I min kevlarsjäl
Konserten igår var sinnessjukt bra. Jag är inte förvånad - är det några som levererar så är det just kent. Kvällens topp tre utgjordes av 747, Mannen och Innan allting tar slut. Dessutom avnjöt jag spelningen i mycket gott sällskap, och på nåt sätt måste jag säga att kent är en del av en symbol för Team 01-tiden.
Jag tror att jag på allvar började få upp ögonen för kent när jag gick i sjuan. Jag menar, det är klart att det fanns intresse något tidigare också, men någonstans i djupet av all högstadiedramatik tog Eskilstuna-grabbarna sitt steg rakt in i hjärtat. Det må låta pretto, men det var faktiskt så det var. Hur nu Team 01-tiden sammanlänkas till denna parallellen är egentligen ganska enkelt. Då var det nämligen mer än bara sporten, för det var då som jag lärde känna de personerna som verkligen står mig nära idag. Det var då som jag började formas till den personen som jag är idag, och det var med hjälp av detta som jag kunde klara av att gå igenom det som var så svårt just då.
I vilket fall som helst, det var mycket mer än bara sporten. Det var den mest betydande vändpunkten hittills i mitt liv, och förutom just sporten så blev det som en slags fristad som fick en att växa såväl individuellt som socialt.
Teamet-tiden är en tid som jag innerligt saknar. Jag hade kunnat följa upp temat med en lång utläggning om hur mycket det betytt för mig, hur mycket det har gjort mig till den jag är och hur mycket jag uppskattar det. Det hade däremot blivit ganska tråkigt för er som inte känner mig så väl, så därför skär vi ner på det i lagom dos.
Istället kan vi följa upp tråden med kent som parallell. Från och med då var det nämligen accepterat att blicka längre än radions hitlistor och plötsligt förstod folk varför man gjorde det. Det var inte någon slump att hallen då och då (tja, ganska ofta) fylldes av Sundance Kid-toner och Musik non Stop. Tillsammans med en likasinnad och vapendragare bedrevs det tävlingar om antalet låtar, och så fort nån fick en ny så delades det med.
En period kodades det till och med flirtledtrådar med "747", och ibland behövdes det inte ens ord i kombination med musikens toner. Jag tror inte heller att det är någon slump att vår tränare författade ett avskedsbrev fyllt med gömda låttitlar. Det var liksom ganska synonymt.
Vart jag egentligen vill komma med detta pladder är kanske rent av oklart. Sense eller inte gör det dock skit samma, men ibland tror jag man behöver ett filter för att sätta tankar och ord på pränt. Eller också handlar det om ren associationsförmåga. Vad vet jag. Kanske båda delar.
Jag tror att jag på allvar började få upp ögonen för kent när jag gick i sjuan. Jag menar, det är klart att det fanns intresse något tidigare också, men någonstans i djupet av all högstadiedramatik tog Eskilstuna-grabbarna sitt steg rakt in i hjärtat. Det må låta pretto, men det var faktiskt så det var. Hur nu Team 01-tiden sammanlänkas till denna parallellen är egentligen ganska enkelt. Då var det nämligen mer än bara sporten, för det var då som jag lärde känna de personerna som verkligen står mig nära idag. Det var då som jag började formas till den personen som jag är idag, och det var med hjälp av detta som jag kunde klara av att gå igenom det som var så svårt just då.
I vilket fall som helst, det var mycket mer än bara sporten. Det var den mest betydande vändpunkten hittills i mitt liv, och förutom just sporten så blev det som en slags fristad som fick en att växa såväl individuellt som socialt.
Teamet-tiden är en tid som jag innerligt saknar. Jag hade kunnat följa upp temat med en lång utläggning om hur mycket det betytt för mig, hur mycket det har gjort mig till den jag är och hur mycket jag uppskattar det. Det hade däremot blivit ganska tråkigt för er som inte känner mig så väl, så därför skär vi ner på det i lagom dos.
Istället kan vi följa upp tråden med kent som parallell. Från och med då var det nämligen accepterat att blicka längre än radions hitlistor och plötsligt förstod folk varför man gjorde det. Det var inte någon slump att hallen då och då (tja, ganska ofta) fylldes av Sundance Kid-toner och Musik non Stop. Tillsammans med en likasinnad och vapendragare bedrevs det tävlingar om antalet låtar, och så fort nån fick en ny så delades det med.
En period kodades det till och med flirtledtrådar med "747", och ibland behövdes det inte ens ord i kombination med musikens toner. Jag tror inte heller att det är någon slump att vår tränare författade ett avskedsbrev fyllt med gömda låttitlar. Det var liksom ganska synonymt.
Vart jag egentligen vill komma med detta pladder är kanske rent av oklart. Sense eller inte gör det dock skit samma, men ibland tror jag man behöver ett filter för att sätta tankar och ord på pränt. Eller också handlar det om ren associationsförmåga. Vad vet jag. Kanske båda delar.
Kommentarer
Trackback