det blev ett parti shotspel där man inte visste om man skulle få svepa renat eller vatten, och aldrig förr har jag väl befunnit mig så inne i ett spel för att efter först en 10 minuter senare förstå vad reglerna egentligen gick ut på.
Och en kväll med Fight kan ju inte undgå att resultera i CNG-citat och alla andra minnen, det är egentligen sjukt hur mycket kul som vi har upplevt!
Dock får jag tillkännage att den där Redbull vodkan som Sara spetsade med både vin och cola inte var nån höjdare. Men jag kan tänka mig att det smakade ungefär lika jävligt som det där teet vi fixade till Malin under EM.
Några glas senare var det dags att ta taxi in till centrum, och det var också ungefär nu som jag på riktigt började råplugga Maddes personnummer och mellannamn. Så kom vi då fram till KB, och sanningens ögonblick var inne. Efter peptalk från de andra stapplade jag fram till vakten, vartefter jag länge och väl tampades med att få loss ID-t från facket, för att sedan triumferande bli insläppt. Skönt att man slipper denna dramatiska process om 48 dagar, snart har jag nått den aktningsvärda åldern. Tack än en gång Madde, du räddade min kväll!
Väl inne på KB var humöret på topp, och insikten av att vi hamnat mitt i en reaggae-afton tillät det inte att bli sämre. Äntligen fick vi vår upprättelse; äntligen blev CNG's patent på Dancing queen-tituleringen hotat!
Efter ett tag bestämde vi oss för att dra vidare, och hoppade snabbt in i en taxi bort mot nästa ställe. En taxiresa som, trots att den inte blev allt för lång, fördrevs med en engagerande och gemytlig diskussion om EM. Sen att inte taxichauffören verkade riktigt lika imponerad och begeistrad kan man ju inte klandra honom för, jag antar att det är en fråga om upplevelse. Lite som "det som händer på Sege, det stannar på Sege" - för att förstå livet vi levde under den veckan måste man ha upplevt det.
Plötsligt var vi då framme vid Petri pub, och än en gång blev vi bönhörda. Att ett slagsmål utanför stället resulterade i att vakterna rusade bort för att styra upp situationen precis samtidigt som vi kom, och att vi därmed snabbt och enkelt kunde smita in trots 20-årsgränsen, kan inte ha handlat om något annat än ödet.
Inne på puben drog vi igång det traditionella "jag har aldrig", och man fick verkligen veta en hel del grejer som man aldrig tidigare kunnat tro. Jag har aldrig - ojdå, det hade du visst. Skål!
Det enda som egentligen var lite sämre var att jag fick spotta upp 65 spänn för den där smirren, men bara känslan av att lyckats vara äldre än jag egentligen är, kunde genast överväga det.
Efter ett tag bestämde vi oss för att dra vidare, och efter att Envera bokstavligt talat ramlat handlöst ut ifrån puben var vi plötsligt på stationen. Då spatserade jag och Envera bort för att ta ut pengar, men efter att vi gått halvvägs kom vi på att det nog var bäst att vända om. Ja, man får konstiga idéer! Det kändes nästan som om vi var tillbaka i Stockholm då vi gick bort mot Stortorget, och det plötsligt dök upp en stor vit limousin. Det var minsann och dar gangstastyle på högsta nivå, fast när killen som snackade om han där som spelade i HIF beslutade vi att det nog var tillräckligt med ghetto för kvällen, och vi gick tillbaka till dom andra. Hade vi trott att detta genialiska drag skulle leda oss ifrån ghetto-livet hade vi ju helt fel, då det plötsligt dök upp ett gäng killar som började stämma in i gangsta-sånger. Och när sedan alla började snacka om att Emmi hade spytt, vilket inte alls var fallet, skapade det en förvirring och akut lust att sjunga kareoke. Sagt och gjort, vår nightout fick vara över, och vi drog tillbaka hem till Billings hus.
Flera timmars festande sätter sina spår, vilket resulterade i att folk somnade till höger och vänster i soffor, sängar och fåtöljer. Men kareoke-lusten var i vårt fall tyngre än tröttheten, och vi stämde genast in i Abba-hits och svenska klassiker med GT, Håkan, Carola och många andra. Till slut var det bara jag, Marie och Sara som fortsatte stämma in i skönsång, och vid närmare 5-tiden bestämde vi att det nog ändå var bäst att sätta punkt för kvällen och få några timmars sömn.
Tack allihop för en hel lyckad kväll, där vi till och med lyckades leva upp till CNG's motto "vi gör det med hjärtat" - det får bli repris!
Kommentarer
Postat av: Cecilia
Härlig,Härligt.En alldelesoförglömlig kvällmedett gängoförglömligatjejer som man har upplevt helt öfrglömligasaker med.
Trackback