"En sån där pat cashew"
Hemkommen från Malmöfestivalen och det var en himla trevlig kväll. Efter en smärre missräkning höll jag och Tobbe mer eller mindre på att missa Ceasars, men lyckades hinna bort till Mölle precis i tid till sista låten. Däremot träffade vi på Månsson, Johanna och Carro och anslöt oss till dom, och sen blev det stegen bort mot Gustav för att käka thailändsk pat (nånting) med cashewnötter.
Här och nu inträffar kvällens grej då Månsson får en kryddstark upplevelse vartefter hon blir utfrågad av Johanna om hon kanske har fått tag på curry, något hon starkt dementerar och å det bestämdaste hävdar att hon minsann beställt en pat. Jag blir också snabbt varse om att min tunga kommer att vara alldeles sönderskållad i två månader non stop på resan, så det är lika bra att börja i tid.
Efter pat cashewn var det tillbaka till Mölle för att ryckas med i livliga toner från Billie the Vision - kvällens bästa akt och egentliga dragplåster. I like it a lot. Senare blev det en avstickare till Stortorget för att stämma in i Abba-låtar (men också inse att det i vissa stunder krävs ett söndereldat vedträ för att göra succé) och för mig och Månsson att göra Åhus i repris. Dessvärre missade vi Maia Hirasawa eftersom det blev en relativt tidig återvändo hemåt, men bortsett från detta var det en himla dejlig kväll i goda vänners sällskap. Ett bra minne att ta fram då vintern har kommit och sommaren känns skrämmande avlägsen.
You'll forget about me when I'm on that plane
Om ungefär en timmes tid ska jag ta bussen in till Lund och träffa Martina. Vi ska hinna med Kilroy, banken, förhoppningsvis polisen och även lite andra grejer ur en praktisk aspekt, och senare ikväll blir det Malmöfestivalen med Tobbe. Ikväll spelar Ceasars, Billie the Vision och Maia Hirasawa, och det är lika med en jäkligt bra anledning för folk att ta sig in till Malmö. Kanske ses vi?
Seize the day
Och helgens festlåt
Gårdagens
Där går nån annan än vi
Håkanpepp som satan
Ikväll blir det magiskt; kent och Håkan på Sofiero Slott klockan 19.30. Hur toppar man det här?
The Cure
Jag har aldrig gillat videon, men låten, gott folk. Låten.
Dagens bästa
Narrow Stairs
Semifinal 1
Let's bottle bohemia
The Blues
I min kevlarsjäl
Jag tror att jag på allvar började få upp ögonen för kent när jag gick i sjuan. Jag menar, det är klart att det fanns intresse något tidigare också, men någonstans i djupet av all högstadiedramatik tog Eskilstuna-grabbarna sitt steg rakt in i hjärtat. Det må låta pretto, men det var faktiskt så det var. Hur nu Team 01-tiden sammanlänkas till denna parallellen är egentligen ganska enkelt. Då var det nämligen mer än bara sporten, för det var då som jag lärde känna de personerna som verkligen står mig nära idag. Det var då som jag började formas till den personen som jag är idag, och det var med hjälp av detta som jag kunde klara av att gå igenom det som var så svårt just då.
I vilket fall som helst, det var mycket mer än bara sporten. Det var den mest betydande vändpunkten hittills i mitt liv, och förutom just sporten så blev det som en slags fristad som fick en att växa såväl individuellt som socialt.
Teamet-tiden är en tid som jag innerligt saknar. Jag hade kunnat följa upp temat med en lång utläggning om hur mycket det betytt för mig, hur mycket det har gjort mig till den jag är och hur mycket jag uppskattar det. Det hade däremot blivit ganska tråkigt för er som inte känner mig så väl, så därför skär vi ner på det i lagom dos.
Istället kan vi följa upp tråden med kent som parallell. Från och med då var det nämligen accepterat att blicka längre än radions hitlistor och plötsligt förstod folk varför man gjorde det. Det var inte någon slump att hallen då och då (tja, ganska ofta) fylldes av Sundance Kid-toner och Musik non Stop. Tillsammans med en likasinnad och vapendragare bedrevs det tävlingar om antalet låtar, och så fort nån fick en ny så delades det med.
En period kodades det till och med flirtledtrådar med "747", och ibland behövdes det inte ens ord i kombination med musikens toner. Jag tror inte heller att det är någon slump att vår tränare författade ett avskedsbrev fyllt med gömda låttitlar. Det var liksom ganska synonymt.
Vart jag egentligen vill komma med detta pladder är kanske rent av oklart. Sense eller inte gör det dock skit samma, men ibland tror jag man behöver ett filter för att sätta tankar och ord på pränt. Eller också handlar det om ren associationsförmåga. Vad vet jag. Kanske båda delar.
