Det handlar om min framtid
Efter dagens besök på SACO-mässan i Malmö var det i alla fall meningen att jag skulle veta något lite mer om vad jag ska syssla med i min framtid. Överöst med broschyrer, kurskataloger och information lämnade jag mässan med otroligt blandade tankegångar - och ja, något lite klarare hade jag kanske eventuellt och förmodligen blivit. Efter seminariet om hur man ska gå till väga för att hitta sin drömutbildning hade jag i alla fall förstått vikten av att man nog bör tänka både utåt och inåt, och inte minst att man absolut inte ska sätta upp hinder för sig själv.
Work and Travel Companys föredrag var dagens stora dragplåster, och efter att seminariet var slut kände man sig bara ännu säkrare på att det är det som min tid efter studenten kommer att innebära. Nu är man bara ännu mer sugen på att ge sig iväg, och för att skrida till verket har vi nu bestämt oss för att vi ska ha bokat biljetter innan vi kommer in i mitten av februari. Och det är faktiskt väldigt snart.
Kvällens träning gjorde mig än mer påmind om min fullkomligt horribla träningsvärk. Seriöst så kan jag knappt ta ett steg utan att mina vader skriker i protest - de tre praktikveckornas träningsuppehåll gjorde mig inte alls särskilt förberedd på måndagens hopprepsfys. Under uppvärmningen idag kändes vänstervaden mer som ett illa tvunget amputationsobjekt än något annat.
Nu ska jag bestämt ta och behandla med det gamla beprövade linimentet, och kanske borde jag även dra in en dos kaffe och E-vitamin. Det ska tydligen vara bra för träningsvärk.
Jag ser inte fram emot trappor imorgon.
Work and Travel Companys föredrag var dagens stora dragplåster, och efter att seminariet var slut kände man sig bara ännu säkrare på att det är det som min tid efter studenten kommer att innebära. Nu är man bara ännu mer sugen på att ge sig iväg, och för att skrida till verket har vi nu bestämt oss för att vi ska ha bokat biljetter innan vi kommer in i mitten av februari. Och det är faktiskt väldigt snart.
Kvällens träning gjorde mig än mer påmind om min fullkomligt horribla träningsvärk. Seriöst så kan jag knappt ta ett steg utan att mina vader skriker i protest - de tre praktikveckornas träningsuppehåll gjorde mig inte alls särskilt förberedd på måndagens hopprepsfys. Under uppvärmningen idag kändes vänstervaden mer som ett illa tvunget amputationsobjekt än något annat.
Nu ska jag bestämt ta och behandla med det gamla beprövade linimentet, och kanske borde jag även dra in en dos kaffe och E-vitamin. Det ska tydligen vara bra för träningsvärk.
Jag ser inte fram emot trappor imorgon.
Kommentarer
Trackback