Glad påsk?
Uppladdningen är i full gång - Emmi står i duschen, jag lyssnar igenom DOJD genom 400 slag och om ungefär en halvtimme bär det av mot Malmö.
Som om inte huvudakten vore nog så är det idag även ett av de fåtal tillfällen då det finns ett förband värt att ges tid åt innan det man egentligen kommit dit för. Whatsoever, för idag är det dagen. Klockan 20, ett utsålt Baltiskan och exakt vad två öron klarar. Kent, mina vänner, rent och skärt kent.
Rätt låt vann
Efter att melodifestivalen slutat och uppladdningen inför ESC börjat fortsatte gårdagen med Singstar och Guitar Hero. Jag och Emmi hade en intern prestigekamp som slutade med en procents fördel för hennes ackord, och Toby bjöd oss alla på underhållning med tolkningar av låtar som han inte kunde.
Efter en trevlig kväll och efter att Jönne förhoppningsvis kommit över nederlaget signerat fröken Diamond var det dags att runda av kvällen, och med skönsång till Wonderwall körde jag och Emmi hem genom natten. Dahlqvist var dock fortfarande lite uppgiven att inte "Empty room" dragit strået längre.
Det funkar nog ändååå
På kvällen var det dags för konsert med Madde och kvällens attraktion var Hästpojken på Mejeriet. Jag tyckte seriöst synd om killarna som inte riktigt klarade av att fylla lokalerna, men i vilket fall som helst så var det himlans najs. Det roligaste kan mycket väl ha varit då jag högt och tydligt började skrika att jag inte kunde öppna dörren vartefter vakten försiktigt men vänligt påpekade att det var fel dörr jag stod och ryckte i. Antagligen bra mycket roligare live, men i alla fall.
Sug på den, Carola!
Gårdagens upplaga av melodifestivalen bjöd, minst sagt, på både det ena och det andra. När resultatet skulle offentliggöras framåt 21.30 var det i form av en helt okej Sanna Nielsen och med två mer än okej Rongedalbröder. Jag var euforisk i tv-soffan, inte särskilt mycket för att jag tyckte att det var några större låtar som klarade sig vidare, utan desto mer för att det var så rätt att Carola fick sig en ordentlig käftsmäll. Det var riktigt skrattretande hur tydligt hon visade sin besvikelse, och det var med närmast lycka som jag betraktade hur hon brutalt puttades ner från sin piedestal. Ur den synvinkeln var de två rödklädda kostymnissarna det bästa som kunde hända.
Vad som däremot blev en besvikelse var att Lasse Lindh inte kom längre än vad han gjorde. Jag antar att det helt enkelt inte är särskilt många som vet vem killen är, för när min mor å det bestämdaste hävdade att hon aldrig hade hört hans namn var det ett chockerande budskap som adresserades tillbaka till mitt hjärnkontor. Satan, vad ont det gör.
Kvällens bottenskrap var utan tvekan balkanmusikanterna med "Kebabpizzan", och när de gick vidare till andra omgången (framför Lasse Lindh!) så fattade jag faktiskt ingenting. Att Kebabpizzan överhuvudtaget kunde komma med som ett bidrag ter sig helt obegripligt i mina öron, och även om trumslagaren slog så hårt att trumman gick i kras så blev resultatet bara pinsamt och patetiskt. Jag mådde faktiskt riktigt dåligt.
Vad jag däremot kom på mig själv med var att jag fattade tycke för Borka-Borka-låten. Den där öststatsinspirerade slagdängan med Britney-kopian och kosackdansarna i röda trikåer. Den må ha kommit sist i Västerås, men ju mer jag lyssnade desto mer kom jag på mig själv med att sitta och digga med i den dansanta rytmen. I finalen i Serbien hade den kanske varit internationellt gångbar, om inte annat.
Kvällens bästa, näst efter "fiaskot" signerat Carola, var återigen Björn Gustafsson i pausen. Jisses mannen, vart har du varit hela mitt liv?
Whine up
Min pappa är rik, ska vi hångla?
Som sagt var bjöd inledningen av schlager-SM på ett verkligt svagt startfält, i alla fall enligt min åsikt. Det fanns inget av de åtta bidragen som jag skulle vilja skicka ner till Serbien, för hur skulle det gå om vi satte vår tillit till ett gäng pyrotekniska pudelrockare, ett gäng trallande dansbandstjejer, en paljettförsedd och hoppande tjej ifrån Jönköping, en stel guldlock från Färöarna eller, bevare mig väl, en medelålders man i sällskap med fjäderförsedda Europa-flickor. För mig går det i alla fall fetbort, men bäst i Scandinavium (och räddare av showen tillsammans med Luuk) var utan tvekan sköna Björn Gustafsson